I de flesta länders, kanske allas, stadgas någon sorts yttrandefrihet. Det började år 1789 med första tillägget till den amerikanska konstitutionen. (Konstitutionen själv hade antagits två år tidigare men eftersom en del av delstaterna knorrade om att de medborgerliga fri- och rättigheterna inte tillräckligt tillgodosetts i konstitutionen kompletterades den med de tio tilläggen i Bill of Rights.)

Den konstitutionella yttrandefriheten handlar om i vilken mån staten får inskränka människors rätt att framföra sina åsikter. Konstitutionen eller grundlagen är en del av detta regelverk men det förekommer ej sällan att staten oberoende av grundlagen stiftar lagar som inskränker yttrandefriheten. Juridiskt sett är detta, vad jag kan förstå, ett allvarligt oskick eftersom grundlagarna står högre än staten och om staten fattar beslut som står i strid med grundlagarna har den definitionsmässigt kränkt folkviljan. Lagen om hets mot folkgrupp, som har sina motsvarigheter i flera länder, är ett flagrant exempel. Det är nog ingen tillfällighet att man i USA, där det där med grundlagar och medborgerliga fri- och rättigheter tas på större allvar, inte ansett sig kunna stifta motsvarande lag av hänsyn till första tillägget.

Den här texten handlar emellertid inte om vad staten ska göra utan hur vi som på något vis är inblandade i detgodasamhallet.com – jag som en av redaktörerna och du som en av läsarna och kommentatorerna – ska förhålla oss. Det är inte lätt. Vi är ju delvis oberoende av det regelverk staten upprättar för sig själv. Nu ska jag tala om hur jag, i egenskap av redaktör, tror att jag tänker.

Själv är jag både mer och mindre tolerant än staten. Mina föreställningar om vad som bör kunna får sägas sammanfaller till stor del med statens uppfattning – som inte heller är huggen i sten – men har också avsevärda avvikelser åt båda hållen (och nu struntar jag i en specialregel på den här blocken som saknar motsvarighet hos staten, nämligen att kommentarer får bestå av högst 1 500 tecken).

Å ena sidan vill redaktionen, i varje fall jag, vara fanatiskt tillåtande. Den som hatar danskar och anför rimliga skäl ska kunna göra det. Det ska vara tillåtet att, liksom statsminister Löfven, kalla sverigedemokraterna för ett nazistiskt parti. Man ska ha rätt att i kommentarer och artiklar framföra åsikter som avviker från den statliga Värdegrunden, till exempel att vissa kulturer är bättre än andra.

Å andra sidan gäller här krav på belevenhet och god uppfostran som inte finns hos staten. Om någon argumenterar att han hatar danskar för att danskarna enligt hans erfarenheter inte är att lita på i affärer så kan en sådan kommentar godkännas. Men om han avslutar sin argumentation med att alla danskar därför är fittor så censureras inlägget. Man säger inte så, helt enkelt.

Är allt därmed glasklart? Knappast. Antag att någon hävdar att alla invandrare bör utvisas oavsett om de rotat sig sedan länge i Sverige så hamnar redaktionen i beråd. Hävdandet är förstås larvigt och troligen ogenomförbart men principen om fanatisk tolerans talar för godkännande. Principen om belevenhet talar inte emot. Det finns ohyggligt många väluppfostrade men riktigt korkade medborgare. Om alla dumskallar ålades yttrandeförbud skulle det bli tyst i Sverige.

I mitt bröst bor en rebell och en fegis. Rebellen säger att det är en demokratisk princip att även människor med ogenomtänkta uppfattningar måste få yttra sig. Fegisen säger att jag ska akta mig för annars kommer hela världen att hålla detgodasamhallet.com för en rasistsajt (ja, det har förekommit att folk dragit sig för att medverka på grund av att de läst någon bigott kommentar och trott att det skulle stänka vanära över dem själva).

Ibland vet jag tamejsjutton inte hur jag ska göra. Vad tycker du? Du kan hjälpa till genom att kommentera kommentarer (vilket många gör). Glöm dock inte det där med belevenheten.