Sveriges mest hyllade samtalare Navid Modiri fick mycket kritik när han för någon vecka sen intervjuade Ingrid Carlqvist i sin podd ”Hur kan vi?”. Det var nästan som att han, bara genom att ge henne mikrofonen, befarades öppna ett ”giftskåp” som 20 år av idogt värdegrundsarbete lyckats täppa till. Senaste gången en ”anständig” svensk samtalade med henne offentligt var kanske 2014, då Marcus Birro medverkade i podden RLM och därefter fick sparken från Expressen.

I utlandet anlitas hon ibland som expert på mångkulturens Sverige (eller ”Absurdistan” som hon själv kallar det) och har bland annat medverkat i rysk TV. När Katerina Janouch medverkade i tjeckisk TV och berättade ungefär samma sak, fördömdes hon av självaste statsministern.

Själv har jag aldrig hört något statsmannamässigt fördömande av Ingrid Carlqvist. Däremot används hon med jämna mellanrum som varnande exempel på: högerextremism, nazism, antisemitism, islamofobi och förintelseförnekelse (tror inte ens Jimmie Åkesson har en så diger meritlista). Kanske fiskar jag i grumliga vatten, men någon som är så hatad kan inte undgå att väcka mitt intresse. Och jag tror Navid Modiri resonerade på ungefär samma sätt när han bjöd in henne till studion. Här kan du lyssna på intervjun i dess helhet.

Oavsett vad man tycker om Ingrid, är det svårt att förneka att hon är proffsig och försedd med en stor portion självkänsla. Att hon retar gallfeber på många är heller inte svårt att förstå. Hon säger till exempel att hon ”avskyr hijab”, med samma eftertryck som många muslimer säger att de avskyr hundar (utan hänsyn till om svenska hundägare därvid skulle känna sig kränkta). Hon tar sig samma rätt att generalisera när det gäller islam, som islamister generaliserar när de talar om västerlänningar, eller PK-ister när de talar om vita heterosexuella män. Hon tycker uppenbarligen inte att hon har större skäl till nyansering än någon av sina motståndare.

Ingrid Carlqvist är en ”pitbull”. Istället för att svara på kritik så nyanserat som möjligt utan att såra, attackerar hon först. Hon delar ut råsopar mot alla hon tycker förtjänar det, utan att be om ursäkt. Det behöver inte betyda att hon har fel, i många kulturer är det här ett högst normalt sätt att debattera, men i vårt land närmast tabu. Såvida det inte handlar om att attackera Sverigedemokrater eller andra kritiker av värdegrunden, (då är onyanserade fördömanden helt i sin ordning, för att inte säga påbjudet).

En annan sak som placerar Ingrid Carlqvist i giftskåpet, är att hon verkar släppa all försiktighet när hon talar om judar. Okänsligt kan man tycka, med tanke på allt vad detta folk gått igenom, men möjligtvis en reaktion på det minfält av dubbelmoral som politiker och debattörer cirklat kring i decennier. Man kan stötas bort av hennes teori att mångkulturen i Europa från början var en ”judisk” idé, men är det verkligen mer antisemitiskt än att (som Margot Wallström och övriga regeringen) aktivt stödja krafter som vill utplåna staten Israel, just för att den är judisk?

Det brukar också anses antisemitiskt att tala om en judisk maffia (inom exempelvis finansvärlden), samtidigt som det inte är antiitalienskt att tala om en italiensk maffia, eller antiryskt att tala om en rysk maffia, eller antiromskt att tala om en romsk maffia? Kanske har vi här att göra med en kulturellt betingad ”antiantisemitism”.

Tränger vi djupare in i giftskåpet möter vi Ingrid Carlqvist som förintelseförnekare. Jag tycker mig märka en viss kallsvett i pannan på Navid Modiri när han mot slutet av intervjun inte längre kan undvika ämnet. Nu ska det sägas att ”förintelseförnekare” inte nödvändigtvis är samma sak som att man förnekar förintelsen. Det postmoderna nyspråket använder termen ”förnekare” på ett mer kreativt sätt; som samlingsnamn för alla som inte köper den officiella versionen. En ”klimatförnekare” behöver till exempel inte förneka klimatet eller ens dess förändringar, det kan räcka med att man har synpunkter på de politiska växlar man drar av olika väderfenomen.

Vill man tolka Ingrid Carlqvist välvilligt, kan man säga att hon aldrig förnekat att förintelsen ägt rum. Däremot är hon kritisk till hur man (framför allt i Tyskland) genom lagstiftning vill tvinga medborgarna att ha tilltro till den officiella historieskrivningen. I praktiken innebär det ju faktiskt ett förbud mot oberoende forskning, eftersom oberoende forskare aldrig kan garantera att resultat på alla punkter bekräftar tidigare forskning. En politisering av historien med andra ord, som lätt får associationsbanorna att glida iväg i riktning mot Mao Tse Tungs Kina. Även om intentionerna är goda kan strategin mycket väl visa sig vara kontraproduktiv. Så fort det är förbjudet att tycka något (eller forska om något) kommer folk att misstänka att det ligger en hund begraven just där. Det är i varje fall min erfarenhet.

Ingrid Carlqvist gör slutligen det mycket obekväma påståendet att det bland överlevare från koncentrationsläger fanns bedragare som fejkade sin historia för att uppnå vissa syften. Jag vet inte vad hon har för bevis för just det, men kanske är det inte märkvärdigare än att det bland dagens asylsökande döljer sig bedragare som påstår sig komma från krigets Syrien. Det innebär förstås inte att kriget i Syrien aldrig har existerat, eller att det inte skulle vara precis så fasansfullt som många påstår.

Så även om man reserverar sig mot en del av hennes idéer, borde det inte vara mer kontroversiellt att intervjua Ingrid Carlqvist, än att intervjua Stefan Löfvén – som till exempel för mindre än ett år sen de facto förnekade att det som skedde med en miljon armenier och hundratusentals andra minoritetspersoner i Turkiet 1915, var ett folkmord.