Nu ska jag yttra några saker som är så förbjudna att jag tar skydd bakom historiska celebriteter som Biskop Thomas och nobelpristagaren i litteratur Alexandr Solzjenitsyn. Det är ingen struntfråga för det handlar om friheten och huruvida vi i Sverige och det övriga västerlandet kan hantera den.

Fjortonhundratalsbiskopen i Strängnäs Tomas Simonsson skrev en sång om hur bra det var med frihet. Den börjar så här:

Frihet är det bästa ting,
Som sökas kan all världen kring,
För den, som frihet kan bära,
Vill du vara dig själver huld,
Så älska frihet mer än guld.
Med frihet följer ära.

Det finns en luring i den versen som man kanske inte lägger märke till. Frihet är bra, säger biskopen, men bara för den som kan bära friheten. Vad det betyder förklarar han inte närmare, men det är lätt att hitta på illustrerande exempel. En våldtäktsman och knarkhandlare missbrukar sin frihet och bör kanske förmenas den och spärras in i fängelse.

Men det finns också oskick som inte direkt är kriminella, men ändå visar att folk inte klarar att hålla sig inom skaklarna och därför inte kan bära friheten. Skolelever som trakasserar varandra och läraren har uppenbarligen större frihet än de kan bära. Myndighetschefer som struntar i regelverket likaså. Politiker som hittar på vad som helst och slösar bort andras pengar för att förverkliga sina idéer får också räknas till den kategorin.

Jag börjar tro att vi här står inför ett systemfel i det moderna västerlandet. Min tes är att vi inte kan bära friheten. Det är ett ödesdigert påstående som kan leda till alla möjliga obehagliga slutsatser och som man därför helst såg vore grundlöst. Finns det något fog för min förmodan?

En vänlig läsare skickade mig ett föredrag som Alexandr Solzjenitsyn hade hållit på Harvard år 1978. Talet är nästan ruggigt framsynt. Så här beskriver han relationerna mellan Europa och dess kolonier:

Det var så nyligen som den lilla europeiska världen så motståndslöst kunde ta sig kolonier överallt på jorden… På ytan såg det ut som en kolossal framgång… Men under 1900-talet upptäcktes plötsligt systemets skörhet… Relationerna mellan de forna kolonierna och västländerna har nu vänts till sin motsats. Västländerna underkastar sig. Det är svårt att bedöma storleken på den räkning som de gamla kolonierna kommer att förelägga dem. Det är också svårt att veta om allt som västländerna har kommer att räcka för att betala notan.

Hur kunde nobelpristagaren redan 1978 föreställa sig att tiotals, kanske hundratals, miljoner människor från gamla kolonier fyrtio år senare skulle söka sig till västländerna för att inhösta de rättigheter som de i egenskap av människor tillerkänts av väst genom FNs av väst formulerade och klubbade deklaration om de mänskliga rättigheterna (till exempel ”rätt till en levnadsstandard som är tillräcklig för hans och familjens hälsa och välfärd inklusive mat, kläder, bostad och medicinsk vård och nödvändig social service” enligt tjugofemte paragrafen samt rätten till gratis utbildning ”åtminstone på elementär- och grundnivå” enligt tjugosjätte paragrafen och ”periodvis betald ledighet” enligt tjugofjärde paragrafen)? Nu, fyrtio år senare, presenteras den av Solzjenitsyn förutspådda fakturan. Det handlar om enorma resursöverföringar, inte bara genom det traditionella biståndet utan också i form av migration och klimatpolitik.

Men relationerna med gamla kolonier är bara ett symtom på västerlandets sjuka. Grunden, tror jag han säger, är att västerlandet tappat självtilliten och kuraget:

Tilltagande modlöshet är det mest slående draget som en utomstående observatör noterar i västerlandet idag. Västerlandet har förlorat sitt civilkurage. Det gäller alla länder, alla regeringar, alla politiska partier samt naturligtvis i Förenta Nationerna. Denna ökande modlöshet märks särskilt i de härskande skikten och den intellektuella eliten… Behöver man påpeka att det sedan urminnes tider stått klart att när samhällen tappar modet börjar deras nedgång?

Folk i västerlandet har vant sig vid ett välstånd som deras föräldrar och farföräldrar bara kunde drömma om, säger författaren. Folk kan inte tänka på något annat än sina rättigheter. Varför skulle de exempelvis riskera livet för att försvara gemensamma värderingar? ”Till och med inom biologin är det bekant att vanemässig, extrem trygghet och välfärd inte gynnar levande organismer.”

”Försvaret för individuella rättigheter har nått sådana ytterligheter att samhället blivit försvarslöst inför vissa individer”, hävdar Solzjenitsyn. Tänkte han på kriminaliteten i dagens svenska utanförskapsområden? ”En brottsling kan förbli ostraffad och njuta oförtjänt eftergivenhet med stöd av tusentals offentliga försvarare. När en regering startar en allvarligt menad kamp mot terrorism [ja, han använder det ordet; PEs anmärkning] blir den genast anklagad av den offentliga opinionen för att kränka terroristens mänskliga rättigheter.”

Dagens svenska samhälle – inte bara det offentliga, utan också det privata – är konstruerat för ett folk som inte missbrukar sin frihet och sina rättigheter utan på egen hand ålägger sig sådana restriktioner att ett civiliserat samliv utan statlig repression blir möjligt. Men när ett tillräckligt antal medborgare slutar lägga band på sina onda lustar hamnar samhället i beråd. Där, tror jag, är vi nu. ”Det är dags”, säger Solzjenitsyn, ”att försvara inte så mycket de mänskliga rättigheterna, utan de mänskliga skyldigheterna.” Annars kommer vanliga, hyggliga medborgare att kräva en auktoritär stat som slår mycket hårt (säger jag, inte ryssen).