År 1976, då jag var 20 år, flydde jag från det kommunistiska Polen till Sverige. När jag idag tänker tillbaka på min tid i Polen finner jag tyvärr likheter med dagens Sverige. Kommunismen i Polen kännetecknades av något man skulle kunna kalla för gigantisk falsk marknadsföring. Regimen hävdade en sak i sin propaganda men verkligheten var helt annan. Man lovade till exempel gratis utbildning och sjukvård till alla samt avskaffande av arbetslöshet och analfabetism. Men det kommunisterna faktiskt kunde erbjuda var inte mycket jämfört med det som kapitalismen levererade i andra europeiska länder under samma tid. Arbetslösheten avskaffades med hjälp av arbetstvång med svältlöner, analfabetismen avskaffades men folk fick inte läsa och skriva vad de ville, skolan var gratis men genomsyrad av röd propaganda och sjukvården var en mardröm av köer för alla utom partimedlemmar.

Sverige i dag ligger långt ifrån denna katastrof men jag är rädd att gapet mellan den officiella bilden och verkligheten vidgas vad gäller sjukvården, skolan, näringslivet, klimatet, utrikespolitiken, invandringen för att bara nämna några områden.

Från radio och teve fick vi veta att Polen var en ekonomisk stormakt. Bland annat användes statistiken över antalet tillverkade ånglokomotiv i världen. Polen låg där på andra eller tredje plats efter Sovjetunionen (som alltid hade första plats i all statistik) och Kina, vilket gjorde oss stolta över det socialistiska Polens framgångar. Men sanningen var att västvärlden hade slutat tillverka ånglok för länge sedan eftersom tekniken var föråldrad. I Sverige hävdade den förra socialdemokratiska regeringen att landets ekonomi var urstark eftersom dess BNP ökade mer än de flesta andra europeiska länders. Men i själva verket berodde ökningen till största delen på den snabba befolkningsökningen och inte på ett effektivare näringsliv.

I det kommunistiska Polen retuscherade man bilder så att personer som fallit i onåd skulle försvinna. Bara de ”goda” fick vara kvar, det vill säga de partipampar som just då satt vid makten. I Sverige har man nu också börjat retuschera verkligheten. Man definierar om det förflutna, tar bort ”otillåtna” ord ur böcker och filmer. Pippi Långstrumps pappa var plötsligt bara ”Kung” och Tintin plockades bort från bibliotekshyllorna.

I Sverige använder man idag ofta nedsättande epitet på individer och grupper av människor. Man kallar människor för ”extrema” när de påtalar brister eller fel i systemet eller för ”kontroversiella” när de inte uttrycker sig i samklang med den officiella uppfattningen. För att inte nämna orden ”rasist” och ”nazist” som används för att diskreditera människor som vågar ta upp ämnen som invandring och integration utan att instämma i maktens lovsång. I det kommunistiska Polen stämplades obekväma människor med samma ord som i dagens Sverige. Man använde sig dessutom av ett antal andra epitet, som kulaker (privatägande bönder; de enda som lyckades framställa mat – utan dem skulle folket ha dött av svält), ”blå fåglar” (människor som inte hade någon anställning; det var lag på att alla skulle jobba) , borgare (burguaise) (medelklassen var kommunisternas främsta hatobjekt), och sionister (judar var inte längre var välkomna i landet). Först stämplade man folk med epitet och sen vidtog man rättsliga åtgärder mot dem.

Den kommunistiska makten i Polen hade ingen folklig förankring. Valen var riggade och maktens stabilitet upprätthölls med hjälp av säkerhetstjänsten och militären. Ett sätt att få befolkningen att tro att det faktiskt fanns folkligt stöd för politiken, var att ordna demonstrationer och möten med säkerhetstjänstens trupper utklädda till arbetare och bönder. De försågs med plakat och banderoller där det kunde stå att den polska arbetarklassen älskar det kommunistiska partiet eller att de polska bönderna fördömer USAs imperialism; ungefär som när svensk public service uppmärksammar 20 genusdemonstranter men inte ett tusental människor som demonstrerar mot FNs migrationsavtal. Eller när SVT använder sig av medlemmar i MP, V eller S (utan att visa deras partibeteckning) som ”människor på gatan” för att sprida maktens sanning i etern. I Polen var makthavarna arroganta och ignorerade majoritetens önskningar – jag ser nu tecken på samma beteende i Sverige.

Maciej Dobrzynski, 63 år. Polack, flydde till Sverige i tjugoårsåldern. Därefter studier i svenska, sociologi, ekonomi och data vid Uppsala universitet följt av jobb som dataspecialist och chef på SJ, Linjeflyg, SAS och H&M. Frivillig pensionär från 58 års ålder.