Ny podd! Farväl till samtiden

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 11/2) pratar jag med författaren Einar Askestad. Han inledde sin skrivarbana i början av 90-talet som litteraturkritiker på BLM och har därefter medverkat i tidskrifter som Ord och Bild, Artes, Lyrikvännen, Hjärnstorm, Res Publica, Vinduet, Ny tid och Axess.

Askestad debuterade 1997 med novellsamlingen Det liknar ingenting och har senast publicerat Så enkla är orden (2018), som är hans elfte bok. Han är även gästskribent här på Det Goda Samhället.

I det här avsnittet pratar vi om Askestads farväl till samtiden. Förfallet inom politik och media har gått så långt att han menar att det är dags att sluta bry sig. I ett inlägg publicerat på Katerina Magasin den 6 februari skriver han:

”För mig existerar inte det mediala Sverige mer. De lever på vår uppmärksamhet. Den förtjänar de inte. De vill oss inte väl. Jag uppmanar alla att göra detsamma. Freda dig. Låt samtiden dö. Utan publik förtvinar den.”

Läs mer

När folk ska göra något annat

Patrik Engellau

Unga människor, särskilt unga föräldrar, sägs ofta vara stressade. De har så mycket att göra att ”livspusslet” inte går ihop. Det finns ingen anledning att betvivla att de berörda unga människorna faktiskt har denna upplevelse. Men det kan finnas anledning att filosofera över företeelsen (om vi nu föreställer oss att den faktiskt existerar, alltså att många unga människor faktiskt blir stressade av att försöka hinna med livet).

De borde inte känna på det viset med tanke på att livet rent objektivt har blivit så mycket lättare under de senaste femtio åren. Vi har massor med maskiner som gör jobbet. Att sköta ett hem är inte längre en heltidssyssla för en hemmafru (som kanske till och med hade barnsköterska eller annan hemhjälp). Nästan all service är mycket bättre än förut. Att livet blivit enklare, sundare och bekvämare framgår tydligast av att folk inte blir utslitna så tidigt utan lever längre. Så egentligen går livspusselångesten tvärs emot vad man skulle ha förväntat sig. Den förväntade ångesten hade varit att unga människor inte skulle ha haft tillräckligt att göra, inte att de skulle anse sig ha för mycket att göra.

Men livsupplevelser bestäms inte i huvudsak av objektiva och mätbara saker såsom just livslängd eller antal kvadratmeter boyta per individ. Vad människan tycker om tillvaron avgörs till största delen, tror jag, av hennes värderingar. Värderingar är mer eller mindre sammanhängande paket av uppfattningar om vad som är bra och dåligt och vad man har för rättigheter och skyldigheter. Värderingar börjar insupas med modersmjölken och är troligen färdiga och livsvarigt inpräntade i varje enskild individ innan hon börjar skolan.

Läs mer

Bard och den stora tutten

Jan-Olof Sandgren

Hade Alexander Bard planerat att bli filosof, skulle han nog inte inlett sin bana som sexarbetare i Amsterdam – där han enligt legenden, mot betalning brukade läxa upp uttråkade heteropar med läderpiska (eller något i den stilen).

Han hade nog heller inte satsat på en karriär som popikon, låtskrivare i Melodifestivalen, jurymedlem i Idol, rådgivare åt Annie Lööf, eller inledningstalare på Pride (för att senare högaktningsfullt be samma organisation dra åt helvete).

Kanske hade han varit mer noga med att följa en ideologisk kurs – och inte vacklat mellan tre olika religioner och närmare ett halvt dussin politiska partier, för att slutligen fastna för kombinationen zoroastrism och Medborgerlig Samling.

Framför allt hade han nog skaffat sig en respektabel bas; som professor vid någon humanistisk fakultet, skrivit djupsinniga kulturartiklar, umgåtts med Horace Engdal och några gånger om året uttryckt lågmält excentriska åsikter om tillvarons förfall.

Läs mer

Nya försök att förstå motståndarna

Patrik Engellau

Jag ägnar avsevärd ansträngning åt att försöka förstå hur politiskt korrekta människor tänker. Vi kan inte avfärda hela PK-ismen med att PK-isterna inte tänker. Gruppen har förstås sin beskärda del av dumskallar men, som Richard Sörman påpekat, gör vi det alltför lätt för oss om vi avspisar hela gruppen som mindre vetande.

För något år sedan råkade jag träffa ett antal framgångsrika unga kvinnor som exempelvis ville ha fri invandring. Jag lyckades hitta något slags begriplig logik i deras tänkande vilket jag redovisade här.

Men det är inte bara unga kvinnor, utan även medelålders, som gillar fri invandring och ser med full förtröstan på Sveriges framtid. Häromdagen träffade jag en av dem, en begåvad och välutbildad person. Hon förklarade att det saknades anledning att misströsta såväl i frågan om invandringen som det tillkommande eftersom hon hade goda grunder att våga hoppas på det bästa.

Hennes argument var rätt bestickande. Hon sa att när hon själv växte upp i en mycket konservativ miljö så var utbildning för kvinnor inget som särskilt prioriterades. Ännu värre hade det förstås varit på hennes mammas och mormors tid, sa hon, vad gällde kvinnors chans att ta sig fram i samhället.

Läs mer

Migrationsverket hånar oss alla

Bitte Assarmo

Den 11 februari läste jag i tidningen Expressen att Migrationsverket vill stoppa utvisningen av dömda terrorister – av humanitära skäl. Om de misstänkta skickas tillbaka riskerar de nämligen att utstå tortyr och förföljelse.

Jag är fullt medveten om att Sverige numera är – eller i alla fall från myndighetshåll ser sig som – en humanitär stormakt. Men ingår det verkligen i en humanitär stormakts uppgifter att värna terroristers väl och ve? Vi vet alla vad som skedde när myndigheterna underlät att utvisa Rakhmat Akilov. Det var säkert angenämt för honom att kunna gå under jord i Sverige, och till och med dra in pengar på att svartjobba hos en viss underhållare och dennes svåger, men för oss andra? Not so much. Särskilt inte för hans offer och deras anhöriga, när han genomförde sitt terrordåd på Drottninggatan för snart två år sedan.

När Migrationsverket nu motsätter sig utvisning av dömda terrorister hånar de oss alla. De hånar de gamla, som en gång byggde upp vårt lands välfärd genom hårt arbete och skötsamhet. De hånar de unga, som snart ska gå ut i livet och som förtjänar att få göra det utan hot om våld och terror. De hånar alla som betalar skatt och drar sitt strå till stacken. Och de hånar alla de människor som drabbats av den terror som redan skakat Sverige.

Läs mer

Är det annorlunda den här gången?

Patrik Engellau

Jag är bra på att komma på saker som man redan vet. Till exempel upptäckte jag för någon vecka sedan att det bästa sättet att få reda på hur folk tänker är att prata med dem.

”Prata” är ett svårt ord. Dit räknas inte att framföra och utbyta argument i debattartiklar ty debattörerna talar regelmässigt förbi varandra. För övrigt är det svårt att be om ett snabbt klargörande av en diffus formulering. Till ”prata” räknas inte heller meningsutbyten på sociala medier ty när folk inte ser sin nästa i ögonen tappar de hämningarna och börjar håna och missfirma varandra.

Nej, till ”prata” räknas bara så kallade voice-samtal med ett mycket begränsat antal kontrahenter mellan vilka kommunikationsmediet erbjuder så mycket intimitet att de aktar sig för att fara ut i otidigheter. Skype kan funka, men ett personligt möte sida vid sida eller tvärs över ett bord är bättre. Och så ska man ha tillräckligt med tid.

Med dessa stränga krav på företeelsen ”prata” inser man att det är svårt att få reda på hur folk tänker. Man kanske har pejl på ett antal vänner och bekanta men de större massornas tankevärld får man sällan möjlighet att utforska.

Läs mer

Ny podd! Patriarkatet är bra och Jordan Peterson är en hjälte

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 8/2) pratar jag med Jan-Olof Sandgren. Förutom att vara skribent här på Det Goda Samhället arbetar han som yogalärare. Han är från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare med mera.

Är patriarkatet egentligen så dåligt? Vi har aldrig haft så många kvinnliga makthavare som nu, noterar Sandgren, ändå ökar otryggheten för kvinnor varje år. Kvinnor, menar han, är inte särskilt bra på att skydda kvinnor. I en krönika här på Det Goda Samhället skriver han:

”Samtidigt som feminismen utsett västvärldens patriarkat till sin huvudfiende – är det svårt att förneka att samma patriarkat historiskt sett visat sig mest kompetent när det gäller att skydda just kvinnorna och barnen.”

Sandgren tycker också att hjältarna äras för lite för tiden. Vi behöver hjältemyter. Och hjältar är inte folk som bara glassar och är coola, de gör skitjobbet. Och de gör uppoffringar för ett högre syfte. Att vara hjälte är en manlig grej, skriver Sandgren i en annan krönika:

”Egentligen är det obegripligt att hjältebanan är så pass populär. Därför misstänker jag att y-kromosomen innehåller en typ av ’hjältegen’, som gör att män i särskilt hög grad är beredda att offra liv och lem för utsikten att bli hjältar – kanske en specifikt manlig form av ’kärlek’.”

Läs mer

Gästskribent Rutger Engellau: Ordförandens tal på masochistföreningens årsmöte


Kära vänner och självplågare,

Året som gått har inte varit det bästa för vi haft ett medlemstapp i senaste valet. Dock ser framtiden mycket ljus ut. Men låt mig först uppdatera er på föreningens syfte, mål och verksamhet. Föreningen är direkt underställd den så kallade sjuklövern. Som väljare hos sjuklövern är du automatiskt medlem. Föreningens syfte är att främja och understödja folkets legitima rätt och vilja att bli plågad av staten. Det egna personliga plågandet ser vi som den enskildes privata angelägenhet.

Med plågande menar vi allt som kan göra det egna livet sämre. Det kan handla om allt från till exempel högre skatter, försvårande regler från myndigheter, utebliven sjukvård, försämrad skola eller brottslighet. Om din dotter blir överfallen och våldtagen vet du att din förening förmodligen är att tacka. Likaså när inbrotten driver upp kostnaden för din hem-försäkring. Inget område är för stort, eller för litet, för vårt engagemang.

Föreningen står upp för friheten och det liberala samhället. Vår värdegrund bygger på allas lika värde. Att få bosätta sig i Sverige är frihet. Att undanhållas bostad och försörjning är ofrihet. Islam, hederskultur, migranter och romer på våra gator är alla praktiska uttryck för den frihet vi lovordar. Att inskränka friheten är diktatur.

Läs mer

Varifrån kommer kraven på Ulla Gustavssons avsked?

Bitte Assarmo

Den som vill hitta intressanta ämnen att skriva om i Sverige idag har inga problem. Igår den 15 februari läste jag att Ulla Gustavsson fått sparken från sitt jobb som ordförande för Svenska Simförbundet för att hon kritiserat religiös klädsel på barn.

’Slöjan är ett religiöst, politiskt och sexistiskt plagg. I Riksidrottsförbundets värdegrund är jämställdhet viktigt och slöjan står för något annat. När sådana bilder visas normaliserar de förtrycket’, sa hon till tidningen Aftonbladet.

Kommentaren fällde hon efter att ha Riksidrottsförbundet lagt upp en bild på en flicka i slöja på sin hemsida. Inte för att Ulla Gustavsson på något sätt misstyckte att Riksidrottsförbundet lade upp en bild på en idrottande flicka med invandrarbakgrund, naturligtvis – utan för att hon, i likhet med majoriteten av svenska folket, anser att det hade gett betydligt bättre signaler med en bild på en flicka utan det förtryckande klädesplagget.

Ulla Gustavsson har naturligtvis fullkomligt rätt. En hijab är verkligen inget vanligt, alldagligt plagg för unga flickor, utan ett plagg som i grunden bygger på att flickors och kvinnors frihet ska begränsas. Ändå är det dessa negativt särbehandlade flickor som lyfts fram av Riksidrottsförbundet. Bara det är ren skandal. Att det sedan leder till avsked att kritisera normaliseringen av detta frihetsbegränsande plagg är att sätta både demokrati och yttrandefrihet ur spel.

Läs mer

Gästskribent Sven Robach: Hur mycket kostar invandringen?

Hur mycket kostar invandringen till Sverige? Jag har funderat mycket på det. Tyvärr är det svårt att få ett klar och tydlig information om den saken. Ämnet verkar tabubelagt. Politiker ger anmärkningsvärt lite om ens någon information till oss väljare, vare sig före eller efter riksdagsvalen. Massmedia, som kan lägga ner mycket tid och spaltkilometer på att utreda alla turer omkring kostnaderna för Nya Karolinska, ägnar förstrött eller inget intresse åt att klara ut för oss läsare vad invandringen kostar. Med risk för felaktigheter och missförstånd tvingas den enskilde väljaren på egen hand försöka bilda sig en uppfattning. Det som följer är några av mina trevande försök att orientera mig om saken:

Kostnaderna för invandringen till Sverige består av två delar. Dels kostnaderna för mottagandet, dvs kostnader för migrationsverket under utgiftsområde (uo) 8, integration under uo 13 och nystartjobb under uo14.

Läs mer

Tider skola komma

Patrik Engellau

För halvtannat sekel sedan började socialistiska idéer få spridning i vårt land. Ibland tänker jag med respekt och nästan beundran på vad de tidiga arbetaraktivisterna lyckades med. De fick inte in sina artiklar i klassfiendens tidning – redan då Dagens Nyheter – och startade därför egna tidningar. De tyckte inte att arbetarklassen var tillräckligt bildad så de startade bildningsförbund. De tyckte inte att de politiska partierna dög något till så för 130 år sedan startade de det socialdemokratiska partiet. De menade att de privata handlarna skörtade upp arbetarklassen och därför startade de Kooperativa Förbundet med Konsumbutiker över hela landet. Och dessutom sjukkassor, begravningskassor, arbetslöshetskassor och en massa andra institutioner på vilka de lyckades bygga ett stabilt och långvarigt maktsystem när de så småningom med demokratiska metoder fått kontroll över staten.

Detta var under lång tid var en framgångssaga som sömlöst gled ihop med den spännande berättelsen om det lovande framtidslandet Sverige. ”Vi byggde landet” skröt socialdemokraterna och inte utan viss trovärdighet. Numera har båda dessa skildringar förlorat sin lyskraft. Det kommer troligen en tid när nya stolta sagor börjar spinnas. Människor vill ha upplivande sägner om sig själva.

Läs mer

Alla hjärtans dag är haram

Mohamed Omar

Igår var det alla hjärtans dag. Det är en kul dag, tycker jag. Kommersialiserad som allt annat, men jag hör inte till dem som stör sig på kommersialisering. Vissa ogillar dagen av samma anledning som man ogillar halloween – det är uttryck för så kallad amerikansk kulturimperialism.

Hur som helst så har högtiden, som kallas Valentins dag, ursprung långt tillbaka i tiden i traditioner som uppstod kring helgonet Sankt Valentin under medeltiden i Frankrike och England. Jag tycker särskilt om dessa associationer till riddare och hövisk kärlek som frammanar bilder av sagornas Perceval och Galahad.

I Nordisk familjebok (Ugglan) står det så här:

Valentins dag (eng. St. Valentines day), 14 febr., var redan under medeltiden i England och
Skottland en bemärkelsedag genom den sedvänjan bland ungt folk, att den person af motsatt kön, hvars namn man aftonen förut dragit vid lottning eller som man på själfva Valentinsdagen först mötte, den skulle man ge skänker och året ut vara huld såsom sin ”Valentin”, d. v. s. att en uppvaktning på riddarmaner ålåg den manlige ”Valentin”.

Läs mer

Ge oss vårt EGO tillbaka

Jan-Olof Sandgren

Den nu Sverigeaktuelle Douglas Murray och flera andra har uppmärksammat det märkliga faktum att europeiska regeringar sedan ett par decennier, fattat beslut som går rakt emot den egna kulturens säkerhet och intressen. Och det gäller inte bara migrationspolitiken.

Ännu märkligare är att detta kunnat genomföras inom det demokratiska systemet, av våra folkvalda politiker. Ett exempel är Sveriges nya regering, som trots allvarliga och väldokumenterade integrationsproblem vill öka anhöriginvandringen.

Västerlandet beskrivs ofta som den mest ego-fixerade platsen på jorden, vilket kan verka lite orättvist. Ofta är det faktiskt tvärtom. Utomeuropeiska kulturer jag kommit i kontakt med (och som jag uppskattar mycket) tycker snarare att genuint egenintresse är en självklarhet, och motsatsen upplevs som konstigt. Att framhäva sin egen kultur (även om det sker på bekostnad av andras) verkar inte vara problematiskt någonstans, utom i västvärlden.

Begreppet ”ego” har vi hämtat från Sigmund Freuds och C G Jungs psykologi, men också från de fragment av indisk filosofi som sipprade in i västerländsk populärkultur under 60-70-talet. I bägge fallen tror jag vår tolkning av begreppet bygger på ett ödesdigert missförstånd. Eftersom jag haft förmånen att studera några månader i ett indiskt kloster, ska jag försöka utreda varför.

Läs mer

Idén om milda straff gynnar bara de kriminella

Bitte Assarmo

Ända sedan jag var barn i slutet av 1960-talet har jag fått lära mig att långa fängelsestraff inte hjälper mot brottslighet. ”Titta på USA, med alla grova brott och alla skjutvapen, titta på USA med dessa hårda straff, ser det ut som om brottsligheten minskar eller?”

Det gjorde det förvisso inte, och det gör det inte nu heller. Men minskar då brottsligheten av lägre straff? Har brottsligheten i Sverige minskat genom åren, till exempel?

Om du frågar rikskriminologen Jerzy Sarnecki så kan han säkert få fram någon typ av statistik som visar att snatterier mot videobutiker minskar i högre grad än skjutningar ökar och därigenom dra slutsatsen att brottsligheten på det hela taget går ner. Det är ju ungefär så det låtit de senaste åren. Men vill man veta sanningen ska man nog inte fråga just honom. Hellre ska man kanske se sig om i samhället, och dra sina egna slutsatser. Hade vi hundratals skjutningar om året för fem år sen? För tio? På 1960-talet? Har polisen alltid uppmanat unga flickor att inte promenera ensamma till skolan dagtid?

Nix. En gång i tiden var Sverige ett relativt tryggt land. De få gånger det sköts blev det stora rubriker, extrasändningar på TV-nyheterna och politisk debatt både lokalt och centralt. Och vi är många kvar, födda före 1985, som faktiskt minns detta och dessutom talar om det – sannolikt till Sarneckis och många andras förtret.

Läs mer

Var forntidens perser vita?

Mohamed Omar

Det finns en motsättning mellan iranier och araber som ibland tar sig uttryck i sekteristiska termer eftersom iranier för det mesta är shiiter och araber för det mesta är sunniter, och ibland i etniska termer. I viss iransk nationalism avfärdas islam i sin helhet som en ”arabisk religion” som inte hör hemma i Iran.

Iranier i allmänhet tycker inte om att sammanblandas med araber och är noga med att påpeka att de är indoeuropéer och har ett annat språk och en annan kultur. Det här intresserar mig, dels eftersom min far kom från Iran, och dels för att jag som muslim under många år, med kontakter med både sunniter och shiiter, araber och perser, stötte på dessa attityder och motsättningar i olika sammanhang.

Majoriteten av iranierna som bor i Sverige identifierar sig inte som muslimer, många är till och med fientliga till islam, och känner sig stå nära den svenska kulturen. Man märker detta i att iranier ofta visar intresse för, och deltar i, svenska högtider som jul och midsommar, och är öppna för bilda familj med ”gammelsvenskar”.

I Wikipedia-artikeln om iranska amerikaner kan man läsa att iranierna är en väldigt välintegrerad grupp med högt antal blandäktenskap med icke-iranier. Det förvånar mig inte. Samma sak gäller i Sverige. När man läser om muslimer som konverterat till kristendomen, så är det ofta iranier. Jag tror att detta är ett sätt för dem att markera att man vill vara en del av den västerländska kulturen. En undersökning från juni 2018 visade att Sverigedemokraterna är det största partiet bland svenskiranier.

Läs mer

Subsidiaritet

Patrik Engellau

Wikipedia säger att ”subsidiaritetsprincipen är en princip som innebär att beslut ska fattas på den lägsta ändamålsenliga nivån. Till detta bör också läggas högre nivåers skyldighet att stödja lägre nivåer. Principen är grundläggande för Europeiska unionens funktionssätt.”
Liksom de flesta andra har jag genom livet varit en stark anhängare av denna princip.

Omständigheterna har givit mig tillfälle att i flera olika organisationer medverka vid införandet av subsidiaritet eller, som företeelsen för det mesta kallas på svenska, decentralisering.
Subsidiaritetsprincipen låter ganska rättfram, men det är den inte. Förre ordföranden i Europeiska kommissionen Jacques Delors erbjöd 200 000 pund i ersättning till den som kunde komma på en klar definition av begreppet.

Men problemet är inte definitionen utan handlingen. Alla säger sig vilja decentralisera makten men i verkligheten går det åt andra hållet. Det beror på att de som sitter i toppen inte vill förlora makt. När det kommer till kritan bestämmer de sig för att man inte kan decentralisera makt till dem där nere eftersom dessa inte har förnuft så det räcker och därför bara kommer att förstöra allting (vilket ibland kan vara sant).

Läs mer

Gästskribent Maciek Dobrzynski: Polen då och Sverige nu. Del två

I min förra krönika (7/2) berättade jag om likheter mellan Polens kommuniststyrda TV och radio och Sveriges TV och radio i dag. I den här krönikan berättar jag om hur vi i det kommunistiska Polen fick fram undanhållen information, vilket kan vara till hjälp med att få tag i information utanför det statliga nyhetsmonopolet i Sverige i dag. Tänk att i Sverige av i dag, finns inte något seriöst alternativ till nyheter från SVT och SR! De andra som sänder nyheter, dvs. TV4, Aftonbladet och Expressen TV och Radio har så gott som samma narrativ som SVT och SR.

Trots det kommunistiska nyhetsmonopolet, kunde vi i Polen ändå få fram information om vad som egentligen hände i landet och världen.

När vi tittade och lyssnade på nyheter så gjorde vi det med ”plocka-fram-det-väsentliga” ögon. En för makten obekväm nyhet förvreds till maktens fördel. Så här kunde det låta i polska media 1980: ”kriminella element, inspirerade av amerikanska agenter ställer till med upplopp i Gdansk”. Det här betydde att ”varvsarbetare i Gdansk strejkar!”. Likheten med dagens Sverige: SVT visar Donald Trumps säga det numera berömda ”last night i Sweden” och sen förlöjligas uttalandet med ”Fake news! Inget hände väl i Sverige igår”. Strunta i SVTs vinkling och ställ frågan: varför nämner Trump Sverige öht?

Läs mer

Gästskribent Rolf Oward: Vad är populism?

Populism och populist är ord som kommit att användas som slagträ. När argumenten tryter går det alltid att drämma till motståndaren med ”du är ju populist” för att få slut på eller helt slippa en diskussion. Tanken är givetvis att den som får sig tillmälet kastat i ansiktet skamset ska dra sig tillbaka och på så sätt vika ner sig. Ungefär som ”nazist”, ”fascist”, ”rasist” och ”brunråtta” traditionellt har använts som demoniserande, marginaliserande och utmobbande hatepitet när bristen på sakargument är skriande eller när inget annat återstår.

SVT Text låter berätta att: ”S, MP, C och L säger sig samarbeta för att stoppa extremism och populism.”

Vad innebär det? Kanske går tankarna så här:

”De som inte tycker som vi – De goda och fina och moraliskt högtstående – är extrema och står för populism. Vi måste således stoppa dem. Populisterna måste tystas. Och alla som inte tycker som vi hatar oss. Att ha en annan åsikt än den rätta är givetvis ett tecken på hat. Rent av populistiskt hat. Det måste brännmärkas. Det är ett beteende som kännetecknas av extremism.”

Läs mer

Gudakejsaren Trump

Mohamed Omar

Karnevalen i Viareggio är en av de mest berömda i Italien och årets höjdpunkt för lokalbefolkningen. Konstnärer tillverkar magnifika skulpturer som dras runt i vagnar under paraderna. Liksom de svenska etablissemangskonstnärerna är de italienska motsvarigheterna vänstervridna och den politiska satiren slår gärna högerut. Annars riskerar det ju att kallas hat.

I år hade man byggt en gigantisk skulptur föreställande Donald Trump i skinande rustning. Det här kommer från den så kallade gudakejsar-memen, det vill säga Internet-skämtet om Trump som enväldig gudakejsare över ett galaktiskt imperium. Det var ett sätt för Trump-fansen att driva med vänsterns anti-Trump-propaganda, som utmålade honom som megalomanisk fascist och blivande diktator.

Det är svårt att veta vad italienarna haft för avsikt med sin skulptur. Är det satir på Trump eller på den hysteriska anti-Trump-vänstern? Det vore kul om det vore det senare, men, med tanke på vad man gjort på tidigare karnevaler, befarar jag att den första tolkningen är mer sann.

I sin hand håller Trump-skulpturen i ett stort svärd med Twitter-symboler vid hjaltet. Twitter har ju förändrat styrkeförhållandena mellan presidenten och media. Richard Nixon hade inget Twitterkonto och förlorade mot media. Trump kan alltid gå runt media och tala direkt till folk. För övrigt är gudakejser-memen coolare än Tricky Dick, eller hur?

Läs mer

Högre utbildning

Patrik Engellau

Jag har gått på så många universitet, närmare bestämt ett halvdussin, så jag har haft anledning att fundera på vad studenter egentligen lär sig vid högre lärosäten. Låt mig genast säga att jag bara studerat mjuka eller halvmjuka ämnen såsom nationalekonomi och statsvetenskap och ekonomisk historia så jag uttalar mig inte om hur det går till på de hårdare institutionerna där man utbildas till ingenjör eller tandläkare. Min grundföreställning är att de senare linjetyperna erbjuder ett slags yrkesutbildningar som funkar i bemärkelsen att den som utbildat sig till tandläkare med framgång kan ta hand om patienters munhåleproblem. Det är nog på motsvarande sätt med utbildningen av elektriker och VVS-tekniker.

Mina funderingar väcks till liv av en krönika av skribenten Jan Norberg på sajten Newsvoice. Norberg hade träffat ett antal ”yngre personer” med politiskt korrekt läggning, tydligen i USA, och ställt frågor till dem om deras tro. En av dessa yngre personer hade studerat political science, det vill säga statsvetenskap, och Norberg frågade varför han valt just det ämnet. Den unge mannen förklarade att han ansåg att han på det viset kunde få en ”god möjlighet till en bra yrkesmässig karriärutveckling inom den offentliga sektorn”.

Jag tror att den unge mannens analys var precis på pricken. Inom statsvetenskapen liksom i det övriga humaniora utbildas unga människor i det politiskt korrekta tänkande som staten efterfrågar. (Varför den offentliga sektorn efterfrågar personal som är slängd i politiskt korrekt tänkande behöver jag väl inte förklara igen? Allt politiskt korrekt tänkande går ut på att politikerna och den offentliga sektorn ska bestämma mer och få utvidgade uppgifter, till exempel genom att vidta åtgärder för att tillrättalägga nyupptäckta orättvisor.)

Läs mer

Ny podd! Godhet är inte detsamma som ansvarslös massinvandring

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 7 februari) pratar jag med Richard Sörman. Han är docent i romanska språk och arbetade i tjugo år som forskare och universitetslärare i franska. Han ser sig gärna som sprungen ur en konservativt sinnad arbetarklass där man tror på sunt förnuft och tänker själv. Han är född och uppvuxen i Östergötland men bor sedan många år i Uppsala. Det akademiska arbetet har framför allt behandlat det franska 1600-talet.

Richard Sörman skriver även här på Det Goda Samhället. Den 16 november 2018 publicerade vi artikeln ”Den rena godhetens princip är inte alltid det högsta goda”. Sörman påpekar att det finns olika sätt att förstå godhet och att något som kan framstå som gott här och nu på sikt kan ha dåliga konsekvenser. Han menar att godhet bör förenas med förnuft, så att den inte blir ”dumsnällhet”.

Massinvandringspolitiken har förts i godhetens tecken, men hur god är den egentligen? ”En rimlig tanke, en etiskt och moraliskt hållbar position”, skriver Sörman, ”behöver alltså inte bestå i att förringa existensen av det egna utan i att hitta en medelväg mellan omsorg om oss själva och omsorg om andra”.

Läs mer

Gästskribent Richard Sörman: Våga språnget: att bli nationalist är inte att bli extremist

Ibland måste man våga språnget. Man måste våga sig ut i det okända. Ofta blir det inte så farligt. Man överlever. Kanske växer självkänslan. Och är man den som hoppar först kommer de andra snart börja hoppa efter.

Många svenska opinionsbildare borde våga språnget. De borde våga lita på sin intuition. De borde våga förflyttningen, ompositioneringen. För de har ju rätt. Det de känner på sig stämmer. Det är sant: vi lever i en mardröm. Vårt land verkar ha bestämt sig för att begå kulturellt självmord. Det svenska får inte finnas. Dess värde förnekas. Mångfalden är en påbjuden religion. Hysteri och idealism styr vårt land istället för klokskap och realism. Vid sidan av står våra grannar och skakar på huvudena och undrar vad vi håller på med.

Så, kära opinionsbildare, politiker och skribenter, kom till saken! Håll er till det väsentliga! Ägna lite mindre energi åt rättigheter och skyldigheter och brott och straff och utbildning och arbetsmarknad och integration och segregation. Eller bättre: gör det, men ta också tydlig ställning. Stå upp för kung, fosterland och svenska folket! Hur svårt ska det vara? Det är faktiskt ”att vara eller inte vara” som är frågan, den mest grundläggande frågan. Det handlar inte längre om vilket Sverige vi ska ha utan om vi ska ha något Sverige värt namnet överhuvudtaget. Får Sverige finnas? Finns ett svenskt Sverige om 300 år? Har vi något intresse i att det ska finnas ett svenskt Sverige om 300 år? Har vi något ansvar för att det ska finnas ett svenskt Sverige om 300 år?

Läs mer

El ángel exterminador

Patrik Engellau

Mordängeln är en film från 1962 av den spanske filmmakaren Luis Buñuel. Jag har fascinerad sett filmen ett par gånger utan att förstå. Så här beskriver Wikipedia handlingen:

Filmen handlar om en fest som alla vill gå hem ifrån men tvingas att stanna på grund av en osynlig kraft som stoppar dem i hallen. Det går dagar och nätter, och gästerna tvingas leva som djur.

Det är en elegant fest i ett överklassområde i någon mexikansk stad. Allt börjar precis som sådana fester brukar börja, men av obegripliga och oförklarade skäl tar festen aldrig slut. Ingen går hem. Gästerna bor kvar i dygn efter dygn. Gradvis växer förfallet. Maten tar slut och gästernas kläder blir allt smutsigare och sjaskigare. Relationerna mellan gästerna blir alltmer spända.

Situationen uppmärksammas av grannar och myndigheter. Ambulanser, brandfordon och polisbilar samlas utanför villan men stannar något hundratal meter och ser bekymrade ut. Det bygger upp till en mänsklig tragedi. Den gåtfulla dramatiken ligger i att ingen gör det alldeles självklara för att undvika katastrofen. Gästerna lämnar inte villan trots att det inte finns något som hindrar dem. Räddningspersonalen hålls av någon kraft tillbaka från att gå in i huset och göra sitt jobb.

Läs mer

Från tvekamp till trekant

Anders Leion

 Kom Eugenie, för Guds skull, det här blir olidligt…

– Jag försäkrar er, mina damer att det här redan är olidligt, sade snickarn. Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära igen våra sängar, begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi..

Detta är ett berömt citat från Röda rummet av Strindberg (Den som vill läsa hela kapitlet kan se här ).

Strindberg beskriver motsättningen mellan de besuttna och de obesuttna, mellan överklassens omedvetna högmod och underklassens elände, som tvingade den till bitter realism. Det var en konflikt lätt att beskriva. Det var en tvekamp mellan två stridande, bundna vid varandra som två fornnordiska kämpar, förenade med ett rep om bådas liv. Detta ömsesidiga beroende tvingade med tiden fram en länge hållbar kompromiss.

Konflikterna idag gestaltar sig annorlunda. Välgörenhetstanterna har blivit professionella. De sitter i sina kontor, oåtkomliga för det hån som snickarn uttryckte ovan. De utsätts däremot av kritik från massmedia, därför att de inte tillräckligt månar om välfärdssamhällets klienter, eller rättare sagt främst vissa av dess klienter: invandrarna.

Läs mer

”Överdriv nu inte problemen med ditt sönderskurna underliv, lilla vän”

Bitte Assarmo

Sverige är i sanning ett märkligt land. Å ena sidan är vi så moderna att det blivit kutym att förneka alla tecken på en svensk kultur – å andra sidan närmar vi oss ofta andra kulturyttringar på ett pinsamt ödmjukt sätt, och ju mindre moderna kulturyttringar desto större ödmjukhet.

Ett färskt exempel på detta är den svenska domstol som sänkte straffet för en afghansk mor som misshandlat sina barn, eftersom hon inte kände till svensk lag. Tydligen är det en förmildrande omständighet att inte sätta sig in i svenska lagar och regler, när det i själva verket borde vara försvårande.

Ett annat exempel är Nacka kommun och deras kritiserade inköp av bostadsrätter till en utlandsfödd bigamist och dennes fruar. Signalen blir åter densamma; det är helt i sin ordning att inte ta till sig lagar och regler i Sverige, och de som bryter mot dem blir belönade istället för bestraffade.

Den senaste i raden av kulturrelativister, som ger uttryck för en högst olustig ödmjukhet inför en kulturyttring som dels är olaglig i Sverige, dels borde väcka raseri hos hela den civiliserade världen, är professor Birgitta Essén. I en artikel på SVT förklarar hon att folk minsann borde sluta att överdriva konsekvenserna av könsstympning eftersom de faktiskt inte är så farliga. Kvinnor som blivit könsstympade har minsann värre problem än själva stympningen, menar hon.
Läs mer

Den vita araben

Mohamed Omar

Den brittiske författaren Percy Francis Westerman (1876-1959) skrev pojkböcker om äventyr och krig. Hans första bok, A Lad of Grit, kom ut 1908, samma år som Robert Baden-Powell grundade scoutrörelsen. På Wikipedia står det att scoutrörelsen påverkades av Westermans böcker, vilket verkar rimligt.

Den svenska översättningen av Westermans pojkbok Den vita araben – som kunskapare i Central-Afrika gavs ut av Fritzes bokförlag 1934 i en serie som kallades Fritzes scoutböcker. Hjälten i boken är just en scout, alltså i betydelsen spejare eller kunskapare. Originalet med titeln The White Arab publicerades året innan. Westerman var en produktiv författare – Wikipedia listar 178 titlar – och mycket populär på 1930-talet, men numera bortglömd.

Historien i Den vita araben påminner om verklighetens Lawrence av Arabien, en engelsk spion som klär ut sig till arab och så säga goes native. På omslaget syns en europeisk yngling i arabisk dräkt på en vit springare. Jag blir omedelbart påmind om Peter O’Toole som Lawrence av Arabien i filmen från 1962.

Bredvid den beridne hjälten står en riktig arab, ödmjukt bugande. Ynglingen, som heter Denis Hornby, är mycket ung, bara nitton år, men har stora språkkunskaper. Det beror på att han är äldste son till en engelsk officer som tjänstgjort i Sudan: ”Han var fullt hemmastadd i arabiska och swahili, och han kände till de flesta av de dialekter, som talas av Sudans befolkning.”

Läs mer

Högerpropagandan är mäktig och mycket farlig

Patrik Engellau

Jag känner mig ganska vanlig i bemärkelsen att jag har ungefär samma värderingar som en majoritet av svenska folket. Jag skulle tro att en tredjedel av befolkningen är PK-ister och resten, där jag ingår, är medelklassare med mer eller mindre välutvecklat sunt förnuft. Partitillhörigheten spelar inte så stor roll.

Men PK-isterna har nästan total kontroll över produktionen och distributionen av idéer och åsikter i landet. Vi medelklassare har inga tidningar, inga radio- och TV-kanaler, inga forskningsinstitut och inga myndigheter. Vi har inga skolor och universitet och i stort sett inget inflytande över politiken. Vi kan, som jag, bjäbba lite i sociala medier men vårt inflytande över nationens tankevärld är, utom i privata sammanhang som inte kan kontrolleras, praktiskt taget försumbart.

Ibland har jag undrat över vad detta betyder i kronor. Hur mycket lägger PK-isterna, med staten i spetsen, årligen ned på sin idéverksamhet och hur mycket lägger vi medelklassare ned på vår idéverksamhet (eller tankesmideri eller propaganda eller vad du väljer att kalla det). Men jag har aldrig fått ändan ur vagnen för att göra en sådan undersökning.

Döm om min tillfredsställelse när jag upptäckte att organisationen Arena Opinion i samarbete med – vilket troligen betyder med pengar från – LO gjort kanske inte hela jobbet, men i varje fall tagit ett första viktigt steg. Det redovisas i forskningsrapporten Pengarna bakom samhällspolitiken. En granskning av finanserna bakom svenska tankesmedjor. Den poäng som slås in är att ”högerns” tankesmedjor får 20 gånger mer i bidrag än ”vänsterns” tankesmedjor, närmare bestämt 200 miljoner kronor om året mot 20.

Läs mer

Två omläsningar: av Kommunistiska Manifestet från 1848 och min historiebok På Spaning efter Moder Sveas Själ från 1985

Patrik Engellau

Det råder numera sedan kanske tjugo år tillbaka en besvärande känsla av att västerlandet är fel ute. Vari felet ligger vet man inte. En del – som i 2019 års svenska regeringsförklaring – inleder med att peka på populismen:

Runtom i Europa breder högerextrema rörelser ut sig. I flera länder har krafter med en antidemokratisk agenda nått ända fram till regeringsmakten. Men i Sverige står vi upp för människors lika värde. Vi väljer en annan väg.

En skolad men numera avfällig marxist som jag kan inte läsa detta utan att tänka på Marx och Engels stridsskrift från mitten av 1800-talet som inleds så här. Läs ”populism” i stället för ”kommunism” för att komma i stämning:

Ett spöke går runt Europa — kommunismens spöke. Alla det gamla Europas makter har slutit sig samman till en helig hetsjakt mot detta spöke, påven och tsaren, Metternich och Guizot, franska radikaler och tyska poliser [kunde idag vara påven och EU, Annie Lööf, Angela Merkel, Dagens Nyheter, Georg Soros och franska poliser; PEs anmärkning].

Läs mer