Bara några veckor efter det att Bastiljen stormats i juli 1789 och franska revolutionen därmed inletts antog den franska nationalförsamlingen Förklaringen av människans och medborgarens rättigheter. Det där med ”medborgare” var viktigare än man tror, för en medborgare var inte bara en människa, utan en människa med lika rättigheter. Tidigare hade människor visserligen varit människor men inte människor med lika rättigheter – till exempel var kungen utsedd av Gud – och därför inte medborgare.

Det som skiljer medborgaren från människan är emellertid inte bara det där med de lika rättigheterna utan också att medborgaren har en nationell tillhörighet, i det här fallet Frankrike. Kopplingen mellan de lika rättigheterna, medborgarskapet och nationen är underförstådd i hela rättighetsförklaringen.

Jag medger dock att det trots detta är oklart om rättigheterna anses tillfalla människan i egenskap av människa eller i egenskap av medborgare. I den franska förklaringens första artikel antyds det förra: ”Människan föds och förblir jämlik till sina rättigheter. Samhällelig åtskillnad får endast grunda sig på allmänt intresse”. I andra artikeln framhävs det senare eftersom rättigheterna kopplas till politiska sammanslutningar som med nödvändighet, på den tiden i varje fall, hade nationell karaktär: ”Syftet med alla politiska sammanslutningar är att bevara människans naturliga och omistliga rättigheter. Dessa rättigheter är rätt till frihet, egendom och personlig säkerhet, samt rätt till motstånd mot förtryck”. Det vore en överloppsgärning att inrätta politiska sammanslutningar för att bevara rättigheter som människan har oberoende av de politiska sammanslutningarna. Meningen måste vara att människan blir medborgare genom statens existens och att staten säkerställer rättigheterna. Utan staten hade rättigheterna i praktiken inte funnits.

Men nu kommer en joker i leken i form av USA:s självständighetsförklaring som hade proklamerats redan 1776, tretton år tidigare. Där är det inte medborgare som har rättigheter utan människor. Det beror antagligen på att det hade sett förvirrat ut om kolonister i USA, som snarast var medborgare i Storbritannien, skulle ha krävt rättigheter i kraft av medborgarskap, inte i en nation som de faktiskt tillhörde, utan i en nation som ännu inte uppstått. I självständighetsförklaringen tillskrivs rättigheterna därför människan, inte medborgaren.

Det här är ingen obetydlig utan snarare en brännande aktuell fråga eftersom den handlar om huruvida en person från Nigeria som tar sig till Sverige ska ha tillgång till alla rättigheter i kraft av sin mänsklighet eller om han ska få vänta tills han eventuellt blivit medborgare. Vi låtsas kanske att den frågan är filosofiskt avgjord men det är den inte även om vi inte diskuterar den. Att sopa under mattan är emellertid inte detsamma som att filosofiskt avgöra.

Men det blir ännu värre. Det finns ytterligare en joker som presenterades i franska nationalförsamlingen år 1793. Kungen hade avrättats i januari och behovet av en ny konstitution för den nya republiken blev därför ännu mer akut. En betydelsefull ledamot av nationalförsamlingen föreslog en ny rättighetsförklaring som för dagens svenskar nog kan anses modernare och mer tilltalande. Ledamoten gjorde nämligen en sedermera revolutionerande innovation. Rättigheterna, vare sig de var mänskliga eller knutna till medborgarskapet, skulle inte bara handla om äganderätt och yttrandefrihet och annat sådant som egentligen inte lade någon börda på andra medborgare. Innovationen bröt mot de principer som deklarerats i den ursprungliga franska rättighetsförklaringens fjärde artikel: ”Frihet består i att kunna göra allt som inte skadar andra. För varje människas naturliga rättigheter finns därför inga andra gränser än de som är nödvändiga för att tillförsäkra samhälles övriga medborgare samma rättigheter”.

Ledamoten menade att rättigheterna inte bara handlade om envars rätt att skapa sitt eget liv utan att störas av andra utan också om envars rätt att vid behov bli försörjd av sin nästa. Ledamoten hade uppfunnit välfärdsstaten. Artiklarna tio och elva lyder så här: ”Samhället är skyldigt att sörja för alla sina medlemmars uppehälle, antingen med att förse dem arbete eller genom att garantera existensmedel åt dem som är ur stånd att arbeta. De understöd som är oundgängliga åt dem som saknar det nödvändiga är en skuld för den som har överflöd: det ankommer på lagen att bestämma på vilket sätt denna skuld skall betalas”.

Situationen hade därmed blivit ohyggligt komplex. Man visste varken vem som omfattades av rättigheterna eller vad rättigheterna egentligen innebar. Och så oklart är det fortfarande. Ska personen ifrån Nigeria inte bara beviljas äganderätt och yttrandefrihet i Sverige eller ska han också få tillgång till välfärdssystemet antingen för att han är människa eller för att han är medborgare?

FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna, antagen år 1948, är själva intyget på att saken är förvirrad. En del av rättigheterna tillkommer en person i kraft av människa, till exempel rätten till ”liv, frihet och personlig säkerhet” enligt artikel tre. Artikel 13, som handlar om rätten till rörlighet, är emellertid nationellt begränsad: ”Var och en har rätt att fritt förflytta sig och välja bostadsort inom varje stats gränser”.

En del går över huvud taget inte att begripa. Artikel 23 slår fast att ”var och en har rätt till arbete”. Betyder det att vederbörande inte får förbjudas att arbeta eller att han av någon vänligt sinnad myndighet ska förses med en syssla och en månadslön?

En del rättigheter tycks hänga ihop med nationell tillhörighet och ska därför, kan man förmoda, betalas av den stat där personen är medborgare (eller genom bistånd från rikare stater). Till exempel förklarar artikel tjugotvå: ”Var och en har, i egenskap av samhällsmedlem, rätt till social trygghet, och är berättigad till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som krävs för hävdandet av hans eller hennes människovärde och utvecklingen av hans eller hennes personlighet, förverkligas genom nationella åtgärder och mellanfolkligt samarbete i enlighet med varje stats organisation och resurser”.

Min favoriträttighet i FN-deklarationen är artikel tjugofyra, där var och en, oavsett nationstillhörighet, har rätt till ”regelbunden, betald ledighet”. Vem som ska betala anges inte. Det kan vara du. Tänk om nigerianen ringer på din dörr och begär ersättning för åratals försumlighet från din sida att betala hans semesterersättning. Plus ränta.

Om man slänger in Värdegrunden – föreställningen om ”allas lika värde” – i detta intellektuella mörker så blir förvirringen närmast total, särskilt om man betänker att den svenska termen ”värde” är en felöversättning av originalets ”dignity”, alltså ”värdighet”.

Den omnämnde ledamoten i franska nationalförsamlingen, välfärdsstatens uppfinnare, hette för övrigt Maximilien de Robespierre. Ett år efter förslaget blev han giljotinerad.