En av den nya rödgrönljusblågröna regeringens första åtgärder är att öppna upp Sverige för en mer generös asylpolitik. Reglerna ska ändras på diverse vis, så att fler kan återförenas med sina familjer men också så att det ska bli möjligt att söka och få asyl i Sverige på grund av klimatet och andra särskilt ömmande omständigheter. Det intervjuades migrationsminister Morgan Johansson om i SVT:s Agenda häromdagen.

Reaktionerna har varit många och välformulerade och i Expressen skräder Ann-Charlotte Marteus inte orden när hon beskriver att Johanssons ohederlighet och brist på ansvarstänkande.

Hon har naturligtvis alldeles rätt. S gick till val på en restriktiv invandringspolitik – något som har stöd hos en majoritet av medborgarna – och gör precis tvärtom. Det är så ohederligt att det borde medföra avsked på grått papper. Men det gör det inte, eftersom hut inte går hem i Sverige längre.

Men vem är egentligen förvånad? När socialdemokraterna, efter krisen 2015, annonserade ut skärpta regler och en ny ordning och reda var de allt annat än övertygande. Det var uppenbart att det hela var en respons till kaoset och de vanvettiga kostnaderna under den stora flyktingströmmen, men att det var en motvillig sådan. Det fanns ingen kraft bakom orden, ingenting genuint i formuleringarna. Framför allt fanns ingen respekt för folkviljan. Mer ett slags ”okej då, bara för att ni tjatar så…”. Ungefär som när föräldrar ger efter för en envis unge och halvt om halvt lovar att barnet ska få en vandrande pinne till jul men hela tiden vet med sig att den där pinnen aldrig kommer att vandra in i barnets rum.

Nu vill regeringen på nytt öka möjligheterna för människor att fly hit, till den humana stormakten i norr. Glömda är de problem som gjort människor allt oroligare: bostadsbristen, arbetslösheten, den undermåliga postgången, kriminaliteten och våldet, bristen på poliser, bristerna i vård och omsorg, bilförlossningarna i Norrland, de brinnande bilarna, gruppvåldtäkter och lösspringande jihadister. Idag är en ny dag och nu välkomnar vi nya flyktingar som ska hjälpa oss med integrationen, så som de som kom 2015 skulle hjälpa oss att höja den allmänna kompetensnivån och säkra våra pensioner. Man frågar sig varför.

En orsak skulle kunna vara en vilja att göra gott. I Sverige är vi ju så sällsamt humana och vill alla så väl. Alla är lika mycket värda. Alla ska med. Och det är rentav möjligt att det fortfarande har undgått regeringen att de värst drabbade flyktingarna aldrig kommer att ha råd att ta sig hit.

En annan orsak kan vara att regeringen ännu inte, trots alla rapporter som de rimligtvis måste ha tagit del av, förstått hur vardagen håller på att krackelera för många människor. Förvisso har de suttit tillsammans otaliga gånger i något ombonat rum på regeringskansliet och diskuterat hur de ska komma till rätta med ”utmaningarna”. Men de verkar fortfarande anse att det är Sverigebilden som är viktigast – inte den verklighet som en majoritet av medborgarna lever i. Och med den framväxande högerextremismen i Europa måste Sverige ta täten och visa humanitetens ansikte.

Med det sagt är det troligen bara en tidsfråga innan den växande kritiken mot den nya regeringens beslut om flyktingpolitiken kommer att avfärdas som rasism och främlingsfientlighet, så som brukligt är.

Om – eller rättare sagt när – det sker så låt dig inte tystas. Svensken i gemen är inte mer främlingsfientlig än andra, tvärtom visar de senaste årens generösa flyktingmottagande – och mottagande även av personer som inte kunnat uppvisa asylskäl – att svensken tvärtom är generellt välkomnande och öppen.

Samtidigt har konsekvenserna av den stora flyktingvågen blivit tydliga och kännbara för alltfler i samhället idag. Det kan så vara att Fredrik Reinfeldts julgran inte har brunnit, och att Henrik Schyffert har råd med både pizza och Netflix och källarsvalt vin, men de är knappast att anse som representativa för medborgarna i stort. De är människor med pengar och resurser, och människor med pengar och resurser behöver inte bekymra sig över sådana petitesser som växande vårdköer, en urholkad äldreomsorg och otrygga skolor. De kan köpa det de behöver.

Andra kan inte det. I alla fall inte med ytterligare pengar än de summor de redan betalat i skatt år efter år. För det var ju det som var det fina med det en gång så omtalade och, av socialdemokraterna, omhuldade samhällskontraktet: med skattepengarna kunde även mindre bemedlade känna sig trygga om och när de blev sjuka, gamla och orkeslösa. Men eftersom socialdemokraterna har om inte avskaffat samhällskontraktet, så åtminstone börjat luckra upp det och ignorera dess giltighet betyder inte längre ett långt liv av arbete och skatteinbetalningar att du är garanterad en trygg ålderdom.

Min granne Viola som är 87 år gammal, har värk i hela kroppen och mycket svårt att röra sig – men som anses alldeles för frisk för att få flytta till ett äldreboende – sa sist vi talades vid:

– Idag måste den som blir sjuk, gammal och orkeslös se till att hålla sig frisk, ung och kraftfull för att inte gå under. Själv går jag runt på rena ilskan numera.

Viola är så långtifrån rasist man kan komma. Hennes dotter är gift med en muslim från Irak och hennes son med en eritreanska och hon älskar sin mångkulturella familj. Men hon grät floder när hon hörde om regeringens nya beslut. Under flera års tid har hon känt av hur samhällets resurser omfördelats, och själv fått mindre och mindre av kakan. Nu kommer det att bli ännu mindre, tror hon.

Jag sa det inte till henne, för jag ville inte göra henne mer förtvivlad än hon redan var, men tyvärr tror jag att hon har rätt. När en regering – oavsett färg – vill börja gynna en ny grupp i samhället gör de det närmast undantagslöst på de gamlas bekostnad. Och mindre pengar till de gamla innebär ännu färre utomhusvistelser, ännu mer smaklös och simpel mat, ännu mindre omsorg, ännu färre duschtillfällen och så vidare i all oändlighet.

Därför ska vi aldrig låta politikerna glömma samhällskontraktet. Och vi ska aldrig sluta ifrågasätta att de sviker de människor som en gång byggde upp den välfärd som andra nu får ta del av. Om vi har råd med en generös migrationspolitik så har vi också råd att förbättra situationen för våra forna samhällsbyggare.