Att tänka fritt är stort, som Thomas Thorild påpekade, och därför ska jag göra det nu. Men han sa också att det är större att tänka rätt än att tänka fritt och det är jag inte säker på att jag gör. Jag har nämligen kommit på en grej som vänder uppochned på allting och tvingar mig att omvärdera saker om jag har rätt. Därför hoppas jag att jag tänker fel.

Det började med att jag funderade över Ungerns ”illiberala demokrati”. Illiberal är självklart dåligt och demokrati är lika självklart bra så jag har utgått ifrån att epitetet var något som klistrats på Ungern av fiender till Viktor Orbán. Men så var det inte. Orbán är, visar det sig, stolt över att vara illiberal. Han förklarade sin inställning i ett linjetal 2014 (som jag hittade i en rätt dålig översättning till engelska här.

När Ungern 1990 blev fritt från kommunismen, säger Orbán, anammades som en självklarhet tidevarvets självklara vinnarideologi, nämligen den liberala demokratin:

När det handlar om relationerna mellan två människor är den grundläggande liberala föreställningen att vi har frihet att göra vad som helst som inte kränker en annan människas frihet. Under de tjugo år som föregick 2010 grundades förhållandena i Ungern på denna princip. Ungern accepterade den princip som var den dominerande principen i Västeuropa. I Ungern tog det oss emellertid tjugo år att kunna ge uttryck för det problem som ligger i att den här idén, som är mycket tilltalande på intellektuell nivå, trots allt är oklar. Vem är det som ska avgöra när min frihet kränks? Den saken löser sig inte av sig själv, utan någon måste fatta det beslutet. Och eftersom ingen utsetts att fatta sådana beslut har vi lärt oss att de starka fattade besluten. Vi upplevde hela tiden att de svaga förtrampades. Det fanns ingen abstrakt rättviseprincip som löste konflikter som uppstod på grund av ömsesidiga friheter utan det som skedde var att den starke alltid fick rätt. Den starke grannen talade om var du fick parkera. Det var alltid den starke, banken, som bestämde hur mycket du skulle betala i ränta på ditt lån och som ändrad räntan när den ville. Jag skulle kunna ge andra exempel på hur utsatta, svaga familjer hade svagare ekonomiskt skydd än andra under dessa tjugo år. Denna liberala princip ska i framtiden inte gälla för det ungerska samhället… Vi ska i stället att vi inte ska göra mot varandra det som vi inte skulle göra mot oss själva. Och vi ska försöka grunda den värld vi kallar det ungerska samhället på denna teoretiska princip, i vårt politiska tänkande, i vår utbildning, i vårt sätt att bete oss mot varandra.

Precis vad det där betyder förklarar inte Orbán, i varje fall inte så jag begriper. Men den inledande observationen satte myror i huvudet på mig. Att den liberala principen om den individuella frihetens gräns eventuellt av sig själv introducerar ett slags djungelns lag tål att tänka på. Är det i så fall på det viset även i vårt land? Ligger det inbyggt i våra liberala föreställningar att de svaga ska förtrampas? Vem är det förresten som i vår tid är den starke förtramparen?

Naturligtvis passar denna tankefigur väl in i den traditionella socialistiska retoriken: ”Upp trälar uti alla stater, som hungern bojor lagt uppå. Det dånar uti rättens krater, snart skall utbrottets timma slå.” Borgarna var starka och förtryckte därför arbetarna som var svaga, de starka männen förtrampade de svaga kvinnorna, cis-männen såg ned på bögarna och så vidare.
Den där retoriken jobbar vi fortfarande med i Sverige. Kriminella blir brottslingar för att de är förtryckta av de vita männens patriarkat och rasifierade blir nedtrampade av den strukturella rasismen. Det är samma idégods som Orbán ger uttryck för.

Men om vi betraktar Sverige med felvänd kikare så att detaljerna försvinner så är det en observation som överträffar alla andra, nämligen åsynen av statens storlek och makt. Om man tillämpar Orbáns tänkande så inser man att liberalismen, som ger makten till den starke, på sikt måste göra staten enväldig och förtrampa de svaga om det saknas starka spärrar som håller den tillbaka. Det slutar med en allmän underkastelse under staten.

Jag trodde tidigare att liberalismen stod i motsatsställning till staten och ville begränsa dess tillväxt och makt till förmån för den enskilde. Därför har jag alltid undrat varför svenska folkpartister, sedermera liberaler, har varit så statsfromma och angelägna om utökade statliga insatser. Jag har i modern tid, efter valet senaste september, oförstående betraktat Sveriges liberala politikers vacklan i regeringsfrågan. Varför vill de liera sig med statskramare? Kanske är det ingen tillfällighet att så kallade ”liberals” i USA är den politiska gruppering som mest gillar staten.

Kanske har Orbán en poäng med att kalla sig illiberal. Måste jag omvärdera mina känslor för ordet liberal?