Efter fyra månader fick vi till sist en regering. En rödgrön sådan – med stöd från Liberalerna och Centern. Inte helt otippat eftersom Sverigedemokraternas uppdykande på den politiska scenen har fått alla andra partier att glömma sin särprägel och sina respektive ideologier och istället enas i motstånd mot främlingsfientlighet och rasism.

Det som uppmärksammats mest sedan den här märkliga nya alliansen ingicks är den nya kulturministern. Dels frisyren, förstås. Dreads hör inte hemma i en regering, tycks vara den allmänna meningen. Men hon har också fått kritik för sina uttalanden om islamisten Mehmet Kaplan, som hon betraktar som en ”pionjär” och ”hjälte”.

Vad det är för hjältemodigt med att frottera sig med den turkiska fascist- och nationalistorganisationen Grå vargarna kan man fundera länge över, men Miljöpartiet har aldrig gett uttryck för någon särskilt stark värdegrund, så kanske är det bara att rycka på axlarna åt sådana huvudlösa yttranden.

Man skulle också kunna rycka på axlarna åt den omtalade frisyren. När allt kommer omkring är en frisyr endast ett yttre attribut, som inte borde påverka en människas kompetens och omdöme. Men det finns anledning att – faktiskt – fortsätta att uppehålla sig vid de omdiskuterade dreadsen, eftersom det i detta attribut kan urskönjas ett mönster.

Mönstret har blivit allt tydligare under senare år, och går igenom i det mesta i den politiska världen. De yttre attributen blir allt viktigare, och allt som kan te sig postmodernt, radikalt eller normbrytande blir mer och mer angeläget. Med det i åtanke ska man inte bli förvånad om kulturministerns frisyr faktiskt var en av orsakerna till att hon blev vald till posten som kulturminister.

Jag menar naturligtvis inte att förringa ministerns kvaliteter och kompetenser. Jag vet ärligt talat inte mycket om henne, förutom att hon satsade rejält på cykelställ någonstans någon gång, och det kan man knappast lasta en miljöpartist för. Men så här är det: Svenska politiker vill (mer än något annat, kan man ibland ana) provocera, göra upp med normerna, och peka med långfingret mot det hopplöst konservativa och omoderna. Om valet står mellan en kompetent person med alldeles vanligt utseende och en lika – eller rentav mindre – kompetent person som sticker ut i mängden kan man nästan tänka sig att valet är givet på förhand.

Politikerna vet att majoriteten av medborgarna fortfarande, all postmodernistisk strategi till trots, har mer förtroende för en minister i kostym eller dräkt än en kvinna som ståtar med ett hårsvall som skulle ha gjort Bob Marley avundsjuk. Och jag tror att det faktiskt är en av orsakerna till att de väljer bort kostymen.

Det finns säkert många anledningar till att svenska politiker har en sådan förkärlek för den här typen av ytliga manifestationer. En är att de tappat bort sin roll som folkvalda representanter för medborgarna. Istället har de generellt tagit på sig rollen som folkuppfostrare. Det finns naturligtvis undantag, men de avfärdas gärna som populister (oavsett partibok). I ytan finns sanningen, i det normbrytande ligger framtiden. Självklart ska Sverige – världens mest moderna land – ha en minister som lägger kostym och dräkter på hyllan, som vägrar inordna sig i förlegade regelverk och som har ett yttre som för tankarna till en reggaefestival snarare än ett dammigt regeringskansli.

Dessa fenomen utgör ett slags obeveklig logik och när medborgarna protesterar så blir politikerna förstås bara ännu mer förvissade om att valet var helt rätt. Det medborgarna ogillar är som regel bra. Det medborgarna helst vill ha är som regel mindre bra. Varför? För att medborgarna inte förstår. De förstår faktiskt nästan ingenting. Och om det inte räcker som argument så är det bara att skylla på att kulturministern är kvinna och därmed ett offer för patriarkatets mörkerherrar.

Samtidigt är det inte uteslutet att valet av en till det yttre originell och kontroversiell minister är högst medvetet även ur ett annat hänseende, nämligen som garant för att en annan minister, som omgärdats av enorma skandaler, kan få smyga in närmast obemärkt i regeringskansliet. Jag talar naturligtvis om Anders Ygeman, som nu blivit digitaliseringsminister i strid med vad majoriteten anser vara lämpligt.

Nätet flödar över av satir och memer om Ygemans återkomst, men de som borde ta till sig det som skrivs tycks vara helt immuna. Än en gång: medborgarna förstår helt enkelt inte att en politiker som varit inblandad i en skandal av ofantliga mått faktiskt är lämpad att bli digitaliseringsminister. Medborgarna verkar rentav tro att ett annat val skulle vara mer pålitligt, och sådan villfarelser kan man ju inte understödja.

Förvisso kan man inte, med bästa vilja i världen, påstå att Anders Ygeman kritiseras för att han är kvinna. Men nog sprids det väldigt mycket hat mot honom? Jo, satir ÄR hat – när det riktas åt vänster – så är det och är det inte dags att regeringen tar sig en titt på allt detta omotiverade hat?

Så brukar tongångarna gå, när fel personer kritiserar personer som per automatik är rätt. Kritik avfärdas som hat, misogyni, främlingsfientlighet eller något annat otrevligt som ingen vill bli anklagad för att uttrycka och så blir det efter hand allt tystare. Och Anders Ygeman kan lugnt fortsätta digitalisera, eller vad det nu är han är tillsatt att göra.

Svenska politiker förfasar sig gärna över det de kallar politikerförakt. I själva verket är det inte sällan de själva uttrycker folkförakt. Oheliga allianser, märkliga ministerutnämningar och en total lomhördhet för medborgarnas åsikter och önskemål är just uttryck för detta förakt.

Som sagt, man skulle kunna rycka på axlarna åt den omtalade frisyren. Men man ska inte rycka på axlarna åt det bristande omdöme ministern gjort sig skyldig till i sitt förhållningssätt till islamism och fascistoid nationalism. Och man ska inte rycka på axlarna åt att statsministern tillsätter ministrar som avslöjats med att brista så grovt i ansvar som Anders Ygeman.