I början av december förra året publicerade jag på Det Goda Samhället en text med den medvetet provocerande titeln ”Oskulden i horhuset”. Det politiska läget i landet präglades då ännu av osäkerhet om huruvida vi faktiskt skulle få en ny regering, och om vem som i så fall skulle tillåtas leda denna regering, eller om det skulle gå till extra val.

Min poäng med ordvalet var att placera i fokus det uppenbart orimliga i att ett litet parti, Centerpartiet, som i valet endast fått 8,6 procent av rösterna, månad efter månad kunde tillåtas att hålla hela den demokratiska processen som gisslan, i en ambition att förverkliga partiledarens, den självförhärligande nyliberala centerextremisten Annie Lööfs, tydliga besatthet av att själv få bilda regering.

Jag menade, och menar fortfarande, att det finns mycket god anledning att överväga en ändring i grundlagen, så att riksdagens talman i fall av liknande obstruktion ges utökade möjligheter – och skyldigheter – att snabbt driva processen till ett extra val. Teoretiskt sett kunde ju faktiskt Lööf ha fortsatt sin obstruktion ända fram till nästa ordinarie val!

Det kan förvisso invändas att talmannen redan har befogenheter att hindra sådana spel, men erfarenheterna av talman Anders Norléns valhänta sätt att vika ned sig inför varje nytt utspel om krav på utökad tid visar att här behövs tydligare skrivningar. Det måste göras klart att talmannen faktiskt har ett ansvar för att landet inom rimlig tid efter ett val kan ges en regering, och att uppenbar obstruktion av den politiska processen inte kan accepteras.

Oavsett hur det går med detta, vet vi idag hur det gick med Annie Lööf. När hon slutligen kommit till insikt om att hon inte själv skulle komma att tillåtas bilda regering, valde hon att glömma sitt uppenbart bedrägliga tal om att ”Jag vill ha en alliansregering”, för att i stället sälja sig till den tidigare ärkemotståndaren Stefan Löfven. De trettio silverpenningar hon kasserade in omsattes i ett trettiotal till föga förpliktande löften om utredningar.

Offentligen kommer nu både Lööf och hennes knähund, Major Björklund, att bjäbba i högan sky över hur de kommer att hålla en blåslampa mot fötterna på regeringen, för att tillse att utställda löften också infrias. Detta kommer Stefan Löfven att kunna möta med upphöjt förakt. Alla som kan det allra minsta om svenska utredningar vet fuller väl att ”utredning” är
det i särklass bästa sättet att begrava en fråga man inte vill ta i. Fram till nästa ordinarie val har Lööf och Björklund nu att beskåda hur Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt, i samverkan med LO, smular sönder samtliga skarpa utredningsförslag.

Min poäng med bilden av ”oskulden i horhuset” var att Lööf bara kunde sälja sig en gång. Nu är det gjort, och hon har inte något mer att sälja. Om hon skulle göra allvar av sitt hot om att fälla regeringen Löfven, kan hon se fram emot ett nyval där knähunden Björklunds parti sannolikt röstas bort ur Sveriges Riksdag, troligtvis tillsammans med Miljöpartiet, samtidigt som många tidigare S-väljare strömmar över till SD.

Lööf skulle därmed uppnå precis det hon påstått sig ha kämpat emot, nämligen att regeringsmakten övergår till ett konservativt block. Det är detta som gör att hennes hotelser om att övervaka överenskommelsen med S och MP, och att driva en även i övrigt hård oppositionspolitik, kommer att framstå som allt mer patetiska.

Det vi nu kommer att få bevittna är en kamp om verklighetsbeskrivningen. Annie Lööf har redan gjort stora utspel som söker hävda att Alliansen alls inte är död, och att det var Ulf Kristerssons fel att hon tvingades vända sig till Stefan Löfven. Föga förvånande möts detta av vrede från både M och KD, och vi kommer säkert att få se en upptrappad slagväxling.

Kampen om verklighetsbeskrivningen inkluderar också en falsk projektion av att Centerpartiet stod enat bakom sin partiledare. Det skulle bara varit ett par studentförbundare som var emot. Verkligheten är att Centerpartiets ledning, liksom inom Liberalerna, in i det sista var djupt splittrad, med en grupp tunga partiföreträdare som ville rösta för Kristersson.

Kanske mest absurt är när knähunden Björklund uttrycker oro över att Moderaterna nu kan komma att drivas närmare Sverigedemokraterna, vilket för lång tid skulle ödelägga all möjlighet till borgerligt samarbete. Verkligheten är ju att det i hög grad är hans drift att till varje pris gå i regering med Socialdemokraterna som gjorde borgerlig samverkan omöjlig.

Trots att Socialdemokratin gjorde sitt sämsta val sedan rösträttens införande, trots att Sveriges Riksdag har en mycket kraftig icke-socialistisk majoritet, trots detta lyckades Stefan Löfven sitta kvar som statsminister. Det säger en hel del om den socialdemokratiska maktapparatens entydiga fokus på att just inneha makten att man är redo att regera på en i vissa avseenden extremt nyliberal agenda. Än tydligare inskärper det dock med vilket förakt radarparet Lööf och Björklund ser på valboskapen.

Svenska folket har i opinionsundersökningar visat att man vill ha minskad migration. Lööf och Björklund har tvingat Löfven att återigen slå upp dörrarna. Svenska folket visade i valet till riksdagen att man ville ha en icke-socialistisk regering. Lööf och Björklund gav oss Stefan Löfven. Deras bidrag till ett fördjupat svenskt politikerförakt är synnerligen betydande, och det är något de verkligen borde ställas till svars för. För en illa sargad svensk demokrati skulle ett nyval kunna vara mycket hälsobringande.