Kan det finnas framtidstro efter välfärdsstaten?

Patrik Engellau

Till installationsceremonin för Brasiliens nyvalde president Jair Bolsonaro hade presidenten avinviterat, det vill säga nobbat, representanter för stater som Kuba och Venezuela. Han tog dock hjärtligt leende emot Ungerns Viktor Orbán och den nordamerikanske utrikesministern Mike Pompeo.

Bolsonaro säger att han ska utrota korruptionen, kriminaliteten, socialismen och PK-ismen. Då kan man förstå att kommunister inte är välkomna. Han tänker även rensa ut dem från statsapparaten.

Min portugisiskafröken i Rio de Janeiro tycker mycket illa om Bolsonaro och hans regering. Särskilt illa tycker hon om frikyrkopastorn Damares Alves, nyutnämnd minister för Kvinnor, Familj och Mänskliga Rättigheter. Alves anser att pojkbebisar ska vara klädda i ljusblått och flickbebisar i rosa.

Alves vill också inrätta ett ”våldtäktsbidrag” som ska utgå till den kvinna som blivit gravid efter en våldtäkt men ändå väljer att behålla barnet. Bakgrunden är att abort är förbjudet i Brasilien utom efter våldtäkt. Fru Alves vill nu täppa igen den återstående luckan i lagen. Min portugisiskafröken anser att detta är verklighetsfrämmande. Det är hur lätt som helst att få abort i Brasilien bara man betalar. ”De rika går till riktiga sjukhus och de fattiga tvingas gå till vilken slaktare som helst”, säger hon. Om komplikationer tillstöter kan den fattiga kvinnan inte gå till folksjukvården för då kanske hon blir bestraffad för den olagliga aborten. Portugisiskafröken vet inte till sig av upprördhet.

Vad tycker du regeringen borde göra? frågar jag. Då räknar hon upp en massa sådana reformer som den svenska välfärdsstaten gjort sig världsberömd för inklusive sexualundervisning och fri abort. Medan hon redovisar sina skäl slår mig insikten att hon, som inte lever i en välfärdsstat, tror lika mycket på välfärdsstatens möjligheter att förbättra människornas levnadsförhållanden som jag gjorde på 1960-talet innan välfärdsstaten slagit i taket.

Du misstror dina politiker för att de inte tänker som svenska socialdemokrater, säger jag, och jag misstänker mina svenska politiker för att allihop tänker som svenska socialdemokrater. Beror skillnaderna på att portugisiskafröken och jag har olika politisk grundsyn? Knappast. Vår bakgrund är lika. När hon exempelvis beskriver sina gymnasiestuder i Juiz de Fora, delstaten Minas Gerais, känner jag precis igen mitt Södra latin. Vi har bara olika erfarenheter av vad en stat kan klara av.

Det här, tror jag, är en grundbult i förståelsen av vår tids förvirrade politiska debatt. Det som gav västerlandet hopp, självtillit och framtidstro sedan andra världskriget var övertygelsen om att en framväxande välfärdsstat i alla länder skulle infria sina löften om en bättre jord. Det är ingen tillfällighet att Sverige blev ett föredöme för en hel värld. Sverige visade vägen och den svenska socialdemokratin blev den goda framtiden förkroppsligad.

Jag bekänner inför portugisiskafröken min sorg över att inte längre kunna tro på det där. Och ännu värre är, säger jag, att jag inte har någon alternativ vision som kan återskänka framtidstron. Och det värsta är att inte bara jag, utan hela västerlandet, känner sig lika trevande inför framtiden. Vi vet inte vad vi vill annat än i allmänna termer, till exempel mer sunt förnuft och lägre skatter. Vi föraktar de politiker som lovar oss räddning genom att göra mer av sådant som vi lärt oss inte fungerar.

Kanske är detta förklaringen till sådant som Trump, Brexit, Orbán och Bolsonaro. Kanske är dessa ledare halmstrån som folk utan framtidstro griper tag i eftersom halmstrån är bättre än ingenting alls.

Eller har en sådan som Bolsonaro något att komma med? Det skulle i så fall vara något annat än, som tidigare brasilianska politiker, taffliga låtsasförsök att härma europeisk socialdemokrati som till exempel den numera fängslade arbetarpartipresidenten Lula initiativ att införa ett ”familjebidrag” som var en variant av det svenska försörjningsstödet.

President Bolsonaro själv säger att han står för något nytt. Med honom, säger han, har Brasilien för första gången sedan militärdiktaturen en rent konservativ regering. Många tror på honom, men han har ännu bara regerat några veckor.

Inte ens portugisiskafröken tar det där med färgen på babykläder på allvar. Det blir inte politik av sådant, säger hon, det är bara en allmänt konservativ blinkning till alla religiösa som röstat på Bolsonaro. Däremot, säger portugisiskafröken, kan det kanske bli något av kampen mot korruptionen. Bolsonaro har med häpnadsväckande djärvhet utsett domaren Sérgio Moro, alla korrupta politikers skräck, till justitieminister med utvidgade befogenheter. Och den allmänt respekterade företagaren och Chicago-ekonomen Paulo Guedes, som utbildats av Milton Friedman, snickrar på en strategi för att kränga av kvarnstenen från den brasilianska ekonomins hals, de offentliganställdas pensionsvillkor. Det kan finnas en möjlighet att han ska lyckas.