Att vara hjälte är helt enkelt ett jävla skitjobb!

Mina egna erfarenheter är begränsade, men ibland tänker jag på de hjältar som man läser om i historieböckerna. Oförvägna män som ger sig ut på livsfarliga världsomseglingar, rider i första frontlinjen, utstår umbäranden, tortyr och strapatser för att slutligen kanske dödas under förnedrande former, eller ta livet av andra, vilket heller inte låter så behagligt. Och allt detta för att uppnå ett högre syfte än sin egen bekvämlighet.

Om en hjälte drar sig tillbaka och vill njuta av livet som alla andra, falnar hjälteglorian. Vi tycker bättre om honom ifall han dör, innan han ådragit sig för många rynkor i ansiktet och fläckar på sitt samvete. Egentligen är det obegripligt att hjältebanan är så pass populär. Därför misstänker jag att y-kromosomen innehåller en typ av ”hjältegen”, som gör att män i särskilt hög grad är beredda att offra liv och lem för utsikten att bli hjältar – kanske en specifikt manlig form av ”kärlek”.

Ett folk som älskar sina hjältar och vars hjältar älskar sitt folk tenderar att bli framgångsrikt. Det är i varje fall det intryck man får om man betänker alla hjältesagor och myter, som i särskilt rikt mått finns hos kulturer som gjort avtryck i historien. Mahabharata, Ramayana, Iliaden, Odyssén, Den poetiska Eddan för att ta några exempel.

Även den europeiska kulturen vilar på fundament av självuppoffrande hjältar, varav Jesus är den mest namnkunnige. Sovjetunionen skulle aldrig haft en chans att nå stormaktsstatus, om man inte odlat myten om den hjältemodige arbetaren. USA, som lär vara den mäktigaste statsbildningen någonsin, har i närmast industriell skala spottat ur sig hjältemyter.

Men mot slutet av 1900-talet hände något, i varje fall i västvärlden. Plötsligt verkade hjältarnas tid vara över. De kanske inte försvann över en natt, men tappade i status till förmån för eftersatta grupper i samhället. Alexander Bard kanske skulle beskriva det som en övergång från ”hjältekultur” till ”offerkultur”. Svaga och hjälpsökande (det vill säga samma grupper som traditionella hjältar brukade uppoffra sig för) lyftes fram och blev de nya ”hjältarna”. Den äldre typen av hjältar (de som rider i frontlinjen och tar på sig det tunga samhällsansvaret) degraderades till tjänstefolk.

1971 utkom Harald Ofstads bok ”Vårt förakt för svaghet”. I boken blottlägger han några av de mörkaste sidorna hos den mänskliga naturen, med utgångspunkt från nazismens vilja att utrota ”mindervärdiga” folkgrupper. Som författaren mycket riktigt påpekar är detta inget unikt för nazismen, utan en del av vårt mänskliga bagage som vi bör vara observanta på. Men aldrig har denna ondska tillämpats i sån industriell skala, och med så förödande resultat. Därför blev motreaktionen desto kraftigare.

Bland efterkrigstidens intellektuella fanns en rädsla att ”förakta svaghet”, som gjorde att man drog sig för att ”beundra styrka”. Den feministiska elit som tog makten efter sekelskiftet gick steget längre i ”antinazism” och började glorifiera svaghet, vilket går tvärs emot alla traditionella hjältemyter. Den kravlösa svenska migrationspolitiken kunde ta sin början.

Någon kanske invänder att svaghet också kan innebära styrka, en tanke som har visst stöd i kristendomen. Om man exempelvis är kvinna, rasifierad, handikappad, lesbisk och dessutom har en psykisk diagnos men ändå lyckas leva ett värdigt liv, är man då inte på sätt och vis en hjälte, värd beundran?

Det kan ligga något i det. Å andra sidan har det aldrig varit så förmånligt att vara kvinna som just nu. Det har aldrig inneburit så många tolkningsföreträden att vara rasifierad, aldrig funnits så många hjälpmedel för handikappade, aldrig varit så problemfritt att vara lesbisk och aldrig satsats så mycket resurser på psykiska diagnoser. Aldrig tidigare i historien har det krävts så lite hjältemod för att vara svag. Och det beror just på det välfärdssamhälle som byggts upp av starka, kompetenta och duktiga individer, entreprenörer som på sin tid upphöjdes till hjältar.

Kommer denna typ av människor att finnas kvar? Både ja och nej. ”Hjältegenen” kommer alltid att finnas (för jag tror verkligen på det där med y-kromosomen), men vad en hjälte är för något definieras av samhället. Om det anses hjältemodigt att jobba 10 timmar om dan och betala skatt, då kommer en massa unga män att ge sitt liv för att få göra just det. Är det å andra sidan hjältemodigt att föra krig i främmande land, kommer samma unga män att köa framför värvningskontoret. Om den rådande hjältesagan istället handlar om en ung rebell som odlar sin unika identitet och intar en tuff attityd för att kunna pungslå samhället på bidrag, då kommer framtidens hjälteaspiranter att stå vid hans sida.