Att förstå den svenska parlamentarismen

Lennart Bengtsson

Det är inte lätt att förstå dagens politiska utveckling. Det gäller inte minst den svenska situationen. Efter drygt fyra månader har man äntligen enats om att återinsätta regeringen Löfven efter att ha avsatt den två gånger sedan valdagen. Detta måste om något vara ett rekord. Jag kan omöjligt finna ett passande ord på svenska och knappast på något annat språk heller. Kanske de engelska begreppen warped eller lopsided skulle kunna passa med den approximativa betydelsen skev, sned eller förvriden.

En märklig komponent i det svenska statsskicket är användandet av negativ parlamentarism det vill säga man tillsätter inte den ministär som får mest ja-röster utan det är fullt tillräckligt om den får minst nej-röster. Det normala i de flesta länder är förstås positiv parlamentarism det vill säga man tillsätter den ministär som får mest ja-röster.

I full analogi med ett sådant tänkande har man i detta val liksom i valet 2014 inte valt vad man i första hand vill göra utan det viktigaste har varit att utestänga partier som vill göra det man inte gillar och det handlar framför allt om Sverigedemokraterna. Det gäller förvisso inte generellt utan avsteg är fullt tänkbara när man råkar ha nytta av deras röster som vid den första avsättningen av Löfvenministären strax efter valet. Den negativa synen på Sverigedemokraterna har därför tydliga jesuitiska drag och ändamålet helgar således alltid medlen.

Ett konsekvent och logisk följd av detta märkliga handlingssätt, som det är svårt att finna lämpliga ord för, skulle ha varit att ha ordnat valet på samma sätt. Det vill säga medborgarna skulle inte få rösta på det parti de föredrog utan i stället avge en negativ röst på det parti de tyckte sämst om. De partier som på så sätt skulle få mest negativa röster skulle enkelt elimineras varefter man till slut skulle välja det parti som fick minst negativa röster. Denna eleganta möjlighet har man förvägrat väljarna trots att man på så att skulle sparat in flera månader av beslutsvånda.

Det enda problem skulle förstås ha varit om svenska folket skulle ha visat sig tycka ännu sämre om något annat parti än Sverigedemokraterna. Vem vet kanske det skulle ha visat sig att något av de två regeringspartierna skulle fått en massa negativa röster? Detta skulle förstås vara omöjligt att acceptera. Det skulle säkert ha inneburit lika komplicerade förhandlingar som vi sett de senaste fyra månaderna. Så jag är förstås osäker på om mitt förslag till negativ röstning var så genomtänkt som jag först trodde. Men läsarna kanske har en mer positiv syn på saken.

Det vore förstås mycket säkrare att göra som i Kina att man låter partistyrelsen bestämma för då blir det alltid bäst. Trots allt har man ju i Sverige kommit ganska långt på den vägen genom att det till slut ändå blir pk-ismen som drar det längsta strået även om beslutet denna gång förlängdes över julferierna.