Trots en viss vana att lyssna på politiska debatter måste jag erkänna att jag har svårt att förstå vad Annie Lööf säger. Jag lyssnar och lyssnar men får ingen klar bild i huvudet vad orden betyder, de försvinner ur medvetandet ungefär lika fort som en reklamtext.

Det är enklare att förstå Islam än Centerpartiet. Islamisterna vill riva ner den civiliserade världen (som jag känner den) och byta ut den mot något jag inte gillar. Inte så att jag sympatiserar med dem, men jag förstår i alla fall vad de är ute efter. Koranen må ha sina brister, men som politiskt program är den föredömligt uppriktig.

Innan Jonas Sjöstedt tog steget in i mittpolitiken var han ganska öppen med att hans parti vill avskaffa kapitalismen trots att han vet att minst 90 procent av väljarkåren tycker att det låter vansinnigt. Idag kanske han skulle uttrycka sig lite mer försiktigt.

Även SD-politiker har rykte om sig att tala klarspråk. Några kanske kan klandras för att inte vara tillräckligt nyanserade, men de lyckas i alla fall förmedla att de vill begränsa invandringen. Budskapet går fram.

Med mittenpolitiker förhåller det sig annorlunda. De kan få högsta betyg i retorik, formuleringskonst, empati, kompromissvilja och en rad andra politiska grenar, men det är väldigt svårt att sätta fingret på vad de säger, eller har sagt. Man får helt enkelt lita på att de vet vad de håller på med.

De flesta människor jag träffar är inte särskilt radikala, vare sig åt ena eller andra hållet. Många väljer mittenpolitik för att de tror det är en trygg kompromiss i en orolig värld. ”Mittpolitik i mellanmjölkens land” låter ju som ett säkert kort om man vill undvika obehagliga överraskningar. Antagligen är det precis tvärtom.

Låt oss börja med att konstatera att politik är svårt. Att lansera en idé på en marknad och få människor att nappa på den, är ett hårt och otacksamt arbete. I decennier försökte vänstern få oss att inse fördelarna med proletariatets diktatur, men trots tonvis av flygblad, kilometervis med rött banderolltyg och otaliga brandtal hade man föga framgång. Folk ville helt enkelt inte bli kommunister.

Lika illa är det för islamismen. Att stå på gatan med en megafon och försöka förklara för folk hur bra det kommer att bli den dag vi underkastar oss sharialagar, och döljer våra kvinnor för världens blickar, är minst sagt ineffektivt.

Extrema rörelser på de politiska flankerna är relativt ofarliga, eftersom ingen gillar dem. De har för få anhängare för att kunna gripa makten med våld, och deras blotta existens föder motreaktioner inom andra delar av det politiska spektret. Politiken fungerar.

Men moderna marknadsföringsstrategier har gett oss effektivare metoder att påverka människor, än att stå på torget och visa vad man har att sälja. Istället kan man lägga fokus på att bygga ett varumärke, och när varumärket är etablerat fylla det med innehåll.

Idag skulle ingen göra sig besvär med att bilda ett islamistparti,
eftersom det skulle ge högst någon procent av rösterna. Liknande åsikter får långt större genomslag om de inordnas under varumärket ”Socialdemokraterna”. På samma sätt kan den som kämpar för en EU-diktatur arbeta relativt ostört under varumärket ”Liberalerna”. Den som tror att kortaste vägen till fred i Mellanöstern är att bränna fler bildäck i Gaza, kan finna en plattform inom ”Miljöpartiet”. Åsikter som annars skulle haft små chanser att ens passera riksdagsspärren, kan via mittpolitiken plötsligt få representation i regeringen. Mehmed Kaplan är ett talande exempel.

På ytterkanterna bedrivs fortfarande politik i klassisk mening, där idéer stångas mot idéer. Om några inte håller måttet (som den om proletariatets diktatur) finns goda chanser att någon bättre idé dyker upp på andra sidan. Det funkar lite som gamla tiders marknadsekonomi, där olika aktörer säljer morötter på torget.

Mittpartierna är mer moderna och har i större utsträckning anammat reklambranschens metoder. Man knyter sitt varumärke till positiva värden, som man tror tilltalar människors känsloliv (utan att gå in på detaljer), och det är dessa varumärken som tävlar i allmänna val. Vad som sen blir den slutliga idéprodukten avgörs av vad som i rådande politiska situation ger störst utdelning. Det kan bli S-politik, det kan bli islam, det kan bli något helt annat.

Nej, mittpolitiken är allt annat än trygg.