Extremvänstern gömmer sig bakom nazismen

Jan-Olof Sandgren

Två händelser inträffade den 7 juli 2017. Den ena var att tiotusentals vänsteraktivister samlades i Hamburg för att protestera mot G20-mötet, vilket resulterade i våldsamma kravaller med upp emot 500 skadade poliser. Busslaster av svenska AFA-anhängare deltog i oroligheterna och hyllades som hjältar av Göteborgs Fria Tidning.

Den andra händelsen var att ett 30-tal nazister satte upp ett tält i Almedalen. Inget direkt våld förekom, men några av dem skanderade hätska slagord av typen: ”Vit revolution” och ”Hell seger”. Det var i alla fall tillräckligt för att dominera nyhetsflödet den sommaren, och demokratin ansågs så hotad att ministrarna Alice Bah Kuhnke och Gustav Fridolin såg sig nödsakade att tala om lagändring.

Händelserna i Hamburg ägnades mindre intresse, trots att Researchgruppens medarbetare Mathias Wåg lär ha spelat en framträdande roll. 100 000 vänsteraktivister väger trots allt lättare än 30 nazister.

I min ungdom på 80-talet hände det att man såg gäng dra runt på gatorna i Göteborg. Några kallades skinheads och hade rakade huvuden, andra klädde sig i svart och låg mer åt det anarkistiska hållet. När de träffades blev det ofta bråk. Båda grupperna bestod av aggressiva unga män som gillade att ”ta saken i egna händer”. De hade i grunden rätt mycket gemensamt men formerade sig i olika politiska läger.

Skinnskallarna fann en politisk hemvist i det nystartade Sverigedemokraterna, vilket förlänade partiet permanent dåligt rykte, medan ”anarkisterna” slöt upp bakom vänstern – vilket av någon anledning inte resulterade i samma ”dåliga rykte”. Därför anses det än idag vara mer ok att riva ner Hamburg, än att tälta i Visby.

Den pittoreska stadsdelen Haga – numera en välbevarad medelklassidyll av riksintresse – var under 70-talets sista år en spännande oas för allehanda vänsteridéer. Kanske inte lika extrem som Christiania i Danmark, men lite åt det hållet. Där fanns alternativa familjer som gärna bodde kollektivt, klädde sig i hemstickat, lagade vegetarisk mat och på söndagarna tog med sig barnen ut på antikärnkraftsdemonstration. Ett av de barn som växte upp i den miljön var Anders Klarström, Sverigedemokraternas förste partiledare. I den här podden berättar han sin historia för Ronie Berggren.

Anders Klarström har – utan att vara något politiskt geni eller ens särskilt extrem – lyckats med konststycket att bli persona non grata både inom PK-världen och Sverigedemokraterna. Den mer slipade Jimmie Åkesson har aktat sig noga för att ge honom något politiskt erkännande, trots att han var en av de första att uppmärksamma de långsiktiga problem den av riksdagen beslutade mångkulturen kunde föra med sig. Man kan säga att han bröt mot huvudregeln, som varit normgivande för svensk politik under minst 50 år – att hålla rent högerut.

Eftersom Sverige har ett mer komplext förhållande till nazism än våra grannländer, har denna huvudregel utvecklats till ett tabu. Det gör att hotet från höger skymmer alla andra hot. En enda nazist som gör Hitlerhälsning injagar mera skräck i människors medvetande än hundra jihadister.

I det vällovliga syftet att hålla nazismen stången har man skapat en blind fläck som ger spelrum åt vänsterextrema och islamistiska krafter, båda har haft ganska lätt att etablera sig inom de partier som idag slåss om regeringsmakten. Båda grupperna hyser också en instinktiv motvilja mot det som kan kallas ”traditionellt svenska nationella värderingar” – en kulturell identitet de flesta svenskar, alltsedan Torbjörn Fälldins dagar bär inom sig.

Detta utnyttjas förstås skamlöst av NMR, som gärna marknadsför sig som det enda politiska alternativ som står upp för Sverige. Vad som diskvalificerar just den här sekten från politiskt inflytande (förutom att den ursäktar nazismen) är att den vill avskaffa demokratin. Är det någonting svenska väljarkåren verkligen tror på (mer än de tror på Gud) så är det demokrati.

Vi borde alltså känna oss relativt trygga mot ett nazistiskt maktövertagande. Blev vi inte nazister 1940, varför skulle vi bli det 2019? Vad som grumlar bilden en aning är att demokratin även ifrågasätts från andra håll. Dels försöker etablerade politiker sätta demokratin ur spel genom att låta pyttesmå partier få makt, på bekostnad av Sveriges tredje största parti. Dels verkar alla tämligen överens om att den verkliga makten bör överlämnas åt Bryssel. Röster inom miljöpartiet verkar till och med förespråka någon typ av upplyst despoti, för att hantera så viktiga frågor som ”klimatet”.

Man kan fråga sig vad som händer den dag svenskar i gemen kommer till slutsatsen att demokratin i vilket fall som helst är förlorad. Och man tycker sig stå inför valet av en diktatur styrd av ett korrumperat FN (med bistånd av ett alltmer korrumperat EU), och en samling politiska virrpannor som vill skapa en Nordisk union med etniska förtecken? Jag tror fortfarande inte svenska folket skulle falla i farstun för högerextremism (och med det menar jag något helt annat än SD, som i det här sammanhanget snarare är ett mittenparti). Ändå kan jag inte helt frigöra mig från känslan att Annie Lööf och hennes kollegor betänkligt leker med elden.