Den stora rädslan

Patrik Engellau

Varje dag våndas jag över att jag bara pratar i stället för att göra något åt situationen i Sverige. Rätt ofta frågar mig oroliga människor om jag har något bra tips om vad de kan göra för att hjälpa till att styra upp läget. Det har jag inte.

Det finns förstås en oändlig lista med lösningar i det offentliga samtalet. Alla dessa har den gemensamma egenskapen att de är ogenomförbara eftersom det inte finns någon som tänker genomföra dem. Till exempel vore det fint med en författningsdomstol. Majoritetsval i enmansvalkretsar är inte heller någon dum idé. Ett grundlagsfäst tak för skattetrycket är en annan vacker tanke. Invandringsstopp skulle nog många sätta högst på önskelistan. Inte ens ett upphävande av hyresregleringen, som inrättades under andra världskriget och för länge sedan borde ha tagits bort precis som man slopade kaffe- och havregrynsransoneringen, har vi lyckats med trots att kloka personer har tjatat om det i mer än femtio år.

Felet med sådana där idéer, hur teoretiskt förnämliga de än må vara, är att de inte lämpar sig för folkaktioner. Folk tar inte på sig gula västar och går ut och slår in skyltfönster och bränner bilar för att Sverige ska få majoritetsval i enmansvalkretsar. För övrigt ligger det inte för svenska folket att ta på sig gula västar och slå sönder fönsterrutor. Vi är ett jämförelsevis fridsamt folk och väl är det. Den djärvaste politiska aktion vi kan tänka oss är att byta parti till nästa val. Det är förstås vällovligt på alla vis, men eftersom det är fyra år mellan valen kan detta beteende fylla oss med vanmakt och frustrerad handlingslystnad under mellanperioden som blir desto mer besvärande som alternativet gula västar inte föreligger så här långt norrut.

Men det finns faktiskt en potentiellt mycket kraftfull åtgärd som vi alla kan ägna oss åt. Det är att säga vad vi tycker till alla vi kommer åt att diskutera med. Vad är det med det? frågar du kanske med ett sarkastiskt leende. Det är väl ingen som bryr sig om vad jag säger!

Jo, det är det. Problemet i Sverige är inte, tror jag, att folk inte bryr sig om vad vi säger utan att vi faktiskt inte säger vad vi tycker. Jag träffar dagligen folk som säger sin uppriktiga mening till mig eftersom de tror att jag är en meningsfrände (vilket jag ofta faktiskt är och i annat fall tål jag ändå att höra deras åsikter). När de har sagt sin uppriktiga mening, till exempel att invandringen borde stoppas, tystnar de och suckar och säger att sådär kan man förstås inte säga. Varför inte det? frågar jag. Det är väl självklart, säger de, och utvecklar resonemang om att det är alltför riskabelt för anställningen, karriären, anseendet eller något annat att öppet förfäkta exempelvis invandringsstopp.

Då säger jag att jag inte tror det är så farligt eftersom jag har föreslagit invandringsstopp i minst tre år utan att det hänt något. Till det får jag ett snett leende till svar. Leendet betyder att det är lätt för mig att säga, jag som varken har anställning, karriär eller något anseende att försvara. Det ligger förstås mycket i det.

Jag är emellertid troskyldig nog, i demokratisk anda, att tro att vad folk säger till varandra spelar roll. Folkopinioner har en väldig kraft. Om ett folk bestämmer sig för något går det knappt att stoppa. Om två folk till exempel bestämmer sig för att förgöra varandra, som tyskar och engelsmän under andra världskriget, blir det en fullständigt förödande smäll. Och när folken efter kriget bestämde sig för att återuppbygga det totalt söndertrasade Europa skedde det med motsvarande beslutsamhet vilket fick magiska resultat på något decennium. Om tyskarna inte gemensamt gett sig fan på att återskapa landet så hade det inte blivit något Wirtschaftswunder.

Ibland tänker jag på den där figuren hos Baron Münchhausen som sprang så fort att han var tvungen att ha en kanonkula kedjad vid vartdera benet för att kunna förflytta sig i normal gångtakt. Den stora rädsla vi har för att säga vad vi tycker är sådana kanonkulor. Rädslan håller oss tillbaka och gör oss långsammare och svagare än vi är – och definitivt mindre inflytelserika.

Varje medborgare som inte törs säga sin mening om än inlindat, halvkvädet och försiktigt, är en anhängare av nånannanismen, den utbredda ideologi som säger att ansvaret för hans öde ligger hos någon annan.