När jag sent omsider började göra repmånader (jag hade haft sådana jobb att jag var befriad i 18 år) trivdes jag mycket bra. Tjänsten gjorde att man fick samarbeta med människor av alla slag. Alla hjälpte till, även om det också fanns de som var så skotträdda att de blundade när de sköt.

Varje repmånad avslutades med en fest. Till festen hördes alltid uppskattade sketcher som häcklade befälet, främst kompanichefen. Vid avslutningen av den sista repmånad som jag gjorde, var denna sketch ovanligt lyckad och mycket uppskattad.

Sketchen parodierade kompanichefens benägenhet att i alla lägen försöka lösa problem med mer planering: Planeringen startade så fort fienden blivit synlig, fortsatte och intensifierades alltmer allteftersom fienden ryckte fram – men det kom aldrig någon order om aktivitet utöver planeringen.

Alla, utom kompanichefen, skrattade gott. Hans handlande var så overkligt absurt att det bara kunde bemötas med skratt.

Vi skulle inte ha skrattat. Så styrs Sverige idag. Allt planeras, men inget sker därutöver. Tror ni mig inte? Lyssna då på detta inslag i Studio Ett (9/1 2018) om skolans arbetsmiljö (börjar vid 04.30).

Två elever har blivit knivskurna vid en av Engelska skolans anläggningar. Först intervjuas en informationsansvarig vid skolan. Hon uppträder ungefär som man kan vänta, men ändå hyggligt förnuftigt. Därefter kommer turen till undervisningsrådet Maria Elmér, som är expert på trygghet och säkerhet vid Skolverket. Hon förklarar att hon ser på händelsen med bestörtning, det är fruktansvärt, allvarligt och hemskt. Verket stöder naturligtvis skolorna. Det finns stödmaterial på hemsidan. Skolan skall arbeta förebyggande, man skall skapa förtroendefulla relationer och skolan skall samarbeta med kommunen.

Efter denna tirad följer reporterns följdfråga enligt formulär A1: Vad betyder det rent konkret?
Och svaret: Man måste ta reda på hur skolan är byggd. Hur många entréer det finns. Hur klassrummen är utformade. Hur många våningsplan det finns. Var det förekommer kränkningar, gruff och incidenter. Man måste hela tiden, tillsammans med sina elever, ha koll på situationen…

Jag undrar när undervisningsrådet senast var på en skola? Vad har hon för uppfattning om lärare och rektorer? Tror hon att de har ögonbindlar för ögonen och bara följer en snitslad bana till det egna klassrummet?

Undervisningsrådet kommer bara med tomma självklarheter. Hon vågar inget annat. När hon skall svara på frågan om det vore bra med en lagstiftning, som tilläte lärarna att kontrollera innehållet i elevernas väskor, säger hon: Jag kan inte svara generellt på det. Men man måste har rutiner för att förebygga och man ska ha samarbete med polisen.

Därefter intervjuas en representant för ett av lärarfacken. Hon är lika undflyende och upprepar i stort sett undervisningsrådets fraser. Så avslutas detta fullständigt informationstomma och meningslösa program.

Detta är bara ett av de senaste exemplen. När rikspolischefen för ett par veckor sedan intervjuades om läget och om polisens uppgifter och möjligheter svarade han på samma sätt.

Myndigheterna har ett högt föredöme i regeringen. Den skall också lösa alla frågor med mer samarbete, mer kartläggning och mer planering, oavsett de konkreta problemen. Man följer en enkel tumregel. Ju svårare förhållanden som råder på ett politikområde, ju längre problemen har funnits och ju mer pengar som redan satsats, desto mer känslotryck lägger man på det svar som ändå alltid är detsamma: mer samarbete, mer planering och mer pengar. Detta beteende förekommer inom alla områden, men blir allra tydligast när ”de särskilt utsatta områdena” diskuteras. Förklaringen är förstås att regeringen inte har en aning om vad den skall göra.

Däremot har regeringen en väl utvecklad förmåga på det allra väsentligaste området: Att klamra sig fast vid makten. Det är därför den så ogärna vill vara tydlig och det är därför den låtsas tro på sina egna ord och sin egen politik, fastän den redan visat sig vara helt misslyckad.

Så har svensk politik fungerat under decennier. Det har fått en långvarig, skadlig effekt på politiken och politikerskrået. Det har skett en konsekvent utgallring av politiska hantverkare, av ministrar och statsråd som vet vad de talar om. De som nu har på sig ministerkläderna är i händerna på sina tjänstemän, som fungerar på samma sätt och som dessutom är yngre, oerfarnare och mer känslostyrda. (Detta hindrar inte att de kan vara väl förfarna i utövandet av olika fula trick.)

Och känslostyrningen hindrar dem att vara konsekventa. Den gör dem bedrägliga. ”Man ska vårda miljön och inte flyga, men min pojkvän bor i London, så jag flyger. Man skall skydda havet, men min båt är så stor och jobbig så jag måste ta hjälp av giftig bottenfärg. Vi måste vara solidariska och ta emot fler flyktingar så vi får låta bli att tala så mycket om vårdköerna. Vi måste behålla det fria skolvalet så att våra barn kan skyddas från de ensamkommande – men dessa skall också ha rätt till skolgång.

Vi vill överhuvud taget inte fatta något besvärligt beslut. Vi kan inte ställa grupp mot grupp. Vi måste vara de goda. Vilka skall annars vara det?”