Världen ändrar sig som ett kalejdoskop. Nya, oväntade kombinationer uppstår. Det går ganska långsamt men ändå tillräckligt fort för att människorna inte ska hinna enas om en stabil tolkning. Därför går observanta människor runt med en gnagande känsla av att de inte förstår.

Vi kommer aldrig att förstå samhället. Därför måste vi arbeta med provisoriska tolkningar som inte är helt sanna men ändå kan funka. Ett användbart begrepp, enligt min uppfattning, är ”huvudmotsättning”, alltså den avgörande av alla de motsättningar som kan finnas i ett samhälle, till exempel mellan protestanter och katoliker, kapitalister och arbetare, män och kvinnor och så vidare.

Vad som händer när kalejdoskopet vrider sig är att en ny och tillfälligt sannare tolkning av huvudmotsättningen börjar etableras. En del människor upptäcker det nya tidigare än andra, en del nyupptäckare visar sig med tiden ha haft fel i sina tolkningar, en del vägrar att ens titta i kalejdoskopet. Den process varigenom alla dessa människor käbblar med varandra kallas samhällsdebatt. Det kännetecknande för samhällsdebatten är att den aldrig kommer fram till ett konsensus och att den aldrig tar slut och att den ändå är nödvändig för att människorna lite trevande ska kunna ta sig fram i tillvaron.

Vare sig människorna förstår något eller inte så måste vi handla. Förändrade omständigheter, som vi alltså inte nödvändigtvis begriper, ställer oss i nya situationer vilka ofta motiverar oss att tänka nya tankar och att ingå nya allianser. De som var våra fiender igår blir våra vänner idag när huvudmotsättningen skär på en ny ledd inom samhället. Allt är mycket förvirrande.

Så är det i Sverige idag. Kanske har kalejdoskopet gjort ett ryck. I vilket fall som helst rör det sig inför våra förbryllade ögon. För att förklara för mig själv vad jag tror har jag formulerat liknelsen om Gulliver.

På en världsomsegling kom Gulliver fram till ett land av bönder som alla hatade varandra. För att organisera hatet hade de indelat sig i två grupper, liliputier och blefuscudier, som ständigt bekämpade varandra. Liliputierna hade hattar och blefuscudierna hade mössor eller om det var tvärtom. I vilket fall kände de igen varandra och visste vem de skulle puckla på.

En dag kom den industriella revolutionen till landet och folket indelades efter en ny skärningslinje. En del blev företagare och de andra blev arbetare. Några liliputier blev företagare och andra blev arbetare. Det var samma sak med blefuscudierna. De delade också upp sig. Därmed blev allt mycket rörigt, för liliputföretagarna upptäckte att de hade mer gemensamt med blefuscudieföretagarna än de hade med liliputarbetarna. Det blev ganska ansträngt såväl på liliputklubben som på blefuscudieklubben. Folk sprang fram och tillbaka mellan klubbarna. Till slut blev liliputklubben företagarpartiet och blefuscieklubben arbetarpartiet eller om det möjligen var tvärtom.

Det hölls folkomröstningar till landets parlament och båda partierna skickade in folkvalda ombud för att besätta parlamentet och bilda regering. Ibland härskade det ena partiet och ibland det andra.

Med tiden upptäckte ombuden från båda partierna tre saker. Den första upptäckten var att livet som ombud var ganska förnämligt eftersom ombuden egentligen aldrig behövde anstränga sig med något annat än att munhuggas med varandra eftersom båda partierna gradvis blev alltmer förstklassigt försörjda av skattebetalarna. Den andra upptäckten var att de hade mer gemensamt med varandra, oavsett parti, än de hade med sina respektive väljare eftersom alla hade samma garanterade höga lön och alla bodde i Stockholms innerstad. Den tredje upplevelsen var att de själva, ombuden, nog var utsedda av ödet att härska eftersom de i sin gärning hela tiden oftast visade en högre moralisk resning än folket.

Det var inte alla ombud som tyckte sig ha fått en kallelse av en högre och godare makt men sådana fanns inom båda partierna liksom det i båda partierna fanns ombud som fortfarande betraktade sig som just ombud för folket snarare än som profeter med gudomligt uppdrag. En ny skärning gick genom partierna. Snart upplevde de gudainspirerade politikerna i företagarpartiet att de hade mer gemensamt med de gudainpirerade politikerna i arbetarpartiet än de hade med de mer prosaiska gammaldags gnetarna inom sitt eget parti. Då var det dags för nya arrangemang och allianser.

Förstår du? Detta är vad som just nu pågår i svensk politik. De gudomligt inspirerade PK-isterna, som finns inom snart sagt alla partier, håller på att koppla ihop sig och likadant representanterna för den nettoskattebetalande medelklassen (även om den kopplingen verkar gå trögare). Där går den nya huvudmotsättningen. Men eftersom politikerna inte har gjort den här analysen utan tror att de lever kvar i en tidsålder när huvudmotsättningen gick mellan företagare och arbetare – eller borgare och socialister eller kapitalister och arbetare, vilket är samma sak – så blir de tagna på sängen av händelserna och anklagar varandra för svek i stället för att betrakta skeendet i ljuset av min bländande analys.

Det går också att föreställa sig att jag har fel och att politikerna vet precis vad de håller på med och att detta är till Sveriges bästa. Eller något annat där emellan.