Under senare år har jag fått ett allt starkare intryck av att jämställdheten blivit alltmer av ett elitprojekt.

Jämställdhet handlar om jämlikhet men med fokus på kvinnor. Idén, i alla fall för dem med en liberal orientering, är att kvinnor och män ska har samma möjligheter. Sedan får individernas livsval avgöra utfallet. I ett vänsterperspektiv är det angeläget att utjämna följderna av individernas livsval. Det finns goda argument för båda hållningarna – i alla fall på kort sikt. Kvinnor tar större ansvar för familj och barn och arbetar därför mindre (i genomsnitt) än män. Följaktligen får de lägre (statlig) pension. Varför, kan man fråga sig, ska kvinnor tvingas leva på lägre pension än männen. Alltså höj pensionen för kvinnor som tjänar mindre än männen. Problemet är förstås hur man gör med män som tjänar mindre än genomsnittet för kvinnor?

Varje fördelningssystem som försöker utjämna konsekvenserna av människors livsval skapar incitament som ger bidragsrövarna utrymme. Det beror på en enkel princip: Ett fördelningssystem som bygger på att människor är helgon skapar tjuvar. Ett system som bygger på att människor är tjuvar skapar helgon. På kort sikt spelar dåliga incitament ingen större roll. På lång sikt blir de förödande. Ändå finns det ibland starka moraliska skäl att gör avvägningar som inte är ekonomiskt rationella.

Vems jämställdhet är viktigast? Frågan är naturligtvis absurd i ett principiellt perspektiv. Men inte i praktiken.

I Dagens industri och SvD Näringsliv skriver journalister spaltmeter varje år om vikten av det finns fler kvinnor i de stora börsbolagens styrelser. Det handlar om mindre än 50 styrelser. (I själva verket 30 om man ska följa Stockholmsbörsens indelning). Argumenten är att fler kvinnor skapar bättre mångfald i styrelserna och, vilket är viktigare, att det faktiskt finns många kvinnor som förbises i rekryteringen. Valberedningarna missar viktig kompetens. Det är, misstänker jag, ett både sant och relevant argument.

Hur många kvinnor är potentiella kandidater i de här stora bolagens styrelser? Det handlar om kvinnor som redan har nått toppositioner i näringslivet och det kan knappast röra sig om 1 000 stycken – troligen färre.

Ett argument för att ha fler kvinnor i ledande positioner i näringslivet är att de blir förebilder för andra kvinnor. Det stämmer säkert.

Nu kommer problemet. Fler kvinnor i bolagsstyrelser och som vd:ar är, i alla fall för min del, en utmärkt ambition. Men den berör ett fåtal i samhällets toppskikt. Samtidigt vet väl de flesta att förskolan nästan helt behärskas av kvinnor och detsamma gäller alla yrken som har hand om våra yngre barn. Det är möjligt för både pojkar och flickor idag att formas i en skolmiljö där de snart sagt bara möter kvinnor. Om förebilder har någon betydelse, vilket de antas ha på elitnivå, så borde den kvinnliga miljö våra barn växer upp i resa några frågor.

Men jämställdheten i förskolan, männens frånvaro med andra ord, verkar inte bekymra särskilt många. Det kan man ha i bakhuvudet när näringslivs- och kultursidor klagar över att det är för få kvinnor i elitens institutioner.