Då och då träffar jag skolfolk. Det kan vara lärare, rektorer, mentorer (det är en ny sorts befattning som betyder klassföreståndare utan undervisningsplikt), friskolestyrelseledamöter, till och med elever kan förekomma.

Det mönster som framträder vid sådana diskussioner verkar sammanfalla med mina fördomar (om det inte är så att jag bara hör sådant som stämmer med vad jag redan trodde). I ena änden på skalan finns ett antal utmärkta skolor där friskolor som Engelska Skolan och Viktor Rydberg verkar överrepresenterade. Där verkar det funka ungefär som det ska funka, lärarna har auktoritet och föräldrarna missbrukar inte sin skolpengsmakt – det betyder att hota att ta med sig telningen, som för skolan är en vandrande check värd kanske hundratusen kronor, och gå till en konkurrerande skola – för att kräva högre betyg just för sitt eget barn. (Att sådan utpressning faktiskt förekommer hör jag från så många håll att jag tror det är sant. Att utpressningen kan fungera beror på att den enskilda skolan sätter sina egna betyg utan extern kontroll, vilket förstås är feltänkt.)

I den andra änden på skalan finns kommunala skolor och en del friskolor i utanförskapsområden och i närheten av utanförskapsområden. Där råder ofta brist på disciplin som emellanåt kan urarta till kaos. Flera lärare vittnar – ofta med nedsänkt röst eftersom frågan är tabu – att det är särskilda problem med invandrade barn, inte bara för att dessa ibland är värstingar som bråkar och röjer i klassrummet utan också för att de som är snälla, gulliga och fogliga många gånger saknar hum om vad skolan är till för, nämligen inte ett ställe där några timmar om dagen ska sittas av utan en plats där eleven förväntas att ambitiöst driva på sin egen kunskapsinhämtning. (Den elevledda undervisningen där lärarens roll reduceras till att vara coach och allmän resursperson är såklart förödande för elever vars föräldrar inte kan förklara för dem vad företeelsen ”skola” egentligen handlar om.)

Det budskap som ljuder starkast från skolfolk är emellertid, tycks det mig, klagomålen på alla regler som lite i taget, år efter år, kringskär lärarens handlingsfrihet och tvingar henne att bete sig på ett sätt som hon finner både opraktiskt och ibland nästan kränkande för henne som självständig yrkesutövare med någon sorts ämbetsansvar. Regelverket kommer från de statliga skolmyndigheterna och är så komplicerat att den enskilde läraren inte kan sätta sig in i alltihop utan tvingas agera utifrån antaganden om vad som är stadgat. En lärare berättade att det finns en regel som säger att betygssättningen av inlämningsuppgifter inte får påverkas av att uppgiften lämnas in för sent vilket gör att många elever, sedan de lärt sig detta system, lämnar in alla sina uppgifter just före datum för betygssättning vilket ger oplanerat extrajobb åt läraren, som dessutom i praktiken har berövats rätten att bestraffa elever som inte respekterade inlämningsdatum. Sedan sa läraren att hon inte var hundra procent säker på hur det var tänkt att regelverket skulle tillämpas.

Jag undrar varför skolpersonalen finner sig i situationen. Det blir ju inte bättre med tiden, utan sämre. Visst, en ensam lärare kan nog inte för egen del strunta i regelverket utan att det ganska snabbt slår tillbaka. Inte ens en ensam skola kan nog göra revolution mot Skolverket och det övriga systemet. I sista hand kan ju myndigheterna ta ifrån skolan elevernas skolpeng.

Men tänk om ett antal lite mer rebelliskt sinnade rektorer som har respekt och stöd både från lärare, föräldrar och elever – sådana finns! – gick ihop och förklarade att de från och med den förste nästa månad avsåg att tillämpa eller underlåta att tillämpa regelverket i enlighet inte med vad de statliga myndigheterna kanske hade tänkt sig utan i stället efter bedömningarna hos ett Pedagogiskt Råd, som de själva inrättat och befolkat med ett antal erfarna och respekterade skolpersoner. Det skulle vara ett slags gula västarna-protest i värdiga och organiserade former utan minsta inslag av våld, ett stycke högklassig civil olydnad närmare bestämt.

Det finns ungefär 10 000 skolor i Sverige. Hur många rektorer skulle behöva göra gemensam sak för att sätta igång ett sådant här projekt och framgångsrikt överleva det rasande motstånd som skoletablissemanget skulle mobilisera? Allt skulle naturligtvis bestämmas av hur den allmänna meningen, delvis representerad av media, skulle ta emot initiativet. Men i den bästa av alla världar skulle det nog inte behövas mer än ett dussin stridslystna rektorer.

Idén är naturligtvis utsiktslös. Men försök att hitta på något bättre sätt att åstadkomma den uppryckning av skolan som Sverige behöver! De politiska partierna – allihop – föreställer sig att lösningen ligger i mer centralstyrning och kanske lite annorlunda centralstyrning. Det kommer inte att fungera. Lösningen, om någon är möjlig, kan bara ligga i ett uppbådande av de missbrukade resurser och det kvarvarande omdöme som kan återstå hos Sveriges lärarkår.