Nyårsdagen höjdpunkt varje år är för miljoner och åter miljoner TV-tittare i Europa – ej minst i vårt land – Wienerfilharmonikernas konsert i den österrikiska huvudstaden, där i år Wagnerdirigenten framför andra, Christian Thilemann, för första gången suveränt tolkade kända och mindre bekanta verk av yngre och äldre adepter i den stora musikfamiljen Strauss.

Årets traditionsenliga dansinslag av Wiener Statsbalett var formliga fröjder för ögat och en påminnelse om vad kultur kan innehålla och ge oss, när den är som bäst. Naturligtvis interfolierades de undersköna tonerna, orkester- och publikbilderna under jämna mellanrum med vad landet och floden Donaus omgivningar har att erbjuda i naturskönhet, sevärda historiska och andra lockande resmål. Nyårskonserten är därmed ett ansikte och en turistreklam för Österrike som Nobelfesten är ett oöverträffat varumärke för Sverige.

Osökt gick som av en händelse – dock välgrundad som lätt inses – tankarna till de kulturfientliga politiska krafter som på senare år har börjat vädra morgonluft.
Staten skall ta bort stödet till kulturen, fastslog för halvannan månad sedan MUF-ordföranden Benjamin Dousa och förklarade ungdomsförbundets stämmobeslut i saken med att opera och teater är ”överklassens intresse”. Dessa konstarter kan finansiera sig själva – av besökarna.

Jag har hört och läst det förut. 2013 frågade den extremliberale debattören Fredrik Segerfeldt – som alltid tycks ha reserverad plats i radio- och TV-soffor – i en bok varför undersköterskan i Säffle ska ”tvingas betala för Östermalmstantens operabesök”. Hans stridsrop ljöd ”Befria kulturen från politiken”.

I M:s och KD:s gemensamma budgetreservation, som nyligen vann riksdagens gehör, åderlåts kultursektorn på drygt tvåhundra (200) miljoner kronor. Centerns ungdomsförbund kan snart tävla med Segerfeldt i nyliberalism, och på skilda orter i landet viftar såväl borgerliga företrädare som Sverigedemokraternas med yxan; kulturen som hatobjekt. Opera ett intresse bara för äldre damer i Östermalm som i denna kulturnihilistiska vulgärpropaganda per definition är ”överklassen”.

Den marxistiska revolutionens banerförare i svarta kåpor med röda flaggor ler i sina rum. De kan inte formulera kampparollen bättre. MUF-ordföranden och hans drabanter har tydligen aldrig frågat sig vad bildning, solidaritet, gemenskap och ansvar är för något. Varför skall de, som inte utövar sport, med sina skattepengar betala statligt och kommunalt stöd till idrotten? Varför skall vi gemensamt finansiera museer? Enskilda vägar, som bara utnyttjas av några få boende?

Nyårskonserten blir därmed en svidande motreplik till dem, som går i härnad mot kulturen och tror sig vinna politisk ära och berömmelse med hänvisningar till en sköterska i Värmland eller till ett köns åldersgrupp och boende i en stadsdel i Stockholm.

Intresset och tittarsiffrorna för konserten vittnar nämligen om att – med ett visst språkbruk – Sveriges och övriga Europas överklass omfattar långt mer än halva befolkningen.

Bengt Olof Dike är tidigare politisk redaktör vid Norrköpings Tidningar.
Nu samhällsdebattör och frilanspublicist.