Så lyder mottot för den tyska tidningen der Spiegel men något sådant har inte precis tidningens unge prisbelönte journalist Claas Relotius levt upp till. För en dryg månad sedan läste jag artikeln Jaegers Grenze som skulle bli hans sista bidrag i tidningen.

Der Spiegel hade sänt två journalister till Amerika för att berätta om migrationen från Centralamerika och vad som händer kring gränsen till USA. En av dem, Juan Moreno, berättade om flyktingarnas strapatser i Mexiko. Den andre, Claas Relotius, vad som hände i Arizona på den amerikanska sidan av gränsen. Artikeln är gemensam för båda. Den är en alldeles förskräcklig och hemsk (grausam) historia där berättelsen från Arizona handlar om ett amerikanskt milisförband på sex man som på frivillig basis och utan soldaterfarenhet beslutat att de skall jaga tillbaka migranter som tar sig in i USA. De berättar detaljerat för Relotius hur väl de sköter sitt arbete. De är alla kraftigt utrustade med ammunitionsbälte, automatgevär och med skyddsväst och uniform. En av dessa heter Jaeger. Det är förstås alla Trump-supportrar och vill hjälpa till att försvara gränsen. Artikeln som sträcker sig över sju sidor är professionellt skriven med inlevelse och schvung i typisk der Spiegel-stil. Innehållet borde vara gefundenes Fressen för alla politiskt korrekta tyskar och säkert också för de PK-svenskar som eventuellt läst artikeln.

Problemet är bara att Relotius hade fantiserat ihop hela historien. Någon Jaeger existerar inte och inte heller något milisförband. Hans kollega på den mexikanska gränsen blev betänksam men redaktörerna i Hamburg fann historien trovärdig med tanke på Relotius goda rykte. Artikeln gick till tryckning och finns att läsa i nummer 47.

Trots att Relotius med stor skicklighet dolt alla tänkbara spår lyckades hans kollega få klarhet i att Relotius berättelse var ett falsarium genom att på eget bevåg och på egen bekostnad besöka området i Arizona. Några milisförband stod inte att finna. Eftersom Relotius var en stor journaliststjärna med många pris och stor uppmärksamhet ville inte tidningsledningen tro på kollegan men till slut fick Relotius ge sig. Det visade sig senare att hans berättelse om Jaeger och dennes kumpaner inte var en engångsförseelse utan ett större antal av hans artiklar för Spiegel och även andra tidningar visade sig vara helt fria fantasier. Typiskt var att artiklarna genomgående förmedlade en kritisk bild av dagens USA och inte minst av presidenten. Relotius fick förstås omedelbart sparken och de redaktörer som hade ansvaret för hans arbete togs ur tjänst.

Sens moralen av historien om Claas Relotius är naturligtvis att inte minst ta politiskt korrekta artiklar med en nypa salt. De är inte sällan tillrättalagda. USA har en mängd problem som inte är kopplade till dagens president utan snarare omfattande spänningar i samhället som beror på de stora och växande inkomstklyftorna och grupper inom medelklassen som fått det sämre under de senaste decennierna. Däremot har den ekonomiska toppen inklusive en del politiker samlat på sig alltmer av landets förmögenhet och därmed ohemult mycket makt och inflytande. Kanske der Spiegels journalister kunde ägna detta mer uppmärksamhet.

Huruvida något liknande hänt i Sverige är mig obekant även om inte minst huvudstadspressen har sina stjärnreportrar. Sannolikt skulle det inte ha kommit till allmän kännedom då svenska tidningar är måna om sitt rykte och har så vitt jag känner till inte samma motto som der Spiegel. Och skulle så vara fallet så har de lyckats dölja detta för läsarna.