Att utropa seger över PK-isterna vore förhastat. Men en sorts omgruppering och kanske partiell reträtt verkar vara på gång. De tycks dra sig tillbaka från sina mest framskjutna fältskansar och flytta sina skyttegravar bakåt inför det sunda förnuftets alltmer självsäkra framryckningar.

Hur kan jag veta det? Jag vet ingenting. Men jag studerar Pravda och gör mina uttolkningar. I det sovjetiska kommunistpartiets tidning Pravda – Sanningen – hade varje kommatecken betydelse. Det är likadant med den svenska maktens ledande ideologiska organ, Dagens Nyheter. I den tidningen, särskilt ledar- och kultursidorna, finns de tydligaste formuleringarna av hur ledande PK-istiska ideologer ser på världen.

Folk frågar mig varför jag prenumererar på Dagens Nyheter när den ändå bara är en PK-blaska. Den kostar runt 6 000 kronor om året om man vill ha den hemburen. Kan jag inte hitta på något roligare att göra med de pengarna? Ibland svarar jag att jag gillar sudokut men den verkliga orsaken är att jag vill veta hur fienden tänker. Då räcker det väl med att knäppa på statsmedia, invänder folk. Visst, säger jag, men där är propagandan så tjockt påsmetad att man har svårt att följa det intellektuella klimatväxlingarna i PK-bunkern. En prenumeration på Dagens Nyheter är nästan lika mycket värd som en hemlig mikrofon i sammanträdesrummet i socialdemokraternas högkvarter.

På senare tid har Dagens Nyheter presenterat ett antal nästan acceptabla opinionsartiklar vilket har väckt min förundran. Den 6 januari förekommer en ledare som handlar om hur syndare mot den PK-istiska läran bör hanteras. ”Det måste finnas en väg tillbaka för den som har gjort fel” heter texten. Slutsatsen är att ”en kultur som inte tillåter något svängrum alls är en dålig kultur”.

Det låter storsint men inte särskilt märkvärdigt. Nästan alla ideologier, inklusive de religiösa, har någon form av rituell syndaförlåtelse för att slippa skicka varenda anhängare till bålet eftersom alla syndar någon gång. (Stalinismen och maoismen må ha varit undantag.) Men det som kittlar min nyfikenhet är ledarskribentens beskrivning av den PK-istiska inkvisitionens metoder.

Det handlar bland annat om den amerikanske komikern Louis CK, som jag aldrig hade hört talas om, vars skämtlynne tycks ha tagit sig uttryck i att han onanerade inför sin publik. Men så hade han begått misstaget, om jag förstår rätt, att erbjuda några kvinnor en privat föreställning. Därmed kom han in på metoo-minerat område och blev varg i veum. Han drog sig tillbaka i ånger och botgörelse under något år och försökte sig därefter på en ny ståuppföreställning utan att visa könsorganet. Det gick inte. Publiken häcklade artisten och skrek åt honom att ”visa kuken”.

Nu blir ledarskribenten schizofren vilket enligt min mening går att förstå eftersom hon inte vet hur hon ska förhålla sig till sina inövade PK-istiska reflexer.

Å ena sidan ogillar hon att humoristen försöker försvara sig. Han övergår ”till att prata om hur töntigt det är med transpersoner”. Då har han gått för långt. ”Det är inte ens kul”, förklarar ledarskribenten. Humoristen får stå sitt kast. Han måste offras åt den ilskna PK-istiska publiken. Det är som ett ödesdrama. ”Det finns ingen försoning för honom”.

Å andra sidan har skribenten ingen sympati för PK-mobben ”som står där, på vakt, alltid redo med högafflarna i högsta hugg”. Och det är inte bara Louis CK som jagas av PK-mobbar. ”Ingen petitess är för obetydlig för internets armé av prussiluskor, och de glömmer aldrig”. Några andra som syndat mot PK-ismens bud har ”fullständigt krossats av den politiskt korrekta rörelsen”. Någon har utsatts för ”karaktärsmord” i pressen. Sedan fortsätter ledarskribenten:

Lägg därtill den utbredda beröringsskräcken som påverkar människor långt bortanför kändiskretsarna. Ingen får nämligen ha något att göra med de utstötta. Då misstänkliggörs man i bästa fall, eller besudlas av dem, blir lika klandervärd och förkastlig som de. Kan man till exempel länka en text som Ann Heberlein har skrivit till personer som överväger självmord, när hon själv samtidigt har slirat allt längre ut i politiskt dyiga utmarker? 

Vissa tycker inte det… Dessa människor ska inte få existera, åtminstone inte så att någon behöver se eller höra dem: De ska fråntas sitt umgänge, och sina jobb, pöbeln vänder sig till arbetsgivarna: ”Har ni sett vad medarbetare X håller på med? Är det okej för er?”

Jag är som sagt inte säker på hur detta ska läsas. Min tolkning är att åtminstone en mänskligt medkännande PK-ist (de finns), ledarskribenten i fråga, inser att PK-mobben har gått för långt i sitt hat och intolerans och borde träna sig i vidsynthet ty ”ett samhälle som inte erbjuder någon nåd… är farligt”.

Fortsätter det på detta viset kommer väl Karl-Olov Arnstberg att utses till Peter Wolodarskis efterträdare.