Parisavtalet bereddes skyndsamt. Beslut i Riksdagen togs utan större debatt med hänvisning till att många länder redan godkänt avtalet. Ingen tänkte väl på att för de allra flesta länderna var avtalet potentiellt mycket ekonomiskt fördelaktigt.

Alla partier godkände avtalet med enighet, utom SD, som inte hade mycket att invända mot avtalet som sådant, men ansåg att man skulle avvakta krav från Europeiska rådet och Europaparlamentet enligt regeringens tidigare avsikter.

Förutom de enorma kostnaderna för att ställa om vår egen infrastruktur, transportsektorn, vår tunga industri och så vidare kan man fråga sig hur mycket vi den här gången kommer att behöva betala till andra länder för att bevara vår status som humanitär stormakt och att vara en efter vår befolkningsstorlek främsta sponsorerna av FN?

Grunden till avtalet är uppdelning i två grupper av de 197 länderna som undertecknat. De ”rikaste” länderna är i en grupp som kallas Annex II-länderna. De är Australien, Belgien, Finland, Frankrike, Grekland, Island, Irland, Italien, Japan, Syd Korea, Luxemburg, Nederländerna, Nya Zeeland, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland, USA, Österrike plus EU. Vi kan kalla dem de betalande länderna. Övriga 171 länder är mottagare – ett stort antal av dem korrupta diktaturer.

Annex II-länderna ska presentera egna, frivilliga planer hur de ska reducera CO2-utsläppen så de blir utsläppsneutrala till 2050, det vill säga att utsläppen matchas av till exempel tillväxt i skog eller genom internationella insatser. Sverige har som enda land dessutom lagstiftat om en nollnivå för CO2 utsläpp redan 2045, vilket knappast är realistiskt.

Mottagarländerna, däribland Indien och Kina, kan lugnt fortsätta att öka sina utsläpp med 60 procent av tillväxten i BNP, det vill säga att med en ökad BNP på fem procent kan man höja utsläppen med tre procent. Utsläppsökningarna beror på den industriella utvecklingen i dessa länder. För närvarande byggs eller projekteras cirka 3 500 kolkraftverk i världen. Kolkraft är trots allt det snabbaste sättet att ge människor i fattiga länder tillgång till el och bättre levnadsvillkor. Kina bygger 200 nya flygplatser. Maldiverna bygger en ny, längre landningsbana på utfyllnad i havet ovanpå korallrev.

Förhoppningen är att världen totalt sett om ett antal ospecificerade år ska nå en sorts ”peak CO2” och därefter ska även mottagarländerna gradvis minska sina utsläpp.

De betalande länderna inklusive Sverige ska alltså både dra ner på sina utsläpp till nästan noll, investera i ny infrastruktur med betydligt större elberoende och dessutom bidra till mottagarländerna med ett ansenligt belopp för deras omställning.

Eftersom mottagarländerna anser att dessa pengar är en sorts böter för den ekonomiska utveckling som de betalande länderna haft anser de också att de kan använda pengarna lite som de vill. Vi såg lite sådana reaktioner från Katowice i nyhetsrapporteringen när en delegat från Asien hotfullt ropade ”you must pay”.

Vad kostar detta då Sverige i pengar, om vi ska bidra fullt ut till den utvecklingsfond på 100 miljarder dollar årligen, som Parisavtalet innebär? USAs andel skulle ha varit 41 miljarder dollar. President Trump verkar inte ha gillat den potentiella utgiften.

Sveriges andel skulle bli 1,2 miljarder dollar eller cirka elva miljarder kronor – varje år. Ska vi dessutom vara med och täcka in för bortfallet av USAs 41 miljarder dollar skulle vår årliga ”avgift” vara ca 18 miljarder kronor. Det börjar närma sig hela kostnaden för polisväsendet (22 miljarder) eller halva u-hjälpsbudgeten.

Visste våra riksdagsledamöter om att Parisavtalet innebär potentiella årliga utgifter av denna storleksordning – enbart till denna fond?

Det är dessutom troligt att Sverige än en gång blir det enda land som betalar fullt ut. Om man jämför med FNs tidigare etablerade Gröna fond (beslöts 2009 och etablerades 2015) så har ett antal länder sammantaget lovat tio miljarder dollar varav cirka fem betalats in. Vår statsminister framhåller gärna att per invånare har vi bidragit mest till denna fond – med 581 miljoner dollar eller ca 60 dollar per innevånare i Sverige.

Endast Norge är någorlunda i närheten med cirka 50 dollar. De flesta länderna i Europa ligger runt tio dollar och Obama lovade nio dollar per invånare. Han betalade ut motsvarande tre dollar eller en miljard av lovade tre miljarder dollar innan Trump tog över.

Vad betyder då detta för Sverige? Ska vi verkligen betala ut mångmiljardbelopp på rätt lösa grunder till ett system som innebär stora risker för korruption, dålig kontroll och osäker användning. Även om pengarna kom att användas som avsett skulle effekten på netto CO2-utsläpp i världen bli negligerbar.

Var ska pengarna tas? Ska vi avveckla stora delar av SIDAs verksamhet för detta ändamål, eller ska utgifterna komma ovanpå vad som redan är världens generösaste u-hjälpsprogram?

Frågorna är många. Så småningom kräver de svar. Vore det inte bättre om Sverige helt enkelt också lämnar Paris-avtalet och använder tid, energi och pengar till projekt som vi kan ha bättre kontroll på och vi och mottagarländerna kan ha större nytta av?

Staffan Wennberg är tidigare förläggare och marknadsförare samt VD på flera förlag. På senare år aktiv inom Skattebetalarrörelsen internationellt och under året 2014 – 2016 ordförande i World Taxpayers Associations.