En av världens längsta listor har rubriken ”Saker som jag inte vet”. Det är en jobbig lista för där blandas, huller om buller, saker som jag saknar kunskaper om, till exempel hur man tillverkar en julgran av plast, och saker som man inte kan slå upp ens på Google, till exempel om Gud finns. En fråga som står på listan, men vars kategoritillhörighet är oklar, är det här med låglönejobb. ”Vi måste öppna för låglönejobb”, säger politikerna stup i kvarten. Vad kan de mena med det?
Eftersom jag har betyg i nationalekonomi anar jag hur de tänker. Utgångspunkten är att det finns ett stort antal invandrare i Sverige som är arbetslösa.

Som allt annat som säljs och köps på en marknad har arbetskraft pris och kvalitet. Priset kallas för lön och mäts i kronor. Kvalitet är svårare att greppa men i den officiella svenska debatten har vi gjort det lätt för oss. Vi tror att arbetskraftens kvalitet är en funktion av hur länge den berörda människan gått i skola. Vi tror därför också att eventuella kvalitetsbrister hos en individ kan upphävas genom att individen får gå i skola under några år. Detta är naturligtvis inte sant. En människas kvalitet bestäms i verkligheten även av mycket annat såsom personlig begåvning, attityder, samarbetsförmåga, kultur och värderingar. Men vi låtsas att det är antalet utbildningsår som avgör.

Om någon som vill jobba inte har ett jobb säger nationalekonomin att det är något fel på priset eller på kvaliteten och att endera av dessa eller möjligen båda därför behöver justeras. Enligt teorin att kvaliteten är en funktion av antalet skolår blir en självklar första åtgärd för sysselsättningsansvariga politiker att sätta de arbetslösa på skolbänken på hel- eller deltid. Det är i verkligheten inte så enkelt eftersom de arbetslösa kanske inte vill gå i skola men vi behöver inte låtsas om det heller.

När det gäller lönen är problemet att den inte kan sättas lågt nog. Det beror inte i första hand på att det finns folk vars kvalitet som arbetskraft inte kan locka en arbetsgivare till något pris alls. Att lönen inte kan sättas under en viss nivå beror på ett antal saker, till exempel att fackföreningar inte vill tillåta arbetsgivare att köpa arbetskraft för billigt eftersom det skulle kunna påverka de redan anställdas lönenivå, att vi i Sverige inte vill att det ska finnas en utfattig underklass eftersom vi tycker synd om fattiga människor och fruktar att de ska bli brottslingar samt att bidragen konkurrerar ut många lågavlönade jobb eftersom ingen, vare sig han är arbetsskygg eller inte, jobbar för lägre lön än vad han kan erhålla i form av arbetsfria bidrag. I praktiken betyder detta att det finns en stor grupp människor som inte kan få anställning eftersom kvaliteten på deras prestationer inte når upp till lägsta möjliga lön.

En lösning enligt teorin om utbildningens välsignelser hade varit att placera dessa människor i skolor till dess att de uppnått marknadens krav. Detta sker visserligen, men av någon anledning nöjer sig den svenska socialstaten inte med detta, kanske för att den inte riktigt tror på sin teori att mer utbildning är rätt svar på alla frågor. I stället börjar staten tänka att det kanske trots allt skulle gå att sänka lönen utan att sänka lönen. På det viset har staten kommit på att skattebetalarna ska betala en del av lönen för då har lönen sjunkit som arbetsgivaren ser det men inte som det verkar för den anställde. Detta är förstås ingen anställning på riktigt och kommer, vad jag förstår, inte att hålla eftersom det förutsätter att staten fortsätter att pumpa in pengar i spektaklet.

Personen ifråga är alltså utsatt för en fejkanställning samtidigt som han skickas på utbildning enligt en påhittad teori.

Men att projektet inte funkar för att lösa de problem man tror sig lösa betyder inte att det inte skulle medföra en massa andra välsignelser. Systemet ska administreras och där skapas det en massa riktiga jobb inom exempelvis Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, kommunerna, Sveriges kommuner och landsting och Dua, Delegationen för unga och nyanlända till arbete. (Ja, myndigheten heter så, det gick väl lite för fort när den skapades och då blev det kanske inte tid att hitta på ett begripligt namn. Den ska ”främja statlig och kommunal samverkan” och utveckla nya ”samverkansformer”). Dessa jobb är riktiga i bemärkelsen att de är trygga eftersom staten vid behov kan använda sin våldsapparat för att hämta medel till lönerna i medborgarnas plånböcker.

I verkligheten finns bara ett sätt att inrätta låglönejobb. Det är att staten drar in bidragen. Då kommer folk att tvingas jobba för nästan ingenting. Vidare kommer brottsligheten att öka eftersom många vill dryga ut den magra lönen. En tendens till nedpressning av lönerna på den reguljära arbetsmarknaden kommer också att skönjas. Underklassen kommer att bli mer uppenbart fattig och nödlidande. Så ser det ut i många länder så det går, det också. Välkommen till Rio de Janeiro.

Jag tror att alltfler politiker egentligen begriper detta men att de inför det isande perspektivet föredrar att låtsas ett tag till. Går det så går det. Makthavare ger inte upp bara för att de anar att deras projekt är dömt till undergång.