Att utifrån en maktposition klaga över maktlöshet

Anders Leion

(Nedanstående text innehåller generaliseringar. Jag ber inte om ursäkt för dem. Kanske kan de i någon mån uppväga allt det generaliserande som ymnigt görs om männen och deras beteende).

Jag har tidigare rapporterat om hur Metoo-rörelsen fått män att i möjligaste mån undvika samröre med kvinnliga kollegor, vilket i sin tur försvårar kvinnornas tillgång till de cirklar där inflytande utövas och lärs ut. Metoo-rörelsen missgynnar alltså kvinnorna.

Också andra liknande mekanismer missgynnar kvinnor i arbetslivet. Män vet hur de skall hantera konflikter med andra män (åtminstone män med liknande kulturell bakgrund), men känner sig handfallna och försvarslösa gentemot kvinnor, som i det längsta vill undvika konflikt, men när den är oundviklig inte vet att hantera den. Den enda möjliga reaktionen inför en oförsonligt ilsken kvinna är att ge upp och dra sig tillbaka. Alternativet, att stå på sig, kan ledda till alltför farliga konsekvenser. Också detta konfliktundvikande missgynnar förstås i längden kvinnorna.

På lång sikt finns det alltså för kvinnorna oroande tendenser – just nu ökar dock deras maktinnehav på olika områden.

Samtidigt säger sig kvinnorna inte vilja bli behandlade annorlunda än män och själva vilja behandla män på samma sätt. Hur skall denna till synes olösliga konflikt kunna lösas? En lösning vore förstås enkönade miljöer.

Sådana håller på att skapas. Skolan och andra sektorer av den offentliga sektorn håller på att bli alltmer kvinnodominerade. Politiken har också länge varit präglad av kvinnor och kvinnliga värderingar. Vänstern (med C och L), befolkad och styrd av kvinnor, har mycket länge, med korta avbrott, lett svensk politik. Detta är denna av kvinnliga värderingar styrda politik, som skapat den situation av ständigt kvinnligt missnöje som nu plågar oss. Ett missnöje som varje dag artikuleras på tidningarnas sidor och Tv-programmens soffor. (Denna här gjorda verklighetsbeskrivning accepteras naturligtvis inte av någon i den offentliga debatten etablerad kvinna – med undantag möjligen av Lena Andersson och någon annan. Enligt gällande så kallade analyser är allt fortfarande männens och deras patriarkatets fel.)

Men läget är mycket trassligare än så. Här nedan återger jag två repliker, yttrade av en kvinnlig bekant:

-Kvinnor kommer aldrig att på ett naturligt sätt kunna hävda sig. De har för svag röst och för svaga muskler.

-När jag arbetade i vården och vi, en samling kvinnor i ett rum, fick besök av en manlig överläkare upprepade sig alltid samma förlopp– särskilt om han var snygg. Kvinnorna avbröt sitt samtal, vände ansiktet mot mannen, tystnade, log och väntade på hans första drag.

Jag har inte funnit anledning att ifrågasätta hennes beskrivning.

De vill alltså ha makt, får också mer makt främst som en följd av sina bättre studieresultat, men är förvirrade – och gör männen förvirrade – i de sammanhang där makt utövas.

Metoo-rörelsen är en följd av denna förvirring. Kvinnor som skaffat sig fördelar på traditionellt, kvinnligt vis vill inte stå för denna maktutövning utan vill hävda sig på ett justare, mer socialt accepterat sätt. De söker så upprättelse genom att angripa den manliga kontrahenten.

Metoo-rörelsen är bara ett extremt exempel på kvinnlig maktutövning, möjliggjord i en värld genomkorsad av ett digitalt nervsystem och utnyttjad av samverkande politiska och massmediala grupperingar. Ingen av dem har haft intresse av att granska rimligheten i gjorda påståenden och anklagelser. (Ytligheten i rörelsens krav och politikernas undfallenhet inför dessa avslöjas av hanteringen av de medel som regeringen ställt till myndigheternas förfogande. Endast en liten del av den så kallade metoo-satsningen har kommit till användning.)

Denna kvinnliga maktutövning, präglad av konfliktundvikande och socialt omhändertagande, har också i mer vardagliga sammanhang präglat de senaste årtiondenas politik, i Sverige, Tyskland och annorstädes.

Den får ibland rent tragikomiska drag.

Den svenska reaktionen inför återvändande IS-mördare är att ta hand om dem och ge dem fördelar, inte att bevaka dem och i görligaste mån utreda deras brott.

Den svenska kriminalpolitiken har också i andra sammanhang alltmer kommit att skydda förövaren på offrets bekostnad. Exempelvis som när mobbningsoffret i skolan – ofta en sexuellt trakasserad flicka – tvingas flytta och förövaren ursäktas och får stanna kvar i klassen och skolan.

Widar Anderson skriver (Folkbladet.se 28/12 2017): ”Sverige skulle nog ha mått mycket bra av att ha haft Amos Oz som inflytelserik husfilosof under de gångna decennierna. Då hade vi kanske inte gått vilse i den ängsliga mångfaldskultur som tryckts ut från riksdag, departement och – nödgas jag skriva – från dominerande media. Då hade vi kunnat säga till invandrare och folkvandrare – utan att känna oss som storsvenska kulturimperialister – att ’välkommen till Sverige. Så här lever vi här’”.

Widar Andersson, som jag uppskattar, ser nog tyvärr Sveriges läge i ett alltför vänligt sken. Svenska moderna seder är just att vika sig inför andras beteenden och krav.

Widars önskan – att Amoz Oz skulle bli husfilosof – skulle ha varit omöjlig att tillgodose just därför att accepterandet av hans tankar skulle ha förutsatt en annan politisk kultur. Den kultur vi nu har och har haft förnekar ihärdigt Oz insikter och uppfattningar.

Finns det då inte någon lösning? Kanske. Det förutsätter i så fall ett avgörande nederlag för vänsterns (inklusive C och L) politik av önsketänkande och förnekande av för andra uppenbara och svåra problem. Detta förnekande sker också idag. Det är understött av de största tidningarnas förljugna verklighetsbeskrivning. Ett exempel är DNs intervju med Malmös ledande, kvinnliga politiker: Inte ett ord om Malmös stora ekonomiska svårigheter. Också i övrigt tillåts politiken och politikern smita från ansvaret för sådant som socialdemokraterna länge berömt sig av, till exempel främjandet av invandringen.

En viss förändring kanske ändå är på gång. Redan för ett år sedan beskrev Lars Åberg situationen i Malmö på ett helt annat sätt.

Sverige är inte Malmö, men landet kan bli som staden. Tyvärr vore det inte så stor vinst om Malmö blev som landet i övrigt.

18 reaktioner på ”Att utifrån en maktposition klaga över maktlöshet

  1. Eva Danielsson skriver:

    Jag tror ju tyvärr inte att det bara är önsketänkande, ängslighet och fjäsk kombinerat med högmodig självgodhet som ligger bakom den vanvettiga politiken det senaste halvseklet. Nej, de mest drivande i politiken har passat på varje tillfälle att öka och stärka sin makt över de svenska skattebetalarna. Inte på något välplanerat konspiratoriskt vis utan mer i likhet med hur mobbare fungerar, som sägs ha en välutvecklad situationskompetens. Man utnyttjar varje läge för sina egna mål. Metoo-fenomenet är ett bra exempel på hur statsmakten stod bakom nätaktivister som eldade på karaktärsmördandet. Den senaste mandatperioden har politikerväldet helt hämningslöst fattat stora och små beslut som inskränker medborgarnas frihet och välstånd. Och visst är mycket genomfört med godhetspaketering och daltande med bidragsmigranter och brottslingar. Men lika skoningslöst utstötande mot svenska kritiska medborgare och mot fattiga pensionärer eller långtidssjuka.
    Det är makthunger och översitteri och dubbel politisk bokföring från de styrandes sida vi ser. Med bittra feminister som utförare. Nyttiga idioter skulle Marx ha kallat dem.

    Gillad av 11 personer

  2. Aurora skriver:

    Förnömlig analys om kvinnors maktanspråk och samtidigt inkonsekvensen. Det handlar mycket om att både ha och äta kakan. Vara man när det passar men vilja bli behandlad (med silkesvantas) som kvinna. Kräva makt men vilja slippa ansvaret som följer.

    Gillad av 7 personer

  3. brrr skriver:

    Återigen: Så länge man pekar ut varandra, t.ex. ”kvinnor” eller ”vänster” så kan de som driver och styr samhällsandan fortsätta ostört medan vi uppfyller målet genom att splittra oss allt mer i allt fler mot varandra stridande grupper. Klankultur.

    Gillad av 3 personer

  4. Aurora skriver:

    Till syvende och sist är männiksan kvar på grottnivå. Det är skillnader mellan man och kvinna; fysisk och hormoniell skillnad. Forskningsvetenskap visar att t.o.m hjärnan (med kopplingarna mellan halvorna) är olika hos män och kvinnor. Vi tänker olika. Män från Mars och kvinnor från Venus sägs det. En gång beklagade jag mig för min man om orättvisa på atbetsplatsen och att män går före tack vare bihanget mellan benen. Min man svarade; ’då får du väl låta växa ut ett sådant på dig’; Vissa saker kan man helt enkelt inte ändra på, lärde jag mig där. Nej skillnaderna är som de är men likvärdig respekt och möjligheter ska alla ha oavsett kön.

    Gillad av 6 personer

  5. Lars Bernhoff skriver:

    Härligt att läsa någon som tycker tvärtom som de flesta och lyfter fram tänkvärda aspekter. Att hävda att Mee-too rörelsen missgynnar kvinnor med alla de argument som Leijon lyfter fram är utmanande. Det är säkert sant i tillräckligt många avseenden för att skapa eftertanke. Det är nu klarlagt att lovsången till att alla förorättade kvinnor skulle berätta med namn om händelser 10 år tillbaka publikt slutat. De har väl nästan upphört. Helt enkelt för att så gör man inte.
    Många karlar har säkert betett som tölpar men rättegången ska inte ske massmedialt i ärenden som inte går att bevisa. Det är ojuste mot mannen, eftersom det är enbart hans fel redan i förväg, och försvårar vettig dialog mellan könen. .Därmed har Mee-too även skadat kvinnor om männen inte ens vågar ”normalt” med risk att något kan misstolkas och spridas som negativt och förbjudet beteende.
    Jag är samtidigt övertygad om att Mee-too klargjort för de värsta avarterna hos en del män i deras beteende och maktmissbruk. Där kan kvinnornas samlade kraft numera hindra de värsta avarterna hos ett fåtal män. Som så ofta har några få med fel beteende fått sätta agendan och skapat störningar för den majoritet som gjorde rätt redan innan Mee-too rörelsen fick optoprtionerligt utrymme i pressen.

    Gillad av 2 personer

  6. Lars skriver:

    Ta varandras händer och sjung: ”We shall overcome…” och se Bildt, Rheinfeldt och Wolodarski le underfundigt. Vadåå? Vi visste ingenting. Vi är ju höger så vi är oskyldiga. Regeringsställning? Bildregim? Luciabeslut? Vi är ju ekonomer och inte humanistiska. ”Öppna era hjärtan”. Vadå? Jaha! det är kvinnornas fel. Klart det är vänsterns fel. ”We shall overcome”.

    Gillad av 1 person

    • Lars skriver:

      Bortsett från det att M är skyldiga, så håller jag med (men skulle aldrig våga uttrycka det) att kvinnor inte har anpassat sig till arbetslivets krav eller samhällsekonomins krav. Man vill både äta kakan och behålla den. De fina skolbetygen skiljer sig inte så mycket åt mellan pojkar och flickor när man tar bort invandrare, och en hel del av högskolestudier där kvinnor är fler än man avser humaniora, kultur eller vårdyrken, sådant som traditionellt inte var universitetsutbildning. Lärarkåren är i hög grad kvinnlig och troligen gynnar de flickor både direkt och genom sättet att lägga upp undervisning och det är möjligt att pojkar behöver mer struktur där flickorna gör som de förväntas. (Men det här skulle jag aldrig våga säga.) Hursomhelst råder inte ett linjärt förhållande mellan skola och yrkesliv.

      Gillad av 2 personer

      • Lars skriver:

        Bevisligen började det med Bidlt regimen som upphävde Lucia beslutat från 1989 och de borgerliga har inte ändrat sin politik sedan dess. Analysen förövrigt bygger på att se på konsekvenserna av politiken ur ekonomisk synvinkel och söka förstå varför och då ser man:

        1) Politiken slår sönder välfärdsstaten och leder till ett amerikansk system med stora inkomstklyftor

        2) Socialdemokratin är slut, förstår inte vart politiken för. Trodde man löste ett demografiskt problem.

        Det handlar om att söka motiv för politiken. Motivet för mp och V kan sökas i deras allmänna okunnighet.

        Gillad av 2 personer

  7. Lennart Bengtsson skriver:

    Ett sätt att se dagens Sverige är att betrakta det som ett socialt experiment där vi inte vet utgången. Sannolikt kommer vi att kunna analysera resultatet efter ungefär ett kvartsekel. Dagens radikala politik innebär förvisso ett risktagande eftersom utgången är högst oviss. Jag bedömer själv risken som mycket stor. Det är som det var att leva i Ryssland i början av förra seklet. Inte kan vi heller lära från något annat land eftersom Sverige mer eller mindre går i ledningen för en radikal politik. I dagens läge är det förmodligen fruktlöst att försöka modifiera landets radikala sociala experiment inte minst om man tillhör de ängsliga. Det finns i dag allt för många ”revolutionärer”. För de som oroar sig är det sannolikt bäst att utvandra. Det finns flera länder som man gott kan leva i.

    Emellertid, om man inte vill detta, och inte gillar ett galet risktagande, måste man itu med situationen även om det är både jobbigt och farligt!

    Gillad av 6 personer

    • Tarmaspad skriver:

      Nog vet vi utgången alltid, antingen får vi stopp på detta eller så blir Sverige ett land i kollaps, där oskyldiga kvinnor kommer att drabbas först. Sveriges egentliga statschef idag, den som förkroppsligar vår politik, är ju Johanna Möller, hon är den svenska feminismens ledare och vad vi har framför oss. Jag kom inte ihåg vad hon hette och sökte på Google på ”HVB hem afghan mördade”, jag kan säga att det saknades inte länkar, prova själva. Inte vad man skulle förvänta sig då det handlar om baaaaaarn.

      Gillad av 3 personer

  8. Yvonne Rosenthal skriver:

    Detta handlar om politik. Feminism som är Stalinism för kvinnor, rosa maoism och # Metoo är en slags motsvarighet till kulturrevolutionen . Rättsosäkerhet, lynchning, vållande till annans död. Förakt för ” borgerlig kunskap”, läkare och akademiker skulle då ut på åkrarna och bytte så jobb med lantarbetarna.
    Samhällsfarligt. Svenskar är oaktat kön , hyggliga och konformistiska. Focus grupper med 8 svenska akademiker resulterar i en, i ovanliga fall två åsikter. En grupp med 8 fransmän ger 5-6 åsikter. Ett skäl till att alla politiska partier utom två kallar sig feminister och ingen har öppet vågat kritisera # metoo. Maria Arnholm, politisk sekreterare L, hade tatuerat in ” Fatta” på sin vrist som reklam för samtyckeslagen. Moderata Kvinnor använder grupp 8 symbolen- se hemsida.
    # Metoo och svensk feminism oavsett om den kallar sig liberal, röd eller grön , blå innebär manshat och även avsky för småpojkar. Jag avskyr båda innerligt. Den borgerlighet, den liberalism och konservatism som duger för män , duger för kvinnor.

    Gillad av 8 personer

  9. Björn skriver:

    Som enkönad man, har jag aldrig haft några bekymmer med att förstå var ”gränserna för beröring” går, gentemot kvinnor! I vardags- och arbetslivet De är precis de samma som mot män! Svårare än så är det faktiskt inte! Däremot kan konsumtion av alkohol under festliga förhållanden, göra gränserna en aning ”elastiska”, men det gäller ju för båda könen! Hur många svenska par t.ex, har inte träffats och blivit tillsammans, salongsberusade på nån danstillställning….?! Hur träffas förresten nyktra par i dagens ”Metoo-miljö”? Jag menar, hur INLEDS själva ”processen”?

    Gillad av 2 personer

  10. Tarmaspad skriver:

    Malmös ledande politikers mamma har jag haft i skolan, en synnerligen obehaglig kvinna som alldeles uppenbart var aktivist, men det värsta var att hennes stora intresse var sex, och vi fick oss till livs mycket ingående personliga beskrivningar, från 4e klass, vad jag idag skulle betrakta som ett övergrepp. Jag avstår från att referera vad mitt minne inte lyckats göra sig av med av dessa berättelser. Det kan tyckas irrelevant men jag tror att en fundamental motiverande faktor bakom migrationen av män till Sverige är batikhäxornas hämnd, nu säger kanske någon, inte alla som startar HVB-hem gör det av sexuella skäl, och så är det säkert, på samma sätt som att vissa ensamma män som åker till Bangkok gör det av kulturella skäl.

    Vi lever i batikhäxornas tid.

    Gillad av 4 personer

  11. Martin R skriver:

    När jag är utomlands ser jag oftast glada och vänliga kvinnor när en man tar kontakt även de som inte är bekanta med varandra
    Men i Sverige tycks kvinnorna mest vara nära till ilska, irritation och ropa på polis om en man tilltalar en kvinna på stan eller bussen.
    I många av de länder jag åsyftar är inte feminism speciellt framträdande. Utan en man är en man och en kvinna är en kvinna.
    Kan det vara en orsak?
    ( hmm..” lägger pannan i djupa veck ”)

    Gillad av 4 personer

  12. olle reimers skriver:

    Kvinnors främsta tillgång har i alla tider varit att kunna göra sig tillräckligt attraktiva för män.

    De kvinnor som inte lyckats på den fronten har genom Metoo-rörelsen äntligen fått en möjlighet att ta sin revansch.

    Detta innebär inte att Metoo inte har haft berättigande utan enbart att den här typen av rörelser ofelbart blir kidnappade av dem som ser dem som ett maktredsakp med helt andra syften än de som åsyftades av uppphövsmännen (-kvinnorna).

    Tyvärr inträffar den effekten i alla radikala rörelser med lite naiva föreställningar om ett väntande himmelrike. De blir redskap för maktens män (-niskor inklusive kvinnor).

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.