Proggen – ett nationalistiskt intermezzo

Jan-Olof Sandgren

Mitt förhållande till proggen kan ha färgats av att jag en gång på 70-talet var inneboende i kultbandet Gud i Brallan’s övningslokal i Uppsala. Dom kunde låta så här. Just den här låten tillägnas socialdemokratin, och en av bandets medlemmar förklarar: ”Den handlar om det vi trodde var repression 1970 – vi trodde inte det kunde bli värre”.

Proggen föddes ur 68-rörelsen och utspelades i det musikaliska intermezzot mellan popen och punken. Medan 68 var en revolt för intellektuella i universitetsstäder, var proggen relativt folklig och spridd över landet. Hoola Bandoola spelade i matsalen på mitt högstadium i Nybro 1972, och dom var långt ifrån ensamma. Plötsligt fanns det mängder med band som åkte runt i småstäder, spelade egenproducerad musik och tog mycket rimligt betalt.

Proggen var nationalistisk, vilket skiljer den från andra nutida vänsterrörelser. Den populärmusik som dominerat 60-talet hade sina rötter i England och USA, och allt som kom från det hållet ansågs besmittat med kapitalism och kolonialism. Till och med Palme gick ju ut och demonstrerade mot Vietnamkriget, och att i det läget sjunga på engelska var nästan som ett politiskt ställningstagande.

Pugh Rogefeldt väckte uppseende när han 1969 släppte en skiva med rockmusik på svenska. Peps Persson gick steget längre och sjöng blues på bred skånska, något som ingen tidigare trott vara möjligt. Olika sorters folkmusik plockades fram ur sina gömmor och hanterades med varierande skicklighet.

Nationalismen tog sig skiftande uttryck. Plötsligt blev det coolt att gå på spelmansstämma. Ungdomar kunde sitta runt stearinljus och sjunga Dan Andersson och helt vanliga 20-åringar ertappades med att deklamera Fröding. Det var trendigt med hemstickade vantar. Flickor lärde sig kulning och pojkar klädde sig i murarskjorta. Det populäraste musikbandet hette Kebnekajse.

Alternativ svensk skivproduktionen tog fart. Med tidens teknik var det svårt att konkurrera med kommersiella skivbolag, så istället för att verka proffsiga gjorde vissa band tvärtom och utvecklade en militant amatörism. Bäst i den genren var Philemon Arthur and the Dung, här i sin klassiska hit In kommer Gösta.

Många texter präglades av ett slags ”poetisk naivism” – ett försök att härma den kreativa energi och experimentlusta som förknippas med barn. Budskapet spelade mindre roll, det kunde lika gärna vara rent nonsens. Anders F Rönnblom är ett fint exempel.

Proggen var förstås politisk. Gravallvarliga hyllningar till Lenin och Mao förekom, men också dräpande satirer över samma herrar. Jag skulle inte säga att proggen som helhet var ”politiskt korrekt”. Till och med ett renlärigt vänsterband som Hoola Bandola kunde kalla sin första skiva ”Garanterat individuell”, och i huvudspåret Fred fråga sig: ”Är det verkligen fred vi vill ha?”. För att i nästa andetag varna för kollektivismen, som får oss att ”hand i hand …dansa mot ett stup”.

Men mot slutet av 70-talet smalnade korridoren, och de musikaliska uttrycken formerade sig i allt snävare cirklar runt vänsterns idéprogram. Göteborgsbanden Nationalteatern och Nynningen hade lyft proggen både musikaliskt och artistiskt, men samtidigt pyste något av den otyglade kreativa energin ur ballongen. Storsatsningen Tältprojektet blev en sorts ’Grand Finale’ för hela proggrörelsen.

Proggen producerade förvisso mycket skräp, men uttryckte i sina bästa stunder en svårfångad genialitet som senare musiktrender haft svårt att nå upp till. Man kanske kan jämföra med några av de experimentella konstnärs-ismer som florerade i 1900-talets början.

Min skivsamling finns tyvärr inte kvar. Vill minnas att jag skänkte den till några ungdomar i början av 2000-talet som kallade sig ”Nyproggare”. Vet inte vad det är för en rörelse, men kanske har den avnämare i Ostasien. Träffade nyligen man från Söul som förklarade hur stolt han var över att befinna sig i Göteborg, ”The home of Nationalteatern”. Det visade sig att svenska proggband åtnjuter kultstatus i Sydkorea, och jag hade nog tjänat en hacka om jag kunnat sälja mina måttligt repade originalvinyl med Nationalteatern, Arbete och Fritid och Samla Mammas Manna.

Men nu var ju proggen i själ och hjärta antikommersiell, så det må väl vara hänt.

14 reaktioner på ”Proggen – ett nationalistiskt intermezzo

  1. Hovs_klipphällar skriver:

    Jag har vaga minnen av den här rörelsen, som jag tyckte var lite rolig. Och råkar gilla folkmusik, gärna sjungen på svenska. Så då är jag väl nationalist då.

    Gilla

  2. Dansker mand, vaknar lite Grand, känner varsam hand, på ställe där det sen samarkand, bara funnits sand, ser glader fru utan tand, sen får, sen get, men ingen plirig mand skriver:

    Jag gillade Peps, som Skåne-nationalist, men jag undrar hur tankarna går hos alla dessa proggar idag, ser de våldtäkterna på 12-åringar, folk som blir lemlästade på öppen gata, eller nerhuggna, halshuggna? Vad tänker de, att det är resultatet av kapitalismen? Vill de ha det så här, eller super de för att glömma och förneka sin skuld i alla gängvåldtäkter? Inser de att alla inte är lika, eller vidhåller de att de som halshögg de två kvinnorna i Marocko är lika värda som de vars huvud rullade? Hur kan de leva med sig själva?

    Liked by 2 people

    • styggestig skriver:

      Du böjrade bra, jag råkar också gilla Peps Persson. Tyvärr, lär han numera ha hjärtproblem och har slutat uppträda.
      Men, vad är det för trams du skriver därefter? Varför koppla ihop proggare med våldsverkare? Var vänlig och förklara dig.

      Gilla

  3. Dansker mand, vaknar lite Grand, känner varsam hand, på ställe där det sen samarkand, bara funnits sand, ser glader fru utan tand, sen får, sen get, men ingen plirig mand skriver:

    Haha! Jag har min LP-samling kvar, AC/DC, ah att åka till skivaffären och provlyssna och komma hem och lägga på min Pioneer och skruva på min 80-watts förstärkare. Hårdrockare verkar vars politiskt mycket mera sunda än andra, inget tafs i grupp på dessa konserter, utan snarare folk som ser det som naturligt att slå in skallen på folk som gör sådant.

    Gilla

  4. Dolf (a.k.a. Anders Ericsson) skriver:

    Jag måste lägga in en protest här vad gäller Anders F. Rönnblom. Att han väl egentligen aldrig har tillhört proggrörselsen kanske vi kan lämna åt sidan, men hans texter är definitivt inte ”rent nonsens”. Snarare är det utpräglat associationsrikt bildspråk. I ett av sina sommarprogram (han gjorde tydligen två stycken, ett 1983 och ett 1984, men jag tror bara jag har hört det ena) pratade han om dels om ”cut up-tekniken” (som bland annat William S. Burroughs använde för att producera oläsliga böcker, där man klipper sönder något för att sedan sätta ihop det på nya sätt) dels om synestesi, när man blandar ihop olika sinnen så att man ”hör färger”, ”smakar namn” osv. Jag tror han har experimenterat en hel del med dessa saker och att de influerat hans texter. Det mest ”proggiga” med honom är väl att han verkar ha varit utpräglad a-komersiell (inte anti) och aldrig har strävat efter att slå igenom på bred front. Jag vill till och med minnas att jag sett honom nämna någonstans att han inte brydde sig om ifall hans musik fildelades illegalt (med reservation, för jag har inte kunnat hitta det sedan igen). Tyvärr en mycket underskattad och okänd artist. Enligt min mening en av sveriges absolut bästa artister i modern tid med sin melodiösa pop med sina om än udda men underfundigt rimmade texter som manar fram en annan värld.
    En annan artist som väl också hamnar lite i gränslandet till proggen och som jag skulle vilja lägga till listan är bluesgitarristen Roffe Wikström.

    Liked by 3 people

  5. Kronblom skriver:

    Jag har lyssnat på hårdrock i 50 år, allt från enklaste AC/DC till progressive metal/rock, som inte är samma sak som svensk progg. Ett exempel i orkesterarrangemang.

    Overture: Six degrees of inner turbulence

    Gilla

  6. lejon1 skriver:

    Ägde och drev Pub Stopet i Tranås 1972 till 82 (ca.) På fredagarna körde vi ”kommersiella” band och artister och på lördagar vänsterband och artister. Peps funkade på båda kvällarna. De flesta nämnda var hos oss. Röken! låg tung i artistrummet.
    Härliga tider! Olle Lejon

    Gilla

  7. Martin R skriver:

    Visst är Ola Magnell värd en rad när det handlar om proggmusik.
    Magnell med sina oftast underfundiga texter kan som få andra svenska artister hantera språket så det blir som poesi. Eller progg. Eller visa. Proggen var Ola mer hemma med i början av sin karriär. En mycket speciell röst har denne man,det tar inte många sekunder innan man känner igen en” Ola Magnell låt”.
    Skulle tippa på att Ola Magnell likt de flesta andra inom denna musikgenre är vänster om vänstern men det får man ta.
    Ett smakprov av dennes alster.

    Gilla

  8. Lars skriver:

    Jan Holm var en annan av artisterna då. Hoola Bandoola var överreklamerade och tråkiga med sin vänsterfixering, men man kommer ihåg en del av sångerna. Mest minns man folkfesterna och den frihetsprägel som var individuell men samtidigt mycket social. Med eftersläpning mot England och USA så var det tio år efter 1965 i Sverige som kulturellt kom ikapp. 1960-talet åskådliggörs bra i filmen Sven Klangs Kvintett. Det var Epa barer och välfriserat och lite mods kanske och raggarbilar och Amerika beundran. 70-talet var svenskt. Genuint svenskt.

    Gilla

  9. Lars skriver:

    Influenserna kom även utifrån på 70-talet, men på 80-talet tog kommersialiseringen över. Ändå, på 80-talet kunde man gå i Kungs trädgården och höra hur restaurangerna spelade Pink Floyd. Då förstod man att 60-talet med Snoddas, Kalle Jularbo, Sara Leander och andra var över. 70-talet var brytningstid och kriget mellan fack och kapital på 80-tal (Rhen Meidner fonder, högervridning av DN mot nyliberalism mm fick sitt genombrott i mitten av 80-talet. Socialdemokratins nedåtgång började på 70-talet.

    Gilla

    • Lars skriver:

      Men utländska impulser kom från Amerika med sångare som Joan Baez, Woody Guthrie, Pete Seeger och från GB t.ex. keltisk musik och irländsk folkmusik mm. Nationalism var på modet.

      Gilla

  10. Jonathan Nimstedt skriver:

    Med all respekt för författarens anstränging så är det svårt att se det här som något annat än historierevisionism byggd på tvivelakti9ga slutlednignar och med oklart syfte.

    Proggen var inte globalistisk, men bara för att den inte var globalistisk innebär inte det att den var nationalistisk. Den var helt enkelt internationalistisk, i likhet med övriga vänsterrörelser vid denna tidsperiod.

    Hade proggen varit nationalistisk hade man t ex överhuvudtaget inte engagerat sig i Vietnam-frågan, som inte Sverige hade några omedelbara intressen i.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.