Jag tror att jag möjligen är garderobskristen. Det är ungefär som att vara garderobsbög, det vill säga att man misstänker att man har läggningen men inte riktigt törs, ens för sig själv, erkänna detta. Framför allt räds man att komma ut och visa sin, trots allt som sägs om tolerans och vidsynthet, rätt vanhedrande fallenhet. Ursäkta, jag menar inte att det skulle vara skamligt att komma ut som bög, fattas bara, jag menar endast att det anses stolligt att tro på Gud och komma ut som kristen. Om man är katolik må det väl vara, det verkar utländskt och spännande, men att vara vanlig svensk bibelläsare ger inga sociala poänger.

Folk som borde vara rätt lättfångade byten för en hygglig väckelsepredikant, jag till exempel, är vaccinerade mot budskapet med en massa idéer. En av de starkaste antikristna – eller antireligiösa för all del, men det är bara bland potentiellt kristna, tror jag i alla fall lite fördomsfullt, som avancerade intellektuella motargument har någon bärighet eftersom det bara är i potentiellt kristna miljöer som seriös intellektuell argumentation i religiösa frågor förekommer – föreställningarna är det så kallade teodicéproblemet, det vill säga frågan hur en god och allsmäktig Gud kan tillåta ondska och lidande. Nationalateisten Ingemar Hedenius ansåg teodicéproblemet vara ”olösbart” och därmed det slutliga beviset för att Gud inte finns. Eller som tänkaren Lactantius skrev på 200-talet:

Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?

Jag begriper hur Hedenius och Lactantius menar men jag anser att de tänker fel. De har inte fattat Gud. Om jag var Gud skulle jag inte heller utplåna människornas lidanden. Gud gav mänskligheten dels frihet, dels förmågan att av egen kraft inrätta livet och lägga tillvaron till rätta för att bli alltmer behaglig. Om människorna i sin ondska och sitt oförnuft i stället väljer att djävlas med varandra så är det inte Guds sak. Djur äter upp varandra men Gud hade tänkt sig att människan skulle vara förmer än djuren.

Det finns ett antal listiga argument mot föreställningen att Gud skulle kunna existera men jag tror att det är med dem som med teodicéproblemet: de övertygar bara dem som vill bli övertygade. (Motsatsen gäller förstås också: tvivel på teodicéproblemets hållbarhet uppstår bara hos dem som vill tvivla.)

När det gäller den intellektuella argumentationen så tror jag att det står oavgjort mellan ateisterna och de gudstroende. Frågan om Guds existens kan aldrig avgöras genom debatt. Det är något annat än resonemang som gör att folk väljer sida. Jag har inte kommit på någon bättre förklaring till detta andra än att saken bestäms av tidens och platsens dominerande tankevanor.

I det perspektivet är det självklart att det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets skarpaste hjärnor la Gud på hyllan. Mänskligheten tycktes ju ha ryckt sitt öde ur Guds händer och var i full fart med att lösa sina problem på egen hand. Det tänkande som åstadkom framstegen var den moderna vetenskapens med matematik, mikroskop och läran om atomerna. Med den sortens verktyg, som skänkte människorna sådan framgång, kunde ingen Gud upptäckas.

Nu för tiden står västvärlden med en sorts andlig baksmälla efter den berusning som framstegen skänkte. Vi tror inte längre att vetenskapen kan lösa alla våra problem även om vi nog misstänker att vi inte kan lösa dem utan vetenskapen. Men vid sidan av vetenskapen behövs det något annat, något, tja, andligt. Jag tror därför, helt ovetenskapligt förstås, att det våras för Gud.

Men hur ska människorna, jag till exempel, kunna komma till tro om vi inte tror? Alla vi ljumma själar som, om vi tvingas definiera oss, kallar oss agnostiker eftersom vi inte lyckas välja mellan tro och förnekelse, hur ska vi kunna ansluta oss till en gudstro på riktigt?

Frågan påminner mig om den aspirerande författaren som inreder en perfekt skrivarlya åt sig och sedan sätter sig där och väntar på att inspirationen ska dyka upp vilket den förstås aldrig gör eftersom inspiration inte kommer utifrån utan inifrån och är ett resultat av hårt arbete, inte av snilleblixtar.

Någon känd idrottsman sa att ju mer han tränar, desto mer tur har han. Det är på samma sätt med inspirationen. Det kommer mer ju mer man jobbar. Och, för att äntligen komma till saken, så tror jag att det är samma sak med gudstron. Den kommer inte som en brinnande buske utan för att man bestämmer sig. Om man har lust.