Ett av de stora politiska samtalsämnena i vår tid är hur de traditionella socialistiska strävandena kunde övergå i PK-istiska ambitioner. Om man vill ta reda på hur världsledande tänkare försöker hantera denna fråga, som ligger på den statsvetenskapliga forskningsfronten i alla västländer, kan man gå till YouTube och söka på ”political correctness” och sedan surfa vidare därifrån.

När jag säger ”den statsvetenskapliga forskningsfronten” är det åtminstone delvis i avsikt att provocera ty de statsvetenskapliga institutionerna vid västvärldens universitet tycker inte att den eventuella kopplingen mellan traditionell vänster och modern PK-ism är något att fundera över – eller ”problematisera” som de gillar att formulera saken. Det beror på att de inte har tillräckligt med distans till sig själva för att kunna se att de är PK-ister. Därför ser de inte heller något problem som behöver förklaras.

De som emellertid befinner sig på forskningsfronten har upptäckt att vänster och PK-ism inte är samma sak. Den stora skillnaden är att den traditionella vänstern månade om arbetarklassen medan PK-ismen snarare värnar om olika påstått förtryckta identiteter såsom kvinnor, inuiter och transpersoner. De flesta av PK-ismens favoritklienter kallades av den traditionella vänstern lite föraktfullt för trasproletariat. Men det finns en hel serie olika tolkningar av relationen mellan vänstern och PK-ismen.

En del hävdar att vänstern helt enkelt muterat till PK-ism. En teori är att marxisterna tappade fotfästet när Sovjetunionen kraschade och därför jumpade till ett nytt ideologiskt isflak, nämligen PK-ismen. En variant på den teorin, som också framhåller kontinuiteten hos de två ideologierna, är att de judiska tyska marxisterna i Frankfurtskolan redan under andra världskriget flydde till USA och infiltrerade fina amerikanska universitet med sitt postmodernistiska tänkande som gradvis utvecklades till PK-ism. En framstående tänkare som Jordan B. Peterson har givit uttryck åt sådana tolkningar.

Själv tycker jag inte så mycket om föreställningen om kontinuitet. Jag tycker att den föreställningen leder tankarna fel. Den antyder att PK-ismen har nära släktskap med den traditionella vänstern vilket jag inte anser att den har. Om PK-ism vore ”vänster” så skulle det finnas en ”höger” som stod emot PK-ismen, men det kan jag inte se att det gör. Om vi studerar Sverige så ser vi att den traditionella högerns och borgerlighetens institutioner är lika politiskt korrekta som någonsin den traditionella vänsterns. Den traditionella svenska borgerligheten kollektivanslöt sig till PK-ismen under Fredrik Reinfeldts alliansregering (vilket blir pinsamt uppenbart när vi betraktar de ”borgerliga” partierna Liberalerna och Centerpartiet). Om vi som inte gillar PK-ismen inbillar oss att vår fiende är samma gamla vänster som tidigare så bedrar vi oss. PK-ismen är ett nytt djur.

I själva verket verket, påstår jag försöksvis, handlar det om olika typer av jämlikhetssträvanden. Både vänstern och PK-ismen vill ha jämlikhet vilket kan förvilla oss om vi inte ser att de avser helt olika slags jämlikhet.

Nu ska jag överdriva skillnaderna för pedagogikens skull. Jag vet att det jag kallar den traditionella vänsterns jämlikhetssträvanden finns även inom PK-ismen och vice versa. Världen är alltid rörig och ju mer man rotar i samhällsfrågor desto mindre förstår man. Så min ambition är att vara precis så lagom ytlig att jag kan komma med distinkta uppfattningar som sedan kanske inte är hundra procent korrekta utan kanske bara sjuttiofem procent. Men det är bra nog. (Idéverksamhet är som företagande. Företagare vet att man ibland för nöja sig med produkter som är bra nog eftersom man inte, som uppfinnare och konstruktörer har för sig, kan ägna hur mycket tid och resurser som helst till att utveckla något perfekt. Just i samhällsvetenskaperna finns det för övrigt ingen perfekt förståelse.)

För den traditionella vänstern handlade jämlikhet om lika möjligheter. De tidiga socialdemokraterna sysslade visserligen till en del med ekonomisk utjämning, men det var inte den tidiga välfärdsstatens huvudfokus. Vänstern ägnade i stället sin kraft åt att ge alla människor, oavsett ursprung och förutsättningar, samma livschanser. Typexemplet är att allt slags utbildning skulle vara gratis så att ingen av ekonomiska skäl skulle förmenas rätten att delta i livets tävlan på lika villkor. Syftet var att skapa vad som på engelska kallas ”a level playing field”, alltså att inga spelare skulle behöva kämpa i uppförsbacke. Inom ramen för ett sådant tankesystem betydde rättvisa lika chanser för alla.

Vad är det med det, då? undrar du kanske. Det har du väl hört till leda tidigare. Visst, det är skåpmat. Men det som inte är skåpmat – och som vi inte pratar om trots att det är uppenbart – är att en samhällsordning med lika chanser för alla faktiskt varit för handen i Sverige sedan årtionden. Alla har samma möjligheter.

När bygget är klart står byggnadsarbetarna och undrar vad de ska ta sig för. De har organisation, de har kunskap, de har utrustning, bara inget bygge att engagera sig med. Så var det för hela den politiska apparat omfattande politikerna själva och det organisationssystem med Skolverk, Försäkringskassa, Landsting och så vidare som konstruerat det maskineri som producerade lika möjligheter för alla. Vad skulle de ta sig till när jobbet var gjort?

Detta var PK-ismens grogrund. Den växte inte, som den traditionella vänster, nedifrån ur arbetarklassen. Den växte i stället uppifrån, ur den politiska sfären och ur den offentliga sektorns ledande skikt. Det nya PK-projektet byggde på en enda enkel med kraftfull observation, nämligen att det faktum att alla har samma möjligheter inte betyder att alla tar chanserna. Folk är nämligen – lyssna noga nu! – olika.

Att folk är olika är givet av naturen. Att alla har lika möjligheter betyder inte att utfallet blir lika. Lika chanser leder inte till lika slutresultat. Men detta faktum kunde PK-ideologerna inte acceptera eftersom det nya mål de uppsatte för sig själva var att skapa lika utfall för alla. Den som sätter sig ett mål som är omöjligt att uppnå har jobb för evigt och kan göra av med hur mycket resurser som helst. Detta är PK-ismens djupaste innebörd och skälet till att makten omhuldar den.

PK-ismen kan inte öppet, ens för sig själv, erkänna att den åtagit sig ett omöjligt projekt vars förverkligande skulle förutsätta att människans natur ändrades och att alla skulle bli stöpta i samma form. Den förkunnar därför att de olikheter som föreligger inte beror på att människor är olika utan på kvarvarande diskriminering och återstående orättvisor. Spelplanen är fortfarande inte jämn, säger de. Därför försöker de leta upp och särskilt identifiera olika sociala grupper som inte tagit de jämlika chanser som den traditionella välfärdsstaten erbjuder, som till exempel att gå i gratis utbildning, att fritt söka arbete, att på egen hand ta ansvar för sitt liv, utan i stället valt att göra något annat.

Den tidiga välfärdsstaten ägnade sig åt generell politik och generella åtgärder, lika för alla. Det skapade lika chanser, men inte lika utfall. Om man nu vill ha lika utfall funkar det inte med generell politik. Därför uppstår olika politik för olika grupper, identitetspolitik.

PK-ismens människosyn, till skillnad från den traditionella vänsterns, är att folk inte har något eget ansvar utan att alla tillkortakommanden i deras tillvaro beror på omständigheter bortom deras kontroll som, identitetsgrupp för identitetsgrupp, ska läggas till rätta av politikerväldet och välfärdsstaten.