Nu avser jag inte den gud vars frånfälle filosofen Nietzsche förkunnade redan på 1880-talet. Jag menar vår tids gud, den som nästan alla människor i vårt samhälle bekänner sig till, den vars förnekare möter tvivel och motvilja.

Men låt mig börja med några funderingar kring vad Guds död troligen betyder. Vad menade Nietzsche med att Gud var död?

Jag tror att det betydde att den regerande guden hade tappat förmågan eller lusten att gripa in i samhället och ordna tillvaron för människorna eller åtminstone för några av dem. När människor dör slutar de gripa in i sitt eget och andras liv, slutar arbeta, laga mat, lägga sig i sin nästas tillvaro och betala räkningar och allt annat sådant som hör livet till. Jag tror Nietzsche menade att det var samma sak med Gud. Han hade lagt av och därför var han död.

Huruvida Gud tidigare verkligen hade haft makt och lust att styra världen kan diskuteras. Världen före Nietzsche trodde det men världen efter Nietzsche trodde inte det. Huruvida det finns någon sanning ovanför människornas tro i frågor som denna är ett pubertalt spörsmål som jag inte tänker ge mig in i. Nietzsches eget synsätt förefaller vara det mest fruktbara. Han menade, tror jag, att människorna, genom att av någon anledning sluta tro på Gud, hade tagit livet av honom: ”Gud är död… och vi har dödat honom”.

Men människan kan inte leva utan tron på en regerande, allsmäktig gud, så hon skapade sig en ny, nämligen den moderna tidens demokratiska stat, den ordning som sedermera utvecklats till vår tids politikervälde.

Lyssna noga nu, för det jag påstår är mycket mer stötande än du kanske tror. Jag säger inte att politikerväldet påminner om gamla tiders gud (som jag kallar Gud för enkelhetens skull). Det handlar, som jag ser det, inte om en liknelse, utan om en identitet. Politikerväldet är inte jämförbart med Gud, det är Gud. Vi är ett lika religiöst folk som de tidigare århundradenas, det är bara en annan gud vi tillber.

För det första älskar politikerväldet, precis som Gud i hans krafts dagar, människorna. Det älskar alla människor lika mycket. Enligt dogmerna i Värdegrunden har alla människor lika värde. Detta hindrar inte att politikerväldet, liksom Gud, kan förbanna onda människor och särskilt bemöda sig om de svaga människorna och om barnen.

För det andra är politikerväldet allsmäktigt. Vilket problem som än uppträder i samhället ber vi att Gud, det vill säga politikerväldet, ska gripa in och lösa det. Vi tror på allvar att politikerväldet har sådana krafter. Vi är alla, nästan undantagslöst, troende. För några år sedan misslyckades jag med ett skolprojekt som jag hittat på och frågade en framstående svensk ämbetsman om tanken någonsin slagit honom att det kanske inte gick att lösa skolans problem med de gängse politiska metoderna. Han tittade förfärat på mig ungefär som om vi levat på 1600-talet och jag framfört tesen att Gud kanske inte har kraft att ställa upp ens för den som ber innerligt.

Till exempel tror vår tids människor nästan undantagslöst att politikerväldet med hjälp av penning- och finanspolitik, med eller utan keynesiansk inspiration, faktiskt kan beveka ödet i form av konjunkturer och sysselsättning och därmed folks levnadsvillkor. (På senare tid har folk till och med fått för sig att politikerväldet kan styra klimatet och därmed vädret. Vi är så pass troende att vi tar detta för självklart ungefär som medeltidens allmoge självklart trodde att det hjälpte att be till Gud om lägligt väder för skörden.)

För det tredje tror vi alltså att politikerväldet, liksom Gud, har medel att styra tillvaron. Om samhället, alltså vi medborgare, besväras av att fattigdomen breder ut sig kan politikerväldet tillsätta utredningar som fastställer det korrekta sättet att beveka ödet varefter det anslås pengar och inrättas en ny nunneorden, förlåt, en ny myndighet, som tar sig an problemet och sedan förväntas saken vara klar.

Den nya guden, politikerväldet, har något hundratal år på nacken. I början fungerade allt utmärkt. Ibland har man tur liksom prästen som ber om gott seglingsväder när tillvaron ändå skickar lagom starka, förliga vindar. Så tror jag att det var fram till för trettio år sedan.

Världsekonomin dunkade på som en vidunderlig och välgörande maskin alldeles oberoende av politikernas ingrepp som i värsta fall kändes som nålstick i en valfisk.

Nu har emellertid det kommit grus i maskineriet, varför vet jag inte, men när då politikerväldet ska upp till bevis verkar ingenting fungera. Den mest pregnanta, emblematiska, nästan tokroliga beskrivningen av detta återfinns i Lars Åbergs bok Framtidsstaden: om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då?. Det handlar om hur socialstaten föresätter sig att bekämpa fattigdom och utanförskap och i årtionde efter årtionde hittar på nya projekt som ser ut precis som föregående variant, bara större, och som misslyckas på precis samma regelmässiga sätt.

Så verkar det vara överallt där politikerväldet har ansvaret. Se på försvaret, se på skolan, se på integrationen. På julaftonen kom ett nytt exempel på samma sak i form av en debattartikel i Svenska Dagbladet med rubriken ”Ompröva misslyckad politik mot hemlöshet”. Två professorer skriver:

Efter 25 års kartläggningar och tio socialministrar bör vi ta den misslyckade hemlöshetspolitiken som utgångspunkt för att på allvar bekämpa problemet… Allt tycks vara överens om att vi fort och snabbt behöver bygga bostäder… Tyvärr finns i dag inga handfasta lösningar eller riktlinjer som gör att dagens hemlösa och fattiga grupper har realistiska möjligheter att komma in på bostadsmarknaden… Därutöver har i princip alla förslag de senaste åren gått ut på att åtgärdsnivåer, sektorer, organisationer, myndigheter och politikområden måste samordnas och en tydligare organisation måste skapas för samhällets hemlöshetsarbete och ekonomisk stimulans till kommuner och frivilligorganisationer.

Budskapet är ungefär att vi måste be de gamla bönerna och sjunga de gamla psalmerna med ännu större beslutsamt och ivrigare kraft.

Det är min plågsamma och otacksamma uppgift att liksom Nietzsche tala om för dig att Gud är död. Även vår gud, politikerväldet, är slut i bemärkelsen att det inte har kraften att leverera de underverk vi ber om och förväntar oss (och troligen heller aldrig haft det).