Rättighetsförklaringar

Patrik Engellau

Bara några veckor efter det att Bastiljen stormats i juli 1789 och franska revolutionen därmed inletts antog den franska nationalförsamlingen Förklaringen av människans och medborgarens rättigheter. Det där med ”medborgare” var viktigare än man tror, för en medborgare var inte bara en människa, utan en människa med lika rättigheter. Tidigare hade människor visserligen varit människor men inte människor med lika rättigheter – till exempel var kungen utsedd av Gud – och därför inte medborgare.

Det som skiljer medborgaren från människan är emellertid inte bara det där med de lika rättigheterna utan också att medborgaren har en nationell tillhörighet, i det här fallet Frankrike. Kopplingen mellan de lika rättigheterna, medborgarskapet och nationen är underförstådd i hela rättighetsförklaringen. Läs mer

Influencers – be fattigpensionärerna om instruktioner!

Jag läser i tidningen att 87 så kallade influencers nu uppmanar vår statsminister att ”köra över” medborgarna så att vi snabbt kan rädda jordens klimat. I en gemensam debattartikel i Expressen skriver de:

”Tyvärr är vi svenskar som en nation av tonåringar utan konsekvensanalys. Släpp taget om väljarstödet, Löfven. Våga vara obekväm och kör över oss och våra klimatkatastrofala vanor med en statlig hockeytackling.”

Det är visserligen lovvärt att en grupp influencers plötsligt känner att de behöver ta ett större ansvar för jordklotet. Men det är ganska beklämmande att de är så bortklemade att de inte klarar av att göra det på egen hand, en och en, utan mer eller mindre behöver en diktatur för att klara av ens de enklaste saker.

Så vad är då en influencer, och varför tycks just influencers vara så ofattbart infantila att de inte förmår fatta egna beslut?

Till att börja med handlar det förstås om själva essensen i det nya eftertraktade yrket ”influenceri”. Det handlar om att vara stor och känd i sociala medier, ha många följare och därigenom förmåga att påverka människor på olika sätt. En av pionjärerna var Isabella Löwengrip, som bloggade under namnet Blondin-Bella, och som sedan dess blivit en symbol för kvinnligt företagande. Men det kan också vara matkreatörer, bloggare eller idrottsmän. Huvudsaken är att man syns, lägger upp selfies av olika slag – smink, kläder, mat, eller vad man nu har för usp.

Läs mer

Gästskribent Rebwar Hassan: Jag blev utesluten ur MP, men inte Kaplan som sprider islamism!

Det var jag, som såg islamismens framfart och kritiserade detta, som blev utesluten ur Miljöpartiet och inte ex-minister Kaplan som spred islamism. Detta är något som bör skämma ut MP för all framtid. Att Maria Ferm som statssekreterare i statsrådsberedningen och Amanda Lind som demokrati- och kulturminister kommer att fortsätta på den inslagna vägen behöver vi inte tvivla på.

Att vrida och vända på asylregelverket, utlänningslagen och olika konventioner i syfte att fullkomligt proppa in människor från tredje världen får med tiden allvarliga konsekvenser. Jag läser dagligen Dagens Samhälles urval av vad, oftast, dagspressen skriver i samhällsrelaterade frågor. En stor majoritet av de ämnen som den av Sveriges Kommuner och Landsting ägda tidningen tar upp är relaterade till invandringen. Det handlar om volymerna och de enorma behoven av samhällsservice. De flesta av artiklarna andas alarmism. Sverige har redan ett olösbart problem med alltför stora volymer av migranter men ska ändå fortsätta med att ta in 100 000 människor om året. År efter år och årtionde efter årtionde. Alla system är överansträngda och allt fler samhällsområden kommer framöver att fallera. När lågkonjunkturen väl slår till står vi troligen inför svårigheter som Sverige inte har varit i närheten av sedan andra världskriget. Då om inte förr går det inte längre att smita från notan.

Den oerhört försvagade regering vi har på grund av center-liberalerna, måste väl försöka visa på något slags handlingskraft och kan nästan bara göra det på ett enda sätt. Löfvens regeringstal visade vad som komma skall.

Läs mer

Hur svensk är den svenska högtidsboken?

Mohamed Omar

Eftersom jag själv skriver en bok om svenska högtider, så har jag tittat på vad som redan finns. På biblioteket hittade jag Den svenska högtidsboken, som verkar vilja vara något slags sekulärt alternativ till den svenska psalmboken. Den har ungefär likadant format, lika tunna blad och lika många sidor som psalmboken. Förordet är skrivet av bokens redaktör Göran Palm, poet med mera. Även känd som ledande profil inom kulturvänstern á la 68.

Boken gavs ut i samarbete med Förbundet Humanisterna år 2000 i samband med kyrkans skiljande från staten. Meningen var att fylla behovet av alternativa ceremonier för livets högtider för folk som inte går i kyrkan. Där finns till exempel förslag på hur en ”namngivningsfest” kan gå till för de som inte vill döpa sina barn på kristet vis, men ändå vill ha en ceremoni. Det ges förslag på dikter att deklamera och sånger att sjunga.

Idén är bra, det postkristna Sverige behöver ceremonier. Men boken är problematisk, då den samtidigt är politiskt vinklad. Det första som slår en när man tittar i innehållsförteckningen är det märkliga urvalet. I en bok om svenska högtider hittar man följande:

Läs mer

En ungersk princip

Patrik Engellau

Att tänka fritt är stort, som Thomas Thorild påpekade, och därför ska jag göra det nu. Men han sa också att det är större att tänka rätt än att tänka fritt och det är jag inte säker på att jag gör. Jag har nämligen kommit på en grej som vänder uppochned på allting och tvingar mig att omvärdera saker om jag har rätt. Därför hoppas jag att jag tänker fel.

Det började med att jag funderade över Ungerns ”illiberala demokrati”. Illiberal är självklart dåligt och demokrati är lika självklart bra så jag har utgått ifrån att epitetet var något som klistrats på Ungern av fiender till Viktor Orbán. Men så var det inte. Orbán är, visar det sig, stolt över att vara illiberal. Han förklarade sin inställning i ett linjetal 2014 (som jag hittade i en rätt dålig översättning till engelska här.

När Ungern 1990 blev fritt från kommunismen, säger Orbán, anammades som en självklarhet tidevarvets självklara vinnarideologi, nämligen den liberala demokratin:

Läs mer

Låt inte politikerna glömma samhällskontraktet

BitteA

Bitte Assarmo

En av den nya rödgrönljusblågröna regeringens första åtgärder är att öppna upp Sverige för en mer generös asylpolitik. Reglerna ska ändras på diverse vis, så att fler kan återförenas med sina familjer men också så att det ska bli möjligt att söka och få asyl i Sverige på grund av klimatet och andra särskilt ömmande omständigheter. Det intervjuades migrationsminister Morgan Johansson om i SVT:s Agenda häromdagen.

Reaktionerna har varit många och välformulerade och i Expressen skräder Ann-Charlotte Marteus inte orden när hon beskriver att Johanssons ohederlighet och brist på ansvarstänkande.

Hon har naturligtvis alldeles rätt. S gick till val på en restriktiv invandringspolitik – något som har stöd hos en majoritet av medborgarna – och gör precis tvärtom. Det är så ohederligt att det borde medföra avsked på grått papper. Men det gör det inte, eftersom hut inte går hem i Sverige längre.

Läs mer

Så kallad ”islamofobi” i sagovärlden Narnia

Mohamed Omar

Streamingjätten Netflix har köpt rättigheterna till den engelske författaren C. S. Lews Narnia-berättelser. Detta är första gången någonsin rättigheterna till samtliga sju böcker ägs av samma bolag. De kommer att producera både filmer och teveserier.

Man kan hoppas att Netflix nu kommer att filmatisera de Narnia-berättelser som hittills har försummats, som Hästen och hans pojke (1954) och Den sista striden (1956). De båda böckerna är särskilt intressanta för mig eftersom jag tänker mycket på islam och förhållandet mellan väst och islam.

I böckerna förekommer nämligen fantasilandet Calormen som är tydlig influerat av den islamiska världen. Och skildringen är inte smickrande. C. S. Lewis har så klart beskyllts för så kallad ”islamofobi”. Kan det vara en anledning till att de ännu inte filmatiserats? Böckerna kom som sagt ut på 50-talet, idag hade nog en ängslig redaktör velat retuschera manuset en aning före publicering, för att inte dra på sig de fruktade rättvisekrigarnas uppmärksamhet.

Men inte bara de böckerna där ”sagoislam” skildras har blivit hårt kritiserade. Ingen av C. S. Lewis Narniaböcker är omtyckta av det vänstervridna kulturetablissemanget, som menar att de är kristet fundamentalistiska, rasistiska och könsrollskonserverande. Lewis var en djupt troende kristen apologet och ett av syftena med hans barnböcker var att förmedla det kristna budskapet på ett nytt och spännande sätt. Aslan, det talande lejonet som offras och återuppstår, är en bild för Kristus.

Läs mer

Att sätta demokratin i andra hand

Lennart Bengtsson

Filosofen Torbjörn Tännsjö och meteorologen Per Holmgren (numera miljöpolitiker) oroar sig så till den grad för jordens klimat att de tycker att man bör pausa demokratin. Inte kan man överlåta en sådan mänsklig ödesfråga till okunniga medborgare! Dessa tänkare har nu fått eldunderstöd av nära nog en hel skvadron av så kallade influencers. De har inte uppnått den traditionella skvadronstorleken på 120, men hela 87 (varav 83 driftiga kvinnor) har undertecknat ett traktat där de är beredda att frånsäga sig sin rösträtt för att rädda klimatet. Därtill har de uppfordrat en jättelik skara på 2,1 miljoner followers att göra detsamma.

Vad är nu orsaken till ett sådant drastiskt ställningstagande att ge upp sin kvinnliga rösträtt efter knappt 100 år? Orsaken är uppenbarligen att man fått för sig att jorden snart kommer att gå under till följd av koldioxidutsläppen. Därför vill man att statsminister Löfven inte skall behöva distraheras av demokratiska trivialiteter utan i lugn och ro ta sig an jordens klimatproblem. Har man problem i Sverige så är det alltid säkrast att lägga landets öde i de kloka och ansvarsfulla socialdemokraternas händer. Något som nu också en stor del av oppositionen gjort genom sin januariöverenskommelse. Varför kan inte då landets influencers göra detsamma?

Läs mer

Hur egenintresse förvandlas till godhet

Patrik Engellau

Richard Sörman skrev nyligen en viktig text som gick ut på att vi måste försöka förstå att våra ideologiska motståndare PK-isterna har en ärlig övertygelse om att de 1) ”kämpar för vackra ideal, de kämpar för rättvisa och jämlikhet, de kämpar för det rätta” samt 2) har ”den goda viljan på sin sida” och därtill 3) har ”barnen på sin sida”. Detta är, vad jag kan begripa, sant. PK-isterna har denna självuppfattning.

Samtidigt är jag den förste att peka på egenintressena, ekonomiska och andra, som den avgörande faktorn när PK-ister tar ställning i samhälleliga frågor. Jag brukar påstå att praktiskt taget allihop, förutom ett antal medlöpare – eller ”nyttiga idioter” som Lenin kallade dem – har sin försörjning och framtida utvecklingsmöjligheter knutna till det politikervälde vars intressen artikuleras av PK-ideologin. Att handla enligt PK-ideologin betyder att främja politikerväldets expansion. Folk som lever av politikerväldets resurser har ett egenintresse av att anamma ideologin. Även detta är sant.

Hur kan dessa två till synes motsägelsefulla sanningar båda vara sanna? Och hur kan de förmås att sammanfalla så att det egennyttiga blir det goda? Där får jag något att bita i. Inte bara jag förresten utan alla som funderar över samhället och har svårt att upplösa denna åtminstone skenbara motsägelse (och därför regelmässigt sopar den under mattan liksom jag själv brukar göra).

Läs mer

Spöket

Anders Leion

Ett spöke går återigen genom Europa. Det är så väldigt och oformligt att det skrämmer etablerade politiker och opinionsbildare till desperata dumheter.

Den här gången benämns det populism. Det är en mycket omtalad företeelse, som ockuperar media och det politiska samtalet. Trots allt det bekymmer och de farhågor den väcker är den i stort sett okänd. Det kommer den också att förbli. Begreppet används nämligen inte för att förstå, utan för att slippa förstå. Det har blivit ett sätt att stämpla politiska motståndare och politiska förslag så att de skall oskadliggöras. Hittills har det i många fall fungerat.

Främst används beteckningen på nya, oönskade rörelser, som de franska gula västarna. I det fallet struntar dess medlemmar antagligen i vilken beteckning de förses med. Det är de som betraktar rörelserna ovanifrån, de politiska analytikerna och de etablerade partierna, som har behov av begreppet. Det är ett led i deras försök att förstå vad som händer. De kommer inte att förstå. De hänger sig fast vid dagshändelserna och har svårt att se vad det finns för gemensamt i alla de olika, spretande krav och förslag som förs fram ur de gula västarnas led.

Också mer etablerade rörelser, som det svenska SD, har bemötts och bemöts på liknande sätt. Talet om bruna rötter har förstås varit ett försök att stöta sverigedemokraterna ut ur varje politiskt och annat socialt sammanhang. De förbjuds att vara med på Nobelmiddagen och även om det vid de allmänna valen inte finns någon möjlighet att förbjuda dem, hoppas man att brunsmetningen skall hålla nere deras röstetal. Det gör det antagligen också.

Läs mer

Nej, nu ska vi ha trevligt

Patrik Engellau

Alla har fått en hjärna och en del har kommit på att de kan använda den till att tänka med. (Jag vet att man tänker även med andra organ än hjärnan, framför allt magen, men det är överkurs.) Redan här kan det bli bråk eftersom meningsskiljaktigheter kan väcka livliga känslor. De som använder hjärnan skaffar sig ofta, med fel eller rätt, andra uppfattningar än de som inte använder hjärnan utan bara vidareberättar vad de hört från andra.

Den svenska kulturen gillar inte sådana bråk. Det beror på att levnadsförhållandena genom tiderna i Sverige har varit så karga att vi inte, om vi hellre velat överleva än debattera, haft råd med lyxen att filosofera. Befallningarna från plogen och svarven har ljudit myndigare än lockelsen att leka med tankarna.

Detta skapar oundvikligen en stark intellektuell homogenitet vilket betyder att folk tycker likadant och tar avstånd från dem som föreslår något självtänkt och annorlunda. När en enskild hjärna plötsligt mobiliseras och kommer fram till något annat än ett etablerat, ständigt traderat konsensus så är tilltaget en utmaning mot kollektivet och ett potentiellt hot mot kollektivets överlevnad i köldens och de magra jordarnas rike.

Läs mer

Afrikanen med det svarta krullet

Mohamed Omar

När jag gick in på msn.se den 25 januari mötte mig en artikel om väckelsepredikanten Runar Sögaard, mera känd som Carolas före detta man. Artikeln handlar om en rättegång som pågår mot Sögaard i Nacka tingsrätt. Han är åtalad för ekonomisk brottslighet.

Men mitt i vad som ser ut som en vanlig nyhetsartikel dyker denna fras upp: ”norrmannen med den blonda manen”.

Jag tycker det känns som ett stilbrott, från saklig prosa till ett epitet med en spefull underton. Man kan nästan ana skribentens skadeglädje över att Sögaard ska åka dit: ”Han riskerar ett kännbart fängelsestraff”.

Det stolta lejonet som bringats på knä. Den blonde besten som ödmjukas. Den vite mannen som tror sig vara förmer, som nu mött sin överman.

Hade något liknande varit möjligt om man skrivit om en svart kändis? ”Afrikanen med det svarta krullet”. Skulle man skriva så? Jag tror inte det. Då sägs det att etnicitet inte är relevant. Man gör skillnad på vita och så kallade ”rasifierade”.

Kristendomen är en religion som det är fritt fram att ge sig på. Piss Christ, men gör inga Muhammedkarikatyrer. Och vita cis-män är en ”identitet” som det är halal att sparka på. ”Jag skrattar åt arga vita män”, sa skådespelerskan och vänsteraktivisten Lo Kauppi när hon intervjuades i Aftonbladet om sin pjäs #vitamänvåldtar.

Läs mer

Känn din fiende

Patrik Engellau

Oraklet i Delfi ska ha haft uppmaningen Gnothi seauton, Känn dig själv, inhuggen i gaveln. Det var en mycket klok anmodan av oraklet för självkännedom brister vi i lite till mans och det skapar onödiga konflikter. Men det räcker inte med att vi känner oss själva. Vi måste även känna vår nästa och då inte nöja oss med att vara förtrogna med våra vänner. Än viktigare kan det vara att ha kunskap om våra fiender. Det är mycket svårare eftersom fienderna i allmänhet inte uppvisar den förtrolighet som kan vara en förutsättning för inkännande förståelse.

Ibland vet man ju inte ens vilka som är ens fiender. Sann fiendskap kan ta lång tid att utveckla. Men ibland skapas fiendskap vid första ögonkastet. Om det kom någon till mig och säger att statsministern borde göra en kupp och upphäva den svenska demokratin som vi känner den i syfte att utfärda drakoniska dekret om att göra flygresor orimligt dyra och att förbjuda styckförpackade paprikor i plast så skulle jag omedelbart resa ragg och definiera vederbörande som en klar fiende – särskilt om vederbörande lägger till att jag inte begriper mitt eget bästa utan måste uppfostras av en sträng ledare som Stefan Löfven.

Är någon sådan idiot tänkbar? undrar du kanske. Ja, svarar jag, det finns inte bara en sådan idiot utan hela 87 stycken. Det kan finnas ytterligare sådana idioter, men 87 stycken finns bevisligen ty de har skrivit en artikel med ett sådant krav på diktatur och låtit publicera kravet med uppgivande av sina egna namn i Expressen.

Läs mer

Frisyren är ett symtom på något allvarligare

Efter fyra månader fick vi till sist en regering. En rödgrön sådan – med stöd från Liberalerna och Centern. Inte helt otippat eftersom Sverigedemokraternas uppdykande på den politiska scenen har fått alla andra partier att glömma sin särprägel och sina respektive ideologier och istället enas i motstånd mot främlingsfientlighet och rasism.

Det som uppmärksammats mest sedan den här märkliga nya alliansen ingicks är den nya kulturministern. Dels frisyren, förstås. Dreads hör inte hemma i en regering, tycks vara den allmänna meningen. Men hon har också fått kritik för sina uttalanden om islamisten Mehmet Kaplan, som hon betraktar som en ”pionjär” och ”hjälte”.

Vad det är för hjältemodigt med att frottera sig med den turkiska fascist- och nationalistorganisationen Grå vargarna kan man fundera länge över, men Miljöpartiet har aldrig gett uttryck för någon särskilt stark värdegrund, så kanske är det bara att rycka på axlarna åt sådana huvudlösa yttranden.

Läs mer

Oskulden i horhuset, del 2

Stefan Hedlund

I början av december förra året publicerade jag på Det Goda Samhället en text med den medvetet provocerande titeln ”Oskulden i horhuset”. Det politiska läget i landet präglades då ännu av osäkerhet om huruvida vi faktiskt skulle få en ny regering, och om vem som i så fall skulle tillåtas leda denna regering, eller om det skulle gå till extra val.

Min poäng med ordvalet var att placera i fokus det uppenbart orimliga i att ett litet parti, Centerpartiet, som i valet endast fått 8,6 procent av rösterna, månad efter månad kunde tillåtas att hålla hela den demokratiska processen som gisslan, i en ambition att förverkliga partiledarens, den självförhärligande nyliberala centerextremisten Annie Lööfs, tydliga besatthet av att själv få bilda regering.

Jag menade, och menar fortfarande, att det finns mycket god anledning att överväga en ändring i grundlagen, så att riksdagens talman i fall av liknande obstruktion ges utökade möjligheter – och skyldigheter – att snabbt driva processen till ett extra val. Teoretiskt sett kunde ju faktiskt Lööf ha fortsatt sin obstruktion ända fram till nästa ordinarie val!

Det kan förvisso invändas att talmannen redan har befogenheter att hindra sådana spel, men erfarenheterna av talman Anders Norléns valhänta sätt att vika ned sig inför varje nytt utspel om krav på utökad tid visar att här behövs tydligare skrivningar. Det måste göras klart att talmannen faktiskt har ett ansvar för att landet inom rimlig tid efter ett val kan ges en regering, och att uppenbar obstruktion av den politiska processen inte kan accepteras.

Läs mer

Demokratins drivkrafter

Patrik Engellau

Miljöpartisten Per Bolund kandiderar till posten som partiets språkrör och redovisar sina motiv i Dagens Nyheter: ”Jag lyssnar till Greta Thunberg när hon säger till alla vuxna att det är dags att ta ansvar. Jag tycker att det är dags och mitt sätt att ta ansvar är att jag kandiderar till att leda Miljöpartiet.”

Det känns fint att den sextonåriga Greta blir ett slags andlig uppdragsgivare till Miljöpartiets nästa ledare. Det påminner mig om Jan Björklund som hade lovat sina söner Jesper, 17, och Gustav, 13, att inte prata med Sverigedemokraterna och att det löftet såklart var heligt.

Sådana hänsynstaganden är vanligare än man tror i svensk politik fast de inte brukar omnämnas, det har jag upptäckt efter att ha gjort lite grävande journalistik. Jag tycker medborgarna har rätt att veta. Läs mer

Profeten som åt semlor

Mohamed Omar

Emanuel Swedenborg begränsade sig inte till äta semla på fettisdagen (5 mars i år). Han åt semla varje dag till middag, i varm mjölk, en så kallad ”hetvägg”. Han åt dock måttligt, som han hade blivit varnad i april 1745. Han hade varit på en krog och ätit (inte semla denna gång, förmodar jag), då han fick se en man som satt i ett hörn av rummet. Mannen sa: ”Ät inte så mycket.”

Swedenborg blev rädd och skyndade hem. På natten uppenbarade sig samme man, och han sade sig då vara Gud själv. Muslimerna säger att Muhammed var den siste profeten. Men här har vi alltså en svensk profet på 1700-talet, mer än tusen år efter Muhammed!

Men vad muslimer menar är förstås att Muhammed är den siste äkta profeten och alla som kom efter honom är falska. Men det har de aldrig kunnat bevisa. Redan under Muhammeds livstid fanns det en annan arab som också påstod sig ta emot uppenbarelser från Gud. Han hette Musaylama och han och alla som följde honom blev massakrerade. I den islamiska historieskrivningen är han känd som Al-Kadhab, Lögnaren. Segrarna skriver historien.

Både Muhammed och Swedenborg påstod sig ha mötte ängeln Gabriel. Muhammed i grottan Hira i Arabien, Swedenborg på en pub i London! Både två påstod saker som de inte kunna bevisa, jag tror inte att någon av dem hade rätt i sina påståenden om det övernaturliga. Men låt oss säga att jag, eller någon annan icke-troende, blev tvungen att välja en av dem? Jag skulle välja den svenske profeten framför den arabiske. I Nordisk familjebok beskrivs Swedenborg så här:

Läs mer

Gästskribent Lennart Waara: Göran Palms Indoktrineringen i Sverige – en omläsning

Det europeiska upprorsåret 1968, då min fru jag och befann oss i studentrevoltens Paris, utkom en bok Indoktrineringen i Sverige skriven av den socialistiske författaren Göran Palm, död 2016.

Det var en mycket omskriven och diskuterad bok inte minst inom den svenska vänstern. Jag köpte och läste den. Fann den intressant vilket jag gör än idag om än av motsatta skäl. Boken är sedan länge utrangerad ur mitt omfattande bibliotek. Inför en omläsning och en artikel så har den inhandlats på nytt för 40 kronor på antikvariat. Så kan det gå.

Anledningen till att jag funderat på en omläsning är självfallet att boken behandlar indoktrineringen utifrån det dåtida ”bestående samhället” med kapitalism och borgerlig hegemoni. SVT ansågs på den tiden ”högervridet.” Idag kan vi som granskar och följer samhällsutveckling, medias nyhetsrapportering och samhälls- och kulturdebatten tydligt identifiera förändringen. Indoktrineringen i Sverige utgår numera från en huvudsakligen vänsterpolitisk ideologi. Mer exakt tysk neo-marxism och fransk postmodernism som smälts samman till identitetspolitisk ideologi. Svårförståeliga begrepp men det är den konkreta teoribasen bakom det som oftast kallas PK-ideologi. Den filosofiska utvecklingen finns analyserad i bland annat Stephen R.C. Hicks Postmodernismens förklaring. Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault samt Roger Scruton Fools, Frauds and Firebrands. Thinkers of the New Left.

Göran Palm definierar år 1968 indoktrinering, utifrån Bonniers lexikon som: ”intensiv psykisk påverkan på en person i syfte att få honom att omfatta en viss politisk doktrin.” Jag gillar inte den definitionen och föreslår tre andra.

Läs mer

Om Astrid Lindgren varit PK

Jan-Olof Sandgren

Astrid Lindgren var en stor författarinna men hon var inte särskilt PK vilket gett kulturskribenter, förlagsredaktörer och bibliotekspersonal en del huvudbry. Det är inte helt oproblematiskt att göra ändringar i en av våra folkkäraste barnböcker. Enklast hade förstås varit om man kunnat skicka någon tjänsteman från kulturdepartementet i en tidsmaskin tillbaka till 40-talet, och förklara för Astrid att det inte är OK att skriva ”negerkung”.

Nu var Astrid Lindgren själv inte helt nöjd med alla sina formuleringar, vilken författare är det? Men ”negerkungsdebatten” pekar på en annan intressant sak. Tydligen är det så sällsynt med rasism i vår kultur, att man måste gå tillbaka 70 år i tiden för att hitta antydningar åt det hållet.

Och hur rasistisk är egentligen Pippi i Söderhavet? Jag minns berättelsen om Kurrekurreduttön som ganska sympatisk. Jag har för mig att barnen lekte tillsammans och hade roligt. Efraim Långstrump verkar ha varit en ganska bra kung, fast han var vit, och kanske skulle han passat lika bra som kommunalråd i Rinkeby. Paradisön i Söderhavet verkar i alla fall ha en del gemensamt med den mångkulturella idyll som våra politiker hoppades förverkliga i svenska förorter. Skillnaden är att Astrid Lindgren var fullt medveten om att hon skrev en fantasiprodukt.

Läs mer

Järnfilsspånens dans

Patrik Engellau

Platon sa att det som folk ser inte är verkligheten utan verklighetens skuggor på den grottvägg dit människorna stirrar. (Varför de inte vänder sig om och tittar ut på verkligheten genom grottans öppning har jag aldrig förstått, men man kan inte begära att få begripa allt.)

För den som emellertid ska studera politik rekommenderar jag en annan metafor. Inom samhället finns en massa intressen och motsättningar. En av dessa motsättningar är viktigare än de andra och bildar liksom hos en magnet en pluspol och en minuspol mellan vilka en tydlig spänning råder. Dessa elektriska fenomen går inte att avläsa direkt, men om man placerar ett papper med järnfilsspån ovanpå magneten så ser man spånen orientera sig kring polerna. Om man sedan vrider magneten under papperet så skyndar sig spånen att anpassa sig till den nya ordningen. Läs mer

PK-isterna förvränger historien

Mohamed Omar

Fettisdagen infaller i år den 5 mars. Trots detta ser jag folk överallt med semmelpåsar! Får man äta semlor före fettisdagen? Jo, de ska ätas under fastlagen, de tre dagar som föregår fastan. I år börjar fastlagen med fastlagssöndagen den 3 mars. Den följs av blåmåndagen, som även kallas fläskmåndag och därefter kommer fettisdagen den 5 mars. Under dessa dagar ska man frossa och festa. Men man kan förstås äta semlor när man vill. Vi talar inte om sharia här.

Om man ska äta semlor med sina vänner kan det vara trevligt att läsa en dikt. Jag försöker att så ofta det går ha poesi med. Det gör fester mer festliga och mindre vardagliga. Dessutom kan dikterna vara fina och tänkvärda. Någon kanske till och med undrar vad poeten hette och söker upp fler dikter på biblioteket eller Internet. Då har man främjat svensk kultur.

Det finns dikt av Elsa Beskow som nämner semlan. Den heter ”I fastan” och går så här:

Läs mer

”De bryr sig inte om oss”

Anders Leion

Under senare år har många samtida rörelser och händelser återgivits i massmedia. Nu senast är det rörelsen de gula västarna som getts uppmärksamhet världen över. I Sverige har dock rapporteringen varit tämligen lågmäld, kanske beroende på att det inte finns någon uppenbar koppling till Sverige. Skulle en sådan koppling finnas innebure den i så fall en kritik av våra makthavare.

Annorlunda behandlades Metoo-rörelsen. Den började i USA men fick en omedelbar efterföljd i Sverige. Under veckor och månader dominerade den nyhetsinslag och kultursidor. Varför det? Därför att det var så lätt att göra den svensk, att upptäcka svenska offer och förövare.

Tusentals var de kvinnor som vittnade om övergrepp de utsatts för. Många var de män som anklagades och avslöjades. De fick inte någon möjlighet att förklara sig före avslöjandet. De miste ofta familj, vänner och arbeten. De dödades socialt. I något fall inträdde också den fysiska döden – antagligen i flera, hittills okända fall. Den sociala döden föregår ofta den fysiska.

En man har dömts. Metoo var alltså en lynchmobb. Som sådan var den inte intresserad av sanningen. Den var ute efter att, lustfullt, skapa offer. (De kvinnor som alls inte var ute efter att skada, utan bara ville berätta om sina erfarenheter har råkat illa ut. Men lösliga rörelser kidnappas alltid av extremister.)

Läs mer

Kan det finnas framtidstro efter välfärdsstaten?

Patrik Engellau

Till installationsceremonin för Brasiliens nyvalde president Jair Bolsonaro hade presidenten avinviterat, det vill säga nobbat, representanter för stater som Kuba och Venezuela. Han tog dock hjärtligt leende emot Ungerns Viktor Orbán och den nordamerikanske utrikesministern Mike Pompeo.

Bolsonaro säger att han ska utrota korruptionen, kriminaliteten, socialismen och PK-ismen. Då kan man förstå att kommunister inte är välkomna. Han tänker även rensa ut dem från statsapparaten.

Min portugisiskafröken i Rio de Janeiro tycker mycket illa om Bolsonaro och hans regering. Särskilt illa tycker hon om frikyrkopastorn Damares Alves, nyutnämnd minister för Kvinnor, Familj och Mänskliga Rättigheter. Alves anser att pojkbebisar ska vara klädda i ljusblått och flickbebisar i rosa.

Alves vill också inrätta ett ”våldtäktsbidrag” som ska utgå till den kvinna som blivit gravid efter en våldtäkt men ändå väljer att behålla barnet. Bakgrunden är att abort är förbjudet i Brasilien utom efter våldtäkt. Fru Alves vill nu täppa igen den återstående luckan i lagen. Min portugisiskafröken anser att detta är verklighetsfrämmande. Det är hur lätt som helst att få abort i Brasilien bara man betalar. ”De rika går till riktiga sjukhus och de fattiga tvingas gå till vilken slaktare som helst”, säger hon. Om komplikationer tillstöter kan den fattiga kvinnan inte gå till folksjukvården för då kanske hon blir bestraffad för den olagliga aborten. Portugisiskafröken vet inte till sig av upprördhet.

Läs mer

Tomtefar är en död far

Mohamed Omar

Mitt arbete med att sammanställa en bok om årets fester fortsätter. Jag hittade nyligen en av den liberala studentföreningen Verdandis småskrifter från 1905. Den är 25 sidor lång, heter Nordisk folktro och fornnordisk religion och är skriven av litteraturhistorikern Henrik Schück. Tyvärr finns inte småskriften på nätet.

Schücks tes är att rester av asatron lever kvar i samtidens folktro. Och inte bara det, där finns även rester av en religion som är ännu äldre än den ”skaldereligion” vi känner från Eddan. Eddan, menar Schück, var elitens litteratur, medan vanligt folk hade en annan tro.

”Ty denna skaldereligion har aldrig varit de nordiska folkens tro, utan var hvad den är: poesi – alldeles som den religion, som träder oss till mötes i de homeriska sångerna.”

Schück förklarar sedan religionens utveckling så här. Först har vi polydemonismen, sedan polyteismen, som följs av monoteismen. Ordet ”polydemonism” hade jag inte hört förut. Så det var värt att läsa den här småskriften bara för det ordets skull.

Ursprunget till all religion, tror Schück, är fruktan. Man var rädd för det okända, för mörkret och för rovdjuren. Under denna tid dyrkade man ”demoner”, väsen utan egennamn och personlighet. Ur detta utvecklades sedan polyteismen, då demonerna fick egennamn och personlighet, vilket sedan följdes av nästa stadium då alla gudar sattes ihop till en, monoteismen.

Läs mer

Den självblockerade staten

Patrik Engellau

För ett hyggligt antal år sedan blev jag erbjuden att skriva ett antal krönikor i Expressen. Den första krönikan var ett ganska vetenskapligt stycke som argumenterade att Sverige troligen var den mest centraliserade staten sedan de pyramidbyggande egyptiska faraonerna om man mätte centraliseringen med den andel av BNP som staten lade beslag på. Efter det fick jag inte skriva några fler krönikor. Om jag säger att den ansvariga Expressenjournalisten sedermera fick en framstående befattning på DN Kultur så kanske du förstår varför.

Att mäta statens andel av BNP är en ganska rättfram historia, i varje fall för moderna västerländska länder som har statistiken någorlunda i ordning. Men pengarna är bara en aspekt av statens maktutövning. Därutöver finns lagarna, reglerna och föreskrifterna från riksdag och myndigheter. (Och därutöver finns propagandan, men den hoppar jag över just nu.)

Min uppfattning är att Sverige har blivit än mer centraliserat sedan min Expressenartikel. Det beror inte på att staten sedan dess tagit en större andel av pengarna utan på att den centraliserade regelstyrningen, mätt till exempel i det totala antalet regelsidor, långsamt men målmedvetet ökat med några procent om året (plus att propagandan numera ibland tangerar hjärntvättens intensitet).

Läs mer

Gästskribent John Gustavsson: Till försvar av George W Bush. Kriget mot terrorismen var rättfärdigat

George W Bush är, tio år efter slutet på hans presidentskap, fortfarande en av de mest kontroversiella och missförstådda karaktärerna i modern världspolitik. Hans kritiker hävdar att han drog in USA i evighetskrig, skapade flyktingvågor till Europa, kraschade världsekonomin och kanske till och med låg bakom själva katalysatorn till allt detta: 11 september-attackerna. I denna och mina kommande artiklar tänker jag försöka nyansera bilden av Bushs presidentskap. Till att börja med: Överreagerade USA på 11 september?

Det har blivit en slagdänga bland anti-Bush-kommentatorer att säga ungefär att ”OK, 9/11 var hemskt, men man attackerar väl inte två länder bara för det!?”. Det dessa människor glömmer att fråga är 1) varför skedde 9/11-attacken? och 2) varför har den aldrig gjorts om?

Det bästa sättet att besvara båda dessa frågor är kanske att läsa vad tillfångatagna Al-Qaidaledare själva säger om saken. Vad trodde man sig kunna uppnå? Svaret är rätt uppenbart: Al-Qaida, precis som många andra av USA:s motståndare, hade under årtionden spridit propaganda som gick ut på att Västvärlden var dekadent, korrupt och framförallt svag. Alla militanta gruppers propaganda inkluderar budskap om att fienden är vek och möjlig att besegra. Problemet var att Al-Qaidas ledning börjat tro på sin egen propaganda.

Ja, Usama Bin Laden trodde på fullt allvar att Al-Qaida skulle kunna döda flera tusen civila amerikanska medborgare mitt på ljusa dagen, och istället för en kraftsamling och ett motangrepp skulle detta leda till att USA skulle vika ner sig och dra sig tillbaka från Mellanöstern. Hur kunde man tro det? Många har glömt detta idag men 1990-talet var en ganska fredlig period i USA:s historia, då man skar ner kraftigt på militär och underrättelsetjänst efter kalla krigets slut.

Läs mer

Ny podd! PK-isternas allians

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden pratar jag med författaren Johannes Nilsson (inspelat 20/1). Han debuterade 2002 med romanen Recension som fick stort genomslag. Hösten 2015 började han sända podden Magister med komikern Kristoffer ”Kringlan” Svensson. De höll på fram till 2017 och kommenterade bland annat den pågående ”omsvängningen” i svensk syn på invandring och mångkulturalism. De rörde sig utanför åsiktskorridoren och bjöd in flera kontroversiella gäster, både från vänster- och högerkanten.

År 2017 gav Nilsson ut boken Tyckonom, en nutidshistorisk betraktelse om hur Internet och sociala medier förändrat kultur- och medieklimatet i Sverige. Han har just nu en podd som också heter Tyckonom där han pratar med olika gäster. Jag uppskattade särskilt avsnittet med filmkritikern Kristoffer Viita om Netflix och Hollywood och kulturdrev från höger och vänster.

I det här avsnittet av Tankar från framtiden pratar jag med Johannes Nilsson om Januariöverenskommelsen (JÖ), pk-isternas nya allians för att bekämpa ondskan, det vill säga den så kallade högerpopulismen. Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt visade genom att okeja alliansen att han sätter pk-ismen över allting annat. Han kallar denna överideologi, som är viktigare än hyror, arbetare och ensamstående mammor, för så kallad ”antirasism”. I en intervju sa han:

”Vänsterpartiet är i sitt hjärta ett antirasistiskt parti. Utifrån detta har vänsterpartiets partistyrelse fattat ett beslut.”

Läs mer

Vi borde vara aktsamma om våra hjältemyter

Jan-Olof Sandgren

Att vara hjälte är helt enkelt ett jävla skitjobb!

Mina egna erfarenheter är begränsade, men ibland tänker jag på de hjältar som man läser om i historieböckerna. Oförvägna män som ger sig ut på livsfarliga världsomseglingar, rider i första frontlinjen, utstår umbäranden, tortyr och strapatser för att slutligen kanske dödas under förnedrande former, eller ta livet av andra, vilket heller inte låter så behagligt. Och allt detta för att uppnå ett högre syfte än sin egen bekvämlighet.

Om en hjälte drar sig tillbaka och vill njuta av livet som alla andra, falnar hjälteglorian. Vi tycker bättre om honom ifall han dör, innan han ådragit sig för många rynkor i ansiktet och fläckar på sitt samvete. Egentligen är det obegripligt att hjältebanan är så pass populär. Därför misstänker jag att y-kromosomen innehåller en typ av ”hjältegen”, som gör att män i särskilt hög grad är beredda att offra liv och lem för utsikten att bli hjältar – kanske en specifikt manlig form av ”kärlek”.

Ett folk som älskar sina hjältar och vars hjältar älskar sitt folk tenderar att bli framgångsrikt. Det är i varje fall det intryck man får om man betänker alla hjältesagor och myter, som i särskilt rikt mått finns hos kulturer som gjort avtryck i historien. Mahabharata, Ramayana, Iliaden, Odyssén, Den poetiska Eddan för att ta några exempel.

Läs mer

Medborgarnas Offentliga Utredningar 1988:1 En ny grundlag. Ett förslag

Patrik Engellau

För mer än trettio år sedan ingick jag i en grupp om sex personer – varav jag var den minst juridiskt kompetente – som utarbetade ett förslag till ny regeringsform. Det var inte på skoj utan på högsta allvar, det borgade exempelvis regeringsrådet Gustaf Petréns medverkan för.

Jag har inte ägnat många tankar åt grundlagsförslaget på några årtionden men började nyss, av en tillfällighet, att läsa. Det kändes som en plötslig flamma av klarhet. Hela den misstro mot den etablerade politiken som idag är allmän i Europa genomsyrade texten. Den svarade också på frågan om hur vi i stället borde organisera den svenska staten. Idag borde det förslaget vara en förebild och en inspiration för alla som handfallet undrande står och kliar sig i huvudet och frågar sig vad vi borde göra med Sverige (förutom att tills vidare stänga gränserna, vilket inte var motiverat år 1988).

Jag minns att jag själv då tyckte att förslaget var nästan skakande djärvt. Idag känns det bara helt rätt. Det börjar med ett Memorial som anger tonen. Här är några utdrag:

Vår gällande grundlag står främmande inför problemen i tiden. Maktens utövande har blivit viktigare än maktens gränser…

I en levande demokrati behöver folkets makt över sina ombud alltid värnas. Demokratins syfte är inte att främja politikernas makt över folket. Men det har alltmer blivit så, att landets resurser betraktas som den politiska maktens medel… Våra valda ombud förvandlas också alltmer till administratörer i det offentliga liv de själva skapat. De blir för väljarna ofta till förväxling lika de tjänstemän de tänktes satta att kontrollera.

Läs mer

Det ofrånkomliga våldet

Anders Leion

Två gånger har jag blivit slagen medvetslös. Första gången var det en pojke i klassen – vi var 7 eller 8 år – som gav mig en stenhård högerkrok. Den träffade på och bakom örat. Jag stöp direkt. Han och jag var klassens mest villiga slagskämpar. Vi hade länge gått och stirrat på varandra.

Andra gången var i lumpen. Jag satt och putsade kängorna när en ovän gick förbi och gav mig ett glåpord. Jag slängde borsten efter honom och råkade få träff i hans bakhuvud. Han kom rusande mot mig. Jag värjde mig genom att rikta bajonetten mot honom. ”Om du”… sa han med ett efterhängande outtalat hot. Jag förstod att han hade rätt. Jag måste acceptera ett slagsmål. Jag lade ifrån mig bajonetten och vi gick ut i korridoren, omgivna av de andra logementskamraterna. Han var mycket större än jag och jag hamnade ganska snabbt medvetslös på golvet.

Han var förstås nöjd – men det var jag också. Jag hade gjort motstånd. Pappa – duktig amatörboxare – berättade långt senare för mig att han varit orolig. Han tyckte att lekkamraterna fick bestämma för mycket över mig. Han lugnades när han en gång såg att jag – 5-åringen – gick in i ett slagsmål. Och jag har alltid kunnat stå upp för mig själv. Det är en stor tillgång. Villigheten att slåss har förstås minskat med åren. Men ännu i 60-årsåldern stoppade jag en bråkig knarkare i T-centralen. Jag hade nog inte klarat av det själv, men jag fick hjälp av några ungdomar.

Läs mer