Det ofrånkomliga våldet

Anders Leion

Två gånger har jag blivit slagen medvetslös. Första gången var det en pojke i klassen – vi var 7 eller 8 år – som gav mig en stenhård högerkrok. Den träffade på och bakom örat. Jag stöp direkt. Han och jag var klassens mest villiga slagskämpar. Vi hade länge gått och stirrat på varandra.

Andra gången var i lumpen. Jag satt och putsade kängorna när en ovän gick förbi och gav mig ett glåpord. Jag slängde borsten efter honom och råkade få träff i hans bakhuvud. Han kom rusande mot mig. Jag värjde mig genom att rikta bajonetten mot honom. ”Om du”… sa han med ett efterhängande outtalat hot. Jag förstod att han hade rätt. Jag måste acceptera ett slagsmål. Jag lade ifrån mig bajonetten och vi gick ut i korridoren, omgivna av de andra logementskamraterna. Han var mycket större än jag och jag hamnade ganska snabbt medvetslös på golvet.

Han var förstås nöjd – men det var jag också. Jag hade gjort motstånd. Pappa – duktig amatörboxare – berättade långt senare för mig att han varit orolig. Han tyckte att lekkamraterna fick bestämma för mycket över mig. Han lugnades när han en gång såg att jag – 5-åringen – gick in i ett slagsmål. Och jag har alltid kunnat stå upp för mig själv. Det är en stor tillgång. Villigheten att slåss har förstås minskat med åren. Men ännu i 60-årsåldern stoppade jag en bråkig knarkare i T-centralen. Jag hade nog inte klarat av det själv, men jag fick hjälp av några ungdomar.

Läs mer

Gästskribent Richard Sörman: Vikten av att förstå våra motståndare

”Seek first to understand, then to be understood” är ett berömt citat ur en bok om konsten att bli framgångsrik från 1989 av Steven Covey, The 7 Habits of Highly Effective People. Tanken är att det ska göra oss bättre rustade i våra mellanhavanden med våra kompanjoner och fiender om vi förstår hur andra tänker och inte bara avfärdar dem som maktlystna idioter.

Ibland funderar jag på om inte vi som vill se ett försiktigare och mer sansat Sverige undervärderar våra motståndare. Vi som önskar att våra politiker såg som sin primära uppgift att skapa goda livsförutsättningar för den egna befolkningen och inte att bygga ett utopiskt samhälle efter värdegrundsmodell tror ibland att det räcker att verkligheten ger oss rätt för att våra motståndare ska ge oss rätt. Tyvärr verkar det inte vara så enkelt.

Politiskt engagemang kan bottna i en vilja att behålla makt och privilegier, visst är det så. Men engagemanget kan också grundas i livshållning och ideal. Även hos våra motståndare. Och om vi underskattar våra motståndare handlar det kanske ibland om att vi underskattar våra motståndares hängivenhet och argument. ”Seek first to understand, then to be understood…”
Så vad kan de bärande motiven för våra antagonisters politiska engagemang vara? Vad driver dem framåt? Låt oss ta några exempel.

Läs mer

Humor med mera

Patrik Engellau

En av de böcker som gjort starkast intryck på mig genom livet är Arthur Koestlers The Act of Creation. Det går ut på att exempelvis humor, som är en underavdelning av den allmänna kreativiteten, kan uppstå när två tidigare inte sammankopplade förståelserymder plötsligt får kontakt och man använder den ena rymdens förståelsemönster på den andra och allt bryter samman i ett skratt eller en ny insikt.

Det där var förstås obegripligt som det alltid blir när man ska göra sig märkvärdig och forma en generell lag av disparata observationer. Så låt mig illustrera med ett exempel. Jan-Olof Sandgren skrev nyligen om det faktum att de flyktingar som tar sig till Europa från krigets Afghanistan och Syrien inte är kvinnorna och barnen, som den västerländska evakueringsregeln stipulerar, utan de starka, vapenföra männen. Ponera, säger Sandgren, ”att Europa, mitt under brinnande världskrig hade skeppat iväg sina starka och friska män till en främmande kontinent, för att där leva ett gott liv på lokalbefolkningens bekostnad. Jag har svårt att tro att det skulle hjälpt oss att besegra nazisterna”.

Det är kreativt och nästan roligt – tokroligt om det inte varit så allvarligt kanske – eftersom det använder normaleuropeiskt tänkande på dagens europeiska flyktingpolitik och får flyktingpolitikens totala förvirring att framstå i plötsligt blixtsken.

Läs mer

Att förstå den svenska parlamentarismen

Lennart Bengtsson

Det är inte lätt att förstå dagens politiska utveckling. Det gäller inte minst den svenska situationen. Efter drygt fyra månader har man äntligen enats om att återinsätta regeringen Löfven efter att ha avsatt den två gånger sedan valdagen. Detta måste om något vara ett rekord. Jag kan omöjligt finna ett passande ord på svenska och knappast på något annat språk heller. Kanske de engelska begreppen warped eller lopsided skulle kunna passa med den approximativa betydelsen skev, sned eller förvriden.

En märklig komponent i det svenska statsskicket är användandet av negativ parlamentarism det vill säga man tillsätter inte den ministär som får mest ja-röster utan det är fullt tillräckligt om den får minst nej-röster. Det normala i de flesta länder är förstås positiv parlamentarism det vill säga man tillsätter den ministär som får mest ja-röster.

I full analogi med ett sådant tänkande har man i detta val liksom i valet 2014 inte valt vad man i första hand vill göra utan det viktigaste har varit att utestänga partier som vill göra det man inte gillar och det handlar framför allt om Sverigedemokraterna. Det gäller förvisso inte generellt utan avsteg är fullt tänkbara när man råkar ha nytta av deras röster som vid den första avsättningen av Löfvenministären strax efter valet. Den negativa synen på Sverigedemokraterna har därför tydliga jesuitiska drag och ändamålet helgar således alltid medlen.

Läs mer

Hur enfaldig eller maktlysten, vilket i det här fallet leder till samma sak, kan människan bli?

Patrik Engellau

Sedan 1960 har antalet jordbor fördubblats. Hur har det funnits mat till allihop? Under det senaste halvseklet har världens matproduktion ökat alldeles oerhört. Produktionen av kött  har ökat fyra gånger.  Vattenodling av fisk och skaldjur har ökat mer än 20 gånger. Det är på liknade sätt med andra sorters mat. Proteinintaget per skalle har till och med ökat med tio procent eller mer över hela klotet.

Nu kommer den stora frågan. Hur har det gått till? Tror du att denna utveckling är resultatet av statlig planering eller av att livsmedelsproducenter, som må vara nog så reglerade, har fått utveckla sina krafter på egen hand utan centralstyrning?

Det var ingen svår fråga. När staten griper in blir det snarare svält än ökad livsmedelsproduktion. Se på erfarenheterna i 1930-talets Sovjetunionen.

Läs mer

Nej, islam har inget positivt att bidra med till det svenska samhället

Mohamed Omar

I en krönika nyligen (18/1) ställde jag frågan om islam har något positivt att bidra med till det svenska samhället. Jag kunde inte se att så skulle vara fallet. Det var anledningen till att jag lämnade islam. Jag frågade mig själv: varför ska jag vara muslim? Jag kan ju välja att inte vara det. Om jag ska fortsätta vara muslim måste jag kunna motivera det för mig själv och andra. Jag läste och läste för att försöka hitta någon anledning, men jag hittade ingen. Om någon frågade varför jag var muslim, så hade jag inget svar.

Ett tag tänkte jag att religion kanske kunde gå att jämföra med språk. Jag talar svenska, du talar tyska. Det är inte mer än så. Vissa är muslimer, vissa är kristna. Men den jämförelsen håller inte eftersom man inte väljer sitt modersmål. Du kan inte vakna upp en morgon och bestämma dig för att sluta tala svenska. Du kommer att tänka och drömma på ditt modersmål vare sig du vill eller inte. Islam däremot kan man lämna, så för att stanna kvar behöver man en anledning.

Jag säger inte att allt med islam är dåligt, jag säger bara att islam inte har något att bidra med. För det som är bra i islam kan man komma fram till ändå. Och då slipper man allt som är dåligt med islam. Islam säger till exempel att man ska ta hand om föräldralösa barn. Det kan vi komma fram till själva utan islam. Och då slipper vi också tro att Muhammed var den perfekta människan och en förebild i alla tider. Han hade slavar. Nykterhet kan vara bra. Men är det bra för att Gud säger det eller för att vi själva begriper att för mycket sprit skadar hälsan? Dessutom är inte alkohol alltid skadlig för alla människor. Det beror på mängden och på personen.

Läs mer

Ny podd! Blade Runner 2019

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 15/1) pratar jag med Dolf. Jag har lärt känna Dolf genom att hans intressanta kommentarer här på Det Goda Samhället i vilka han visat att han är väl bevandrad i film och litteratur.

I detta avsnitt pratar vi om science fiction-klassikern Blade Runner från 1982. Vi är två veckor inne i det nya året 2019 och det år då Blade Runner utspelar sig. Filmen är baserad på en roman av den amerikanske författaren Philip K. Dick från 1968: Do Androids Dream of Electric Sheep? Dolf har nyligen läst om romanen och sett filmen och berättar om hur de skiljer sig åt.

Filmen skildrar alltså en mörk, dystopisk framtid i Los Angeles år 2019. Det är en noir-deckare à la Raymod Chandler med hårda män som dricker whisky och en kedjerökande femme fatale med fyrtiotalssfrisyr, men i en futuristisk, cyberpunk-miljö.

Människan har lyckats framställa organiska robotar som är nästan omöjliga att skilja från vanliga människor. Dessa kallas replikanter och de används som slavar av människorna. Efter en serie blodiga uppror bannlyses replikanterna från jorden och deras liv begränsas till fyra år. En speciell sorts poliser, så kallade blade runners, får i uppgift att identifiera och döda alla replikanter som mot lagen befinner sig på jorden.

Läs mer

Mittpolitik i mellanmjölkens land

Jan-Olof Sandgren

Trots en viss vana att lyssna på politiska debatter måste jag erkänna att jag har svårt att förstå vad Annie Lööf säger. Jag lyssnar och lyssnar men får ingen klar bild i huvudet vad orden betyder, de försvinner ur medvetandet ungefär lika fort som en reklamtext.

Det är enklare att förstå Islam än Centerpartiet. Islamisterna vill riva ner den civiliserade världen (som jag känner den) och byta ut den mot något jag inte gillar. Inte så att jag sympatiserar med dem, men jag förstår i alla fall vad de är ute efter. Koranen må ha sina brister, men som politiskt program är den föredömligt uppriktig.

Innan Jonas Sjöstedt tog steget in i mittpolitiken var han ganska öppen med att hans parti vill avskaffa kapitalismen trots att han vet att minst 90 procent av väljarkåren tycker att det låter vansinnigt. Idag kanske han skulle uttrycka sig lite mer försiktigt.

Även SD-politiker har rykte om sig att tala klarspråk. Några kanske kan klandras för att inte vara tillräckligt nyanserade, men de lyckas i alla fall förmedla att de vill begränsa invandringen. Budskapet går fram.

Läs mer

Vilka är orkestern?

Patrik Engellau

Jesus använde liknelser för att folk skulle förstå vad han menade. Det finns ett fyrtiotal liknelser i evangelierna hävdar några som har räknat. En del av dem funkar inte längre, till exempel den om senapskornet – som är pyttelitet men ska bli ett stort träd – eftersom ingen numera vet hur ett senapskorn ser ut, eller den om att ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar eftersom vinsäckar har kommit ur bruk. Andra liknelser har bevarat sin kraft, till exempel den om såningsmannen vars frön ibland hamnar på hälleberget men ibland i god jord och då kan ge ”hundrafaldig frukt”. Där känner alla predikanter igen sig.

För Brasiliens nye president Jair Bolsonaro är Jesus en levande figur ty Bolsonaro är troende katolik (och hans fru Michelle är evangelisk, vilket många brasilianare skulle beskriva som extatiskt protestantiskt frikyrklig). Jag vet inte om Bolsonaro kommer att bli en bra eller dålig president, men det där med liknelser verkar han ha lärt sig av Jesus. Han presenterade nyligen en liknelse som i all sin enkelhet tycks mig mycket kraftfull.

Han sa att han var som en dirigent och att det inte var han som gjorde musiken. Han skulle bara dirigera och var helt beroende av dem som spelade. Sedan trasslade det till sig för man fick aldrig riktigt klart för sig vem som skulle göra jobbet, det vill säga klämma fram tonerna. Det är musiken som är sanningen, sa han.

Läs mer

Har islam någon positiv effekt på svensk kultur?

Mohamed Omar

Rahaf Mohammed al-Qunun är en ung saudisk kvinna (18 år gammal) som flytt sitt land. Hon var på väg till Australien via Bangkok då hon greps av thailändska myndigheter den 5 januari. Avsikten var att söka asyl i Australien eftersom hennes familj misshandlade och hotade att döda henne eftersom hon lämnat islam.

De thailändska myndigheterna avsåg först återsända henne till Saudiarabien, men efter att hennes fall fått stor uppmärksamhet på sociala medier, fick hon flyktingstatus av FN. Den 11 januari fick hon asyl i Kanada och anlände i Toronto nästa dag.

Medan Rahaf befann sig på flygplatsen i Bangkok så öppnade hon ett Twitterkonto där hon berättade för världen att hon lämnat islam och var rädd för att bli mördad av sin familj och hon tvingades återvända till Saudiarabien. Hon väckte sympatier och mer än en halv miljon tweets använde hashtaggen #SaveRahaf.

Men nu befinner sig alltså Rahaf i Kanada där hon kan börja ett nytt liv. Det är ett exempel på när ett land självt bestämmer vilken flykting man ska ta emot. Hon var handplockad. Det är helt klart bättre än att bara släppa in vem som än visar sig vid gränsen och uttalar ordet ”asyl”. Med ett sådant ansvarslös system får vi in just den typ av människor som Rahaf flydde ifrån, det vill säga islamiska fundamentalister. Med en fortsatt ansvarslös asylpolitik i väst kommer kvinnor som Rahaf inte att vara trygga här heller.

Läs mer

Make China Great Again

Patrik Engellau

Om inte president Donald Trump först hade tjingat på en amerikansk variant av den parollen så hade president Xi Jinping kunnat använda den för sitt eget storslagna nationella projekt, och kanske med större trovärdighet än sin amerikanska kollega, ty Xis avsikter handlar om en upprättelse av Kina sedan de förnedrande opiumkrigen, medan den tidpunkt som Trump vill återställa till är oklar men troligen inte befinner sig mer än några årtionden tillbaka.

Kinas roll är att vara ”Mittens rike” och kineserna roll är att vara härskare i världen. Den mångtusenåriga självbilden fick en törn vid mitten av 1800-talet, när England och Frankrike, två uppkomlingsnationer som kineserna såg det, genom två krig tvingade Kina att acceptera opiumhandeln och att underkasta sig västvärldens vilja. Det var en stor skymf för ett härskarfolk. Xi Jinpings plan är att återställa den gamla ordningen.

Kineserna är ett genomtänkt folk. De nöjer sig inte med att producera mer stål och köpa hamnar och järnvägar utomlands utan de strävar också efter att bygga ett intellektuellt fundament för en ny ordning i syfte att visa att ordningen inte alls är ny utan i själva verket det sanna och ursprungliga Kina som återtar sin naturliga position i världen efter en kortvarig ehuru beklaglig störning (under vilken, försäkras det dock, allt som gjordes, även Maos grymma och våldsamma kulturrevolution, ändå verkade, bortom tillfälligheterna, för Kinas av historien naturligt givna upprättelse).

Således höll professor Gan Yang vid universitetet i Guangzhou år 2005 en föreläsning om att ”förena de tre traditionerna”. De tre traditionerna, bara för att illustrera det historiska greppet, representerades av Qing-dynastin som grundades i början av 1600-talet, Maos socialism och Dengs reformism. Den uppgift som professor Gan pekade på var att förklara vad som förenade dessa traditioner och hur de gemensamt upprätthöll Mittens rike.

Läs mer

Den stora rädslan

Patrik Engellau

Varje dag våndas jag över att jag bara pratar i stället för att göra något åt situationen i Sverige. Rätt ofta frågar mig oroliga människor om jag har något bra tips om vad de kan göra för att hjälpa till att styra upp läget. Det har jag inte.

Det finns förstås en oändlig lista med lösningar i det offentliga samtalet. Alla dessa har den gemensamma egenskapen att de är ogenomförbara eftersom det inte finns någon som tänker genomföra dem. Till exempel vore det fint med en författningsdomstol. Majoritetsval i enmansvalkretsar är inte heller någon dum idé. Ett grundlagsfäst tak för skattetrycket är en annan vacker tanke. Invandringsstopp skulle nog många sätta högst på önskelistan. Inte ens ett upphävande av hyresregleringen, som inrättades under andra världskriget och för länge sedan borde ha tagits bort precis som man slopade kaffe- och havregrynsransoneringen, har vi lyckats med trots att kloka personer har tjatat om det i mer än femtio år.

Felet med sådana där idéer, hur teoretiskt förnämliga de än må vara, är att de inte lämpar sig för folkaktioner. Folk tar inte på sig gula västar och går ut och slår in skyltfönster och bränner bilar för att Sverige ska få majoritetsval i enmansvalkretsar. För övrigt ligger det inte för svenska folket att ta på sig gula västar och slå sönder fönsterrutor. Vi är ett jämförelsevis fridsamt folk och väl är det. Den djärvaste politiska aktion vi kan tänka oss är att byta parti till nästa val. Det är förstås vällovligt på alla vis, men eftersom det är fyra år mellan valen kan detta beteende fylla oss med vanmakt och frustrerad handlingslystnad under mellanperioden som blir desto mer besvärande som alternativet gula västar inte föreligger så här långt norrut.

Läs mer

Extremvänstern gömmer sig bakom nazismen

Jan-Olof Sandgren

Två händelser inträffade den 7 juli 2017. Den ena var att tiotusentals vänsteraktivister samlades i Hamburg för att protestera mot G20-mötet, vilket resulterade i våldsamma kravaller med upp emot 500 skadade poliser. Busslaster av svenska AFA-anhängare deltog i oroligheterna och hyllades som hjältar av Göteborgs Fria Tidning.

Den andra händelsen var att ett 30-tal nazister satte upp ett tält i Almedalen. Inget direkt våld förekom, men några av dem skanderade hätska slagord av typen: ”Vit revolution” och ”Hell seger”. Det var i alla fall tillräckligt för att dominera nyhetsflödet den sommaren, och demokratin ansågs så hotad att ministrarna Alice Bah Kuhnke och Gustav Fridolin såg sig nödsakade att tala om lagändring.

Händelserna i Hamburg ägnades mindre intresse, trots att Researchgruppens medarbetare Mathias Wåg lär ha spelat en framträdande roll. 100 000 vänsteraktivister väger trots allt lättare än 30 nazister.

I min ungdom på 80-talet hände det att man såg gäng dra runt på gatorna i Göteborg. Några kallades skinheads och hade rakade huvuden, andra klädde sig i svart och låg mer åt det anarkistiska hållet. När de träffades blev det ofta bråk. Båda grupperna bestod av aggressiva unga män som gillade att ”ta saken i egna händer”. De hade i grunden rätt mycket gemensamt men formerade sig i olika politiska läger.

Läs mer

Gästskribent Rolf Oward: Utslitna och semantiskt ohållbara ord

Finns det några ord i modern tid som är så utslitna och överanvända som hållbar och hållbarhet? Knappast. De är snart i nivå med klassiker som demokrati och värdegrund, och dyker upp i de mest oväntade sammanhang där en av PK-samhället godkänd markör är av nöden.

Det var länge sedan hållbarhet användes i den ursprungliga betydelsen, det vill säga så här:

(Från Filmarkivet och journalfilmen En dag i Ludvika, 1944)

På den tiden var det självklart att hållbarhet avsåg något i stil med lång livslängd, slitstark, rent av härdig. Numer är väl innebörden nedmald till något i stil med bra och god i största allmänhet. Men denna brist på klarhet och precision gör det också enkelt för folk med sinne för affärer att haka på godhetståget – företrädesvis i klimatkampen – och marknadsföra dyra kurser, böcker, certifieringar, föreläsningar och dylikt som lovar att göra dig, din familj och din framtid garanterat hållbar.

Läs mer

En anmärkningsvärd överenskommelse

Patrik Engellau

Nu har å ena sidan S och MP och å den andra C och L ingått ett avtal som stipulerar vad S och MP ska göra under innevarande mandatperiod för att erhålla fortsatt stöd från C och L. Avtalet är på elva tättskrivna sidor och omfattar 73 punkter (paragrafer hade man nog sagt om det varit på allvar).

Här är det bäddat för bråk. Överenskommelsen är nämligen inte, som om det hade gällt företag, skriven för att förutse alla tänkbara konflikter och försöka förebygga dem utan för att, som politiker gör, försöka ludda till, sopa under mattan och skjuta obehagliga konfrontationer på framtiden. Om jag har lärt mig något av livet så är det att sådant är som att bjuda fan på bal. Det blir garanterat gräl och rabalder.

Jag tror att det ligger i verksamhetens natur att politiker formulerar sig vagt. De vill bli valda och därför lovar de saker eller ställer saker i utsikt som eventuellt efter en valseger inte kan infrias. Då är det praktiskt att inte ha lovat något fast, definitivt och exakt. Eller också ska de börja förhandla med politiska motståndare efter ett val och även då är det dumt att ha bundit sig. Sådant får de alltid tillbaka i ansiktet. Se på Annie Lööfs oförsiktiga löfte om att hellre äta upp sin högersko än att agera ”stödhjul” åt socialdemokraterna.

Läs mer

Att planera för en bättre värld

Anders Leion

När jag sent omsider började göra repmånader (jag hade haft sådana jobb att jag var befriad i 18 år) trivdes jag mycket bra. Tjänsten gjorde att man fick samarbeta med människor av alla slag. Alla hjälpte till, även om det också fanns de som var så skotträdda att de blundade när de sköt.

Varje repmånad avslutades med en fest. Till festen hördes alltid uppskattade sketcher som häcklade befälet, främst kompanichefen. Vid avslutningen av den sista repmånad som jag gjorde, var denna sketch ovanligt lyckad och mycket uppskattad.

Sketchen parodierade kompanichefens benägenhet att i alla lägen försöka lösa problem med mer planering: Planeringen startade så fort fienden blivit synlig, fortsatte och intensifierades alltmer allteftersom fienden ryckte fram – men det kom aldrig någon order om aktivitet utöver planeringen.

Alla, utom kompanichefen, skrattade gott. Hans handlande var så overkligt absurt att det bara kunde bemötas med skratt.

Vi skulle inte ha skrattat. Så styrs Sverige idag. Allt planeras, men inget sker därutöver. Tror ni mig inte? Lyssna då på detta inslag i Studio Ett (9/1 2018) om skolans arbetsmiljö (börjar vid 04.30).

Läs mer

Är allt fåfänglighet?

Patrik Engellau

Predikaren är en skribent som fått en bok återgiven i Bibeln, närmare bestämt i Gamla Testamentet. Se där en ära som gör oss vanliga ordvrängare sjuka av avund. Nytryck och ständigt förnyad berömmelse genom årtusendena! Att bli publicerad i Bibeln smäller tusen gånger högre än att få Nobelpriset i litteratur. Jag mår bra av den tanken för då känns det futtigt att vara avundsam mot nobelpristagare. De är eländiga och eftersatta stackare, de också. Apropå författarskapet har Predikaren ett visdomsord: ”Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött”.

Predikaren anses vara en pessimist i nivå med filosofen Schopenhauer eller ännu värre. Själv tycker jag att båda beskriver livet på ett realistiskt sätt. Schopenhauer känns mer modern, som när han hävdar att ”skepticism är för filosofin vad oppositionen är för parlamentet”, men samtidigt har han en stötande överlägsen attityd mot folk som saknar hans överlägsna begåvning. Det beror troligen på att hans mamma inte tyckte om honom trots att han, enligt egen uppfattning, var världens störste tänkare och att han därför fick mindrevärdeskomplex.

Predikaren är lika klarsynt som Schopenhauer men mer empatisk. Han fylls med medlidande över de dumma och dåraktiga människorna och försöker uppmärksamma dem på deras villfarelser, inte klandra dem. Men att döma av vår tid har varken Predikarens medlidande och förmaningar eller Schumpeters förakt haft någon som helst påverkan på förekomsten av dåraktighet.

Predikarens budskap är ungefär samma som Doris Days i den vackra sången Que será, será, det spelar nästan ingen roll vad det gör, det går som det går, eller, närmare bestämt ”Fåfängligheters fåfänglighet! Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!”. Det är, förklarar Predikaren, inte ens någon mening att odla sin eventuella vishet för ”det går den vise såsom dåren”:

Läs mer

Om ytterkantspartier

Lennart Bengtsson

Under de senaste dagarna har vi fått stifta bekantskap med ett nytt ord i svenskan. Vem vet, kanske det finns kvar till slutet av året och då får sin rättmätiga plats i Svenska Akademiens ordlista. Inte minst var det liberalernas partiledare Björklund som genomgående använde ordet ytterkantspartier för att på detta sätt ge mer stadga och auktoritet gentemot de övriga partierna och därigenom hamna i en mer respektabel mittsektion. Ett slags ”main stream”-partier skulle man kanske ha sagt i ett engelsktalande land.

Hade det bara rört sig om Sverigedemokraterna kunde man förstås ha hållit sig till det mer vanligt förekommande begreppet fascist- eller rasistparti eller de senaste årens mildare ”populistparti”, men med ett vänsterparti som under åren blivit mer rumsrent i sitt nära samarbete med S och MP fick man hålla sig till ett mera neutralt ord ungefär som att kalla en tidigare kriminell för en person med ett tvivelaktigt förflutet.

Man måste vidare notera att med den nya och snällare beteckningen så har nu drygt var fjärde röstberättigad svensk förvisats till ett ytterkantsparti. Säkert kommer detta att öka till minst 30 procent vid nästa opinionsundersökning. De är förstås inte lika fina som småpartierna C, L och MP emedan dessa har fördelen att ha massmedia på sin sida, vilket så att säga förstorar dem och ökar deras tyngd.

Läs mer

De två silona rasade och bråten bildade en napoleonbakelse som sprängdes underifrån

Anders Leion

Rubriken är en liknelse (hämtad från C est dans l’ air 11/01 2018. Se programmet om ni kan franska. Det är det värt. Det handlar till stor del om den italienska regeringens stöd till de gula västarna och dess provokationer riktade mot den franska regeringen).

Liknelsen vill beskriva hur det franska politiska landskapet har förändrats. Förr var vänstern härbärgerad i ena silon, högern i den andra. I båda fanns det ett första lager främst bestående av arbetare – i högern ofta katolska, boende i landsorten – och andra kategorier med liten utbildning. Ovanför dem fanns den lägre medelklassen, lite bättre utbildad och med något högre inkomster. Och så ett övre skikt av välutbildade, urbana akademiker, företagare och högre tjänstemän i stat och näringsliv. Naturligtvis var inte proportionerna helt lika i de båda silona, men både högern och vänstern hade medlemmar i alla tre skikten.

Siloväggarna var hårda, tillverkade av de båda lägrens skilda bakgrunder och under åratal uthamrade olika ideologier. Dessa hade till uppgift att de som hörde till exempel till det lägsta skiktet, men var fördelade på de två silona, att de skulle hindras inse sina likartade villkor och därmed också sina gemensamma intressen.

Nu har silona rasat. Istället återfinns rasmassorna snyggt ordnade i skikt, ovanpå varandra som i en napoleonbakelse, utan några särskiljande, lodräta väggar.

Läs mer

En ny kriminalpolitik

Jan-Olof Sandgren

Kriminaliteten börjar gå om invandringen som hetaste politiska fråga just nu, och problemen kommer antagligen att öka. I korthet finns två teorier för hur man bäst ska ta hand om brottslingar.

Den första går ut på att vårda (därför heter det kriminalvård). Genom professionell, uppbygglig behandling vill man få den kriminelle att ändra sig, så när han kommer ut från fängelset (eller vårdinrättningen) har han förhoppningsvis blivit en laglydig medborgare, kanske till och med en positiv förebild för andra.

Den andra teorin går ut på att avskräcka. Genom att göra fängelset till ”helvetet på jorden”, vill man ingjuta så mycket skräck i brottsbenägna unga, att de hellre avstår från att råna pensionärer och i stället pallrar sig iväg till Arbetsförmedlingen.

Sverige har satsat hårt på den första modellen. Vi behandlar fångar bättre än någon annanstans i världen, vilket naturligtvis är humant (kriminella är trots allt individer, som ibland förtjänar en andra chans). Å andra sidan är det dyrt och inte särskilt effektivt. Till exempel kräver det många fängelseplatser eftersom avskräckningseffekten är låg. Livet på ett svenskt fängelse kan många gånger vara bekvämare, hälsosammare och tryggare än i en förort.

Läs mer

Liknelsen om Gulliver

Patrik Engellau

Världen ändrar sig som ett kalejdoskop. Nya, oväntade kombinationer uppstår. Det går ganska långsamt men ändå tillräckligt fort för att människorna inte ska hinna enas om en stabil tolkning. Därför går observanta människor runt med en gnagande känsla av att de inte förstår.

Vi kommer aldrig att förstå samhället. Därför måste vi arbeta med provisoriska tolkningar som inte är helt sanna men ändå kan funka. Ett användbart begrepp, enligt min uppfattning, är ”huvudmotsättning”, alltså den avgörande av alla de motsättningar som kan finnas i ett samhälle, till exempel mellan protestanter och katoliker, kapitalister och arbetare, män och kvinnor och så vidare.

Vad som händer när kalejdoskopet vrider sig är att en ny och tillfälligt sannare tolkning av huvudmotsättningen börjar etableras. En del människor upptäcker det nya tidigare än andra, en del nyupptäckare visar sig med tiden ha haft fel i sina tolkningar, en del vägrar att ens titta i kalejdoskopet. Den process varigenom alla dessa människor käbblar med varandra kallas samhällsdebatt. Det kännetecknande för samhällsdebatten är att den aldrig kommer fram till ett konsensus och att den aldrig tar slut och att den ändå är nödvändig för att människorna lite trevande ska kunna ta sig fram i tillvaron.

Läs mer

Ny podd! Kommer kristendomen tillbaka?

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 8/1) pratar jag med Patrik Engellau om kristendomens eventuella återkomst. I en krönika den 3 januari i år skrev Engellau att han möjligen var en ”garderobskristen”, vilket är ungefär som att vara ”garderobsbög”. Det finns en längtan efter tro och Engellau tror att ”det våras för Gud”:

Men hur ska människorna, jag till exempel, kunna komma till tro om vi inte tror? Alla vi ljumma själar som, om vi tvingas definiera oss, kallar oss agnostiker eftersom vi inte lyckas välja mellan tro och förnekelse, hur ska vi kunna ansluta oss till en gudstro på riktigt?

Frågan påminner mig om den aspirerande författaren som inreder en perfekt skrivarlya åt sig och sedan sätter sig där och väntar på att inspirationen ska dyka upp vilket den förstås aldrig gör eftersom inspiration inte kommer utifrån utan inifrån och är ett resultat av hårt arbete, inte av snilleblixtar.

Någon känd idrottsman sa att ju mer han tränar, desto mer tur har han. Det är på samma sätt med inspirationen. Det kommer mer ju mer man jobbar. Och, för att äntligen komma till saken, så tror jag att det är samma sak med gudstron. Den kommer inte som en brinnande buske utan för att man bestämmer sig. Om man har lust.

I podden pratar jag och Engellau om svårigheten att tro. Jag var tidigare muslim men skulle nu närmast beskriva mig som ateist och kulturkristen. Fastän jag inte har någon tro, så tycker om kyrkan och går gärna dit vid högtider. En sak jag uppskattar är kyrkoåret med dess olika teman på olika dagar som ger livet rytm, påminner oss om historia och sammanhang och sammanbinder oss med tidigare generationer.

Läs mer

En avförtrollad värld

Patrik Engellau

En av samtidens vanligaste tankefigurer är att folk tidigare i historien trodde på ovetenskapliga och magiska företeelser, Gud, änglar och tomtar till exempel, medan människan sedan 1800-talet blivit skeptisk till det övernaturliga. Den tyske tänkaren Max Weber (1864 – 1920), för övrigt en av min husgudar, kallade processen för Entzauberung, avförtrollning. Med det menade han att det rationella tänkandet hade ersatt det magiska.

Men även om Weber är en husgud så känns det där resonemanget inte så stabilt när man betraktar Svenska Akademien. Före Akademiens nu pågående kris var institutionen en magisk inrättning. Lärda herrar och sedermera även lärda damer i högtidskläder skred värdigt fram till sina numrerade platser vid högtidssammankomsterna och ett särskilt urval av höga dignitärer ur Sveriges förnämsta kretsar beviljades nåden att under tystnad betrakta och avlyssna de adertons samtal.

Ingen vanlig människa kunde med fortsatt anseende ifrågasätta de aderton. Möjligen kunde de aderton bråka sig emellan vilket betraktades som extra upphöjt och lite pikant, ungefär som gräl mellan Olympens gudar. Gurgel mellan gudar gör dem inte mindre gudomliga.

När de aderton, som så småningom blev de fjoderton och sedermera ännu färre, utvalt årets nobelpristagare i litteratur stod världen i andlös spänning i avvaktan på det solenna och samtidigt festliga ögonblick då pristagarens identitet skulle avslöjas. Vid avslöjandet gick en andäktig susning genom världen ty genom priset hade den upphöjde författaren undfått en gudomlig smörjelse.

Läs mer

Tjugondag Knut, årstiderna och islam

Mohamed Omar

Idag är det tjugondag Knut. Då är julen slut. Dagen har fått sitt namn efter Knut Lavard, en dansk prins som levde mellan åren 1096 och 1131. Han mördades den 7 januari och blev sedan helgonförklarad av kyrkan. Ordet ”lavard” är samma ord som engelskans ”lord”.

På hans tid varade julen fram till trettondagen den 6 januari. Hans fiender mördade honom dagen efter julens slut för då var straffet för mord inte lika strängt. Brott begångna under julfriden bestraffades strängare. Dagen fick så Knuts namn i almanackan. Knut blev så förknippat med julens slut att när man i Sverige år 1680 förlängde julen med en vecka så flyttade man Knuts namn till tjugondagen.

Sedan jag lämnat islam har jag funderat en del på skillnaderna mellan islamiska och svenska högtider. Jag håller faktiskt på med en bok om svenska högtider som ska innehålla praktiska råd om hur man kan fira. Det ska vara som en handbok med förslag på sånger att sjunga, dikter att deklamera, mat att äta och saker man kan göra. Man ska kunna fira själv, vare sig man är troende eller inte, och oberoende av stat, kyrka eller annan institution. Arbetstiteln är Svenskens år.

En viktig skillnad mellan islamiska och svenska högtider är att svenska högtider hör ihop med årstiderna. Det gör inte de islamiska. I islam bestäms högtiderna av en månkalender och flyttar på sig varje år. Fastemånaden ramadan kan infalla på både vintern och sommaren och krocka med både jul och midsommar. Den är alltså inte förknippad med någon årstid.

Läs mer

En klassisk floskel

Lorenz Lyttkens

”Den viktigaste byggstenen i organisationer är människor. Därför är det ansvarslöst när hr inte är en del av koncernledningen”. Citatet är hämtat ur Dagens industri den 29 december (sid. 6). Hr betyder human resources – alltså mänskliga resurser.

Klyschan att människor är den viktigaste resursen har upprepats i decennier. Men den är uppriktigt sagt lika ogenomtänkt i dag som för trettio år sedan. Familjens viktigaste resurs är människor. Kyrkans viktigaste resurs är människor. Fotbollslagets, nationens, pokergängets, arméns, mediehusets, bankernas och hembygdsgårdens viktigaste resurs är människor. Blir någon klokare av att varje mänsklig sammanslutning, oavsett syfte och uppbyggnad, består av människor?

Olika sammanslutningar har just olika syften och det präglar deras uppbyggnad. Allt fysiskt i världen (och universum) består av atomer. När den insikten väl satt sig ger den föga hjälp till en kemist som vill förstå hur ett speciellt protein är uppbyggt. Det finns ju många olika slags atomer, många bindningar mellan dem och ett otal kombinationer. Det är en delgrupp av de senare som intresserar kemisten.

Läs mer

Jämställdhet för eliten

Lorenz Lyttkens

Under senare år har jag fått ett allt starkare intryck av att jämställdheten blivit alltmer av ett elitprojekt.

Jämställdhet handlar om jämlikhet men med fokus på kvinnor. Idén, i alla fall för dem med en liberal orientering, är att kvinnor och män ska har samma möjligheter. Sedan får individernas livsval avgöra utfallet. I ett vänsterperspektiv är det angeläget att utjämna följderna av individernas livsval. Det finns goda argument för båda hållningarna – i alla fall på kort sikt. Kvinnor tar större ansvar för familj och barn och arbetar därför mindre (i genomsnitt) än män. Följaktligen får de lägre (statlig) pension. Varför, kan man fråga sig, ska kvinnor tvingas leva på lägre pension än männen. Alltså höj pensionen för kvinnor som tjänar mindre än männen. Problemet är förstås hur man gör med män som tjänar mindre än genomsnittet för kvinnor?

Varje fördelningssystem som försöker utjämna konsekvenserna av människors livsval skapar incitament som ger bidragsrövarna utrymme. Det beror på en enkel princip: Ett fördelningssystem som bygger på att människor är helgon skapar tjuvar. Ett system som bygger på att människor är tjuvar skapar helgon. På kort sikt spelar dåliga incitament ingen större roll. På lång sikt blir de förödande. Ändå finns det ibland starka moraliska skäl att gör avvägningar som inte är ekonomiskt rationella.

Vems jämställdhet är viktigast? Frågan är naturligtvis absurd i ett principiellt perspektiv. Men inte i praktiken.

Läs mer

Ge mig en fast punkt och jag ska rubba hela världen

Patrik Engellau

Rubriken är ett påstått citat av greken Arkimedes. Citatet lär ha handlat om hävstångseffekten men kan lika gärna tillämpas på svensk politik.

Är det riksdagen som stiftar svensk lag och beslutar om statsbudgetens användning eller är det någon annan som lagstiftar och fattar budgetbeslut?

Svaret är inte alls självklart. I teorin och i grundlagen är det riksdagen som ansvarar för dessa uppgifter men i praktiken är det nog inte så.

En del säger att riksdagsledamöterna i praktiken inte har något att säga till om eftersom de inte kommer att hamna på valbar plats vid nästa riksdagsval om de inte lyder sin partiledning och att det därför är partiledningarna, snarare än de valda ombuden, som styr. Andra säger att det är ännu värre ty partiledningarna styrs i sin tur av EU och av George Soros och Bilderberggruppen.

Det besvärliga med den sortens i varje fall delvis korrekta observationer är att kan leda till att den enda fasta punkt vi har i svensk politik – nämligen att all offentlig makt utgår från folket och förvaltas av dess förtroendevalda ombud – undergrävs och förintas. Om vi går med på analysen att partiledarna, med eller utan inflytande av Bilderberggruppen och Davospartiet, är Sveriges egentliga beslutsfattare så har vi lyft ansvaret från de förtroendevalda och placerat det hos någon annan som för det första är diffus och för det andra opåverkbar för svenska folket.

Läs mer

Gästskribent Bengt Olof Dike: Är kultur bara ett intresse för överklassen?

Nyårsdagen höjdpunkt varje år är för miljoner och åter miljoner TV-tittare i Europa – ej minst i vårt land – Wienerfilharmonikernas konsert i den österrikiska huvudstaden, där i år Wagnerdirigenten framför andra, Christian Thilemann, för första gången suveränt tolkade kända och mindre bekanta verk av yngre och äldre adepter i den stora musikfamiljen Strauss.

Årets traditionsenliga dansinslag av Wiener Statsbalett var formliga fröjder för ögat och en påminnelse om vad kultur kan innehålla och ge oss, när den är som bäst. Naturligtvis interfolierades de undersköna tonerna, orkester- och publikbilderna under jämna mellanrum med vad landet och floden Donaus omgivningar har att erbjuda i naturskönhet, sevärda historiska och andra lockande resmål. Nyårskonserten är därmed ett ansikte och en turistreklam för Österrike som Nobelfesten är ett oöverträffat varumärke för Sverige.

Osökt gick som av en händelse – dock välgrundad som lätt inses – tankarna till de kulturfientliga politiska krafter som på senare år har börjat vädra morgonluft.
Staten skall ta bort stödet till kulturen, fastslog för halvannan månad sedan MUF-ordföranden Benjamin Dousa och förklarade ungdomsförbundets stämmobeslut i saken med att opera och teater är ”överklassens intresse”. Dessa konstarter kan finansiera sig själva – av besökarna.

Läs mer

Varför lyder de?

Patrik Engellau

Då och då träffar jag skolfolk. Det kan vara lärare, rektorer, mentorer (det är en ny sorts befattning som betyder klassföreståndare utan undervisningsplikt), friskolestyrelseledamöter, till och med elever kan förekomma.

Det mönster som framträder vid sådana diskussioner verkar sammanfalla med mina fördomar (om det inte är så att jag bara hör sådant som stämmer med vad jag redan trodde). I ena änden på skalan finns ett antal utmärkta skolor där friskolor som Engelska Skolan och Viktor Rydberg verkar överrepresenterade. Där verkar det funka ungefär som det ska funka, lärarna har auktoritet och föräldrarna missbrukar inte sin skolpengsmakt – det betyder att hota att ta med sig telningen, som för skolan är en vandrande check värd kanske hundratusen kronor, och gå till en konkurrerande skola – för att kräva högre betyg just för sitt eget barn. (Att sådan utpressning faktiskt förekommer hör jag från så många håll att jag tror det är sant. Att utpressningen kan fungera beror på att den enskilda skolan sätter sina egna betyg utan extern kontroll, vilket förstås är feltänkt.)

I den andra änden på skalan finns kommunala skolor och en del friskolor i utanförskapsområden och i närheten av utanförskapsområden. Där råder ofta brist på disciplin som emellanåt kan urarta till kaos. Flera lärare vittnar – ofta med nedsänkt röst eftersom frågan är tabu – att det är särskilda problem med invandrade barn, inte bara för att dessa ibland är värstingar som bråkar och röjer i klassrummet utan också för att de som är snälla, gulliga och fogliga många gånger saknar hum om vad skolan är till för, nämligen inte ett ställe där några timmar om dagen ska sittas av utan en plats där eleven förväntas att ambitiöst driva på sin egen kunskapsinhämtning. (Den elevledda undervisningen där lärarens roll reduceras till att vara coach och allmän resursperson är såklart förödande för elever vars föräldrar inte kan förklara för dem vad företeelsen ”skola” egentligen handlar om.)

Läs mer

Ny podd! Året som gått

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 7/1) pratar jag med Martin Eriksson, som är programledare på Radio Bubbla. Det är, berättar han, en libertariansk alternativmediakanal som startade sommaren 2014. Eriksson beskriver sig själv som libertarian, vilket betyder att man vill ha en liten stat.

Det populäraste avsnittet på Radio Bubbla år 2018 var en intervju med Gustav Kasselstrand, partiledare för Alternativ för Sverige (AFS). Partiet har sitt ursprung i Sverigedemokraternas gamla ungdomsförbund SDU. I valet satsade man på att ta sig in i riksdagen men fick bara omkring 21000 röster. Det blev en flopp, menar Eriksson.

Vi tar också upp vad som händer inom alternativmedia. Ledarsidorna genomgår en kris efter att ha publicerat en serie artiklar om något man kallar ”Projekt Ekerö”. Det har lett till att två av sajtens mest populära skribenter, Ann Heberlein och Erik van der Heeg, har hoppat av. Framtiden för Ledarsidorna är oviss.

Alternativmedia växer för att ”medströmsmedierna” är så dåliga, säger Eriksson. Vänstern har försökt starta sina egna alternativmediakanaler, men misslyckats. Det finns dock en röd podd som är värd att lyssna på, nämligen Markus & Malcom. Malcom Kyeyune och Markus Allard är kommunister men smarta och gör intressanta analyser utanför åsiktskorridoren.

Läs mer