Bögarna visar vägen

Jan-Olof Sandgren

Sedan drygt ett decennium tillbaka har jag intresserat mig för bögvärlden. Då tänker jag inte i första hand på ”gay-kulturen”, som är mer av en moderörelse, utan på den anonyma massa av icke-heterosexuella män som utgör sådär fem procent av befolkningen. Kanske till någons besvikelse tänkte jag hoppa över den rent sexuella biten. Tvärtemot vad många tror, är sex en ganska marginell företeelse bland flertalet homosexuella som kommit upp i medelåldern. Även om media ibland vill få oss att tro något annat. Det finns andra saker som binder oss samman. Bögvärlden är idag något så unikt som ett informellt fungerande manligt brödraskap, som på ett naturligt sätt utestänger kvinnor.

Förr i tiden fanns gott om brödraskap på olika nivåer i samhället. Män frotterade sig med män, på krogen, på arbetsplatsen, i fackföreningar, i frimurarorden. De flesta kulturinstitutioner var genuint manliga, liksom Svenska Akademin fram till 1914. Svenska kyrkans präster var män fram till 1960. Enbart killar fick göra lumpen och ville man fortsätta umgås med män livet ut kunde man alltid gå till sjöss eller gå i kloster.

Ojämlikt kan man tycka, men på den tiden var det i varje fall ganska enkelt att bli man. Identitetspolitiken tillåter idag en bred flora av grupper (baserade på hudfärg, religiositet, värdegrund etc) att förskansa sig i trygga rum för ömsesidig bekräftelse, men med ett undantag: Sammanslutningar av män misstänkliggörs, motarbetas och betraktas närmast som en samhällsfara. Varje gång ett sådant könsmonopol bryts beskrivs det som en seger för ”jämställdheten”.

Verklig jämställdhet uppnås förstås bara när ”rekrytering till maktpositioner” sker könsneutralt och enligt kompetensprincipen. Om utfallet blir en majoritet män (eller kvinnor) spelar mindre roll. Att i jämlikhetens namn utestänga kompetenta män från inflytande bara för att kvinnor vill ha mera makt, är självklart både odemokratiskt och ojämlikt.

När det gäller ”icke maktpositioner” ser jag däremot inga problem med att män (eller kvinnor) grupperar sig, och då kan till och med en viss identitetspolitik kännas ok. Könet må sitta i generna, men identiteten är något vi måste förvärva och lära av varandra. För att hämta en liknelse från datorvärlden: vi föds med ”hårdvaran” men måste själva installera mjukvaran.

De flesta arenor för manlig identifikation har idag försvunnit, och de som finns kvar utsätts återkommande för attacker från jämställdhetsivrarna. Samtidigt frågar man sig hur det kan komma sig att manligheten befinner sig i kris. Hur kan det komma sig att relativt hyggliga killar från förorten söker sig till kriminella, blir volontärer hos Hells Angels, eller rent av tar värvning hos Islamiska Staten? Teorierna är många, men jag tror att en nyckelfaktor är att män i övre tonåren drivs av ett desperat behov att installera den där ”mjukvaran”.

Tillbaka till bögvärlden. Efter drygt tio år i detta kollektiv har jag samlat på mig ett hundratal manliga bekanta, som jag när som helst kan ta kontakt med. De representerar olika samhällsklasser, etniciteter, åldersgrupper och politiska inriktningar och bor på olika håll i Sverige och i världen.

I de flesta större städer finns mötesplatser för bögar. Allt från pubar och kaféer (som för ett otränat öga ser relativt normala ut), till klubbar inrymda i källare där läder, kedjor och övriga fetischer ingår i dresskoden. Men även där (kan jag avslöja) är den vanligaste aktiviteten att hänga vid en bardisk.

En gång blev jag intervjuad i lokalradion med anledning av att jag startat en yogagrupp för HBT-män, och tyckte mig märka en viss besvikelse hos reportern när jag förklarade att det helt enkelt var tio medelålders karlar, som träffades en gång i veckan för att köra ett yogapass.

Med reservation för vad som brukar kallas ”gay-kulturen” – och som med sitt skötebarn ”Pride” utvecklats till en ungdomsfixerad, PK-anstruken mediaindustri – kan bögvärlden tjäna som inspirationskälla för andra manliga nätverk. Man är också långt bättre än övriga samhället på att integrera invandrare. Har man turen att vara homosexuell är det förhållandevis lätt att hitta hållpunkter och kontaktytor i det annars något slutna svenska samhället. Jämfört med majoritetskulturen är bögvärlden av tradition mer social och (i ordets bästa bemärkelse) globalistisk. Som exempel kan nämnas Föreningen Gay-Camp, som de senaste tio åren lagt ner ett omfattande arbete för att underlätta integration av HBT-flyktingar. Trots blygsamma resurser och utan anställda byråkrater har man antagligen lyckats bättre än något statligt mångmiljonprojekt skulle ha gjort.