Den svenska liberalismen försökte tidigare skydda individens intressen – personlig frihet, ekonomisk frihet, åsikts- och yttrandefrihet. Den nya svenska PK-liberalismen är något annat och nu på väg att i väsentliga stycken stå för det motsatta.

Att varna för att populismen, eller egentligen SD, skulle vara ett hot mot demokratin, har blivit ett återkommande inslag i den pajkastning som ersatt en mer nyanserad och saklig politisk debatt. I själva verket är kanske det främsta hotet mot den liberala demokratin istället den nya PK-liberalismen. Liberala positioner har gradvis glidit över i de politiska korrekta och man verkar ha tappat kompassriktningen.

Här är två exempel: Liberalernas syn på 1) folkomröstningar och 2) åsikts- och yttrandefriheten. Det finns fler, men utrymmet begränsar.

1) Liberalernas inställning till den allmänna rösträtten har i perioder varit ljummen. Odilon Barrot, en ledande fransk liberal 1800-talspolitiker, hävdade till exempel att ett demokratiskt folkstyre ”som ger majoriteten Guds ofelbarhet… (är) den mest despotiska absurditet som någonsin framsprungit ur den mänskliga hjärnan. Om man vill en stats undergång så inför allmän rösträtt”.

Efter hand avklingade motståndet och liberalerna kom spela en viktig roll för den allmänna rösträttens genomförande.

Men på senare år verkar synen ha förändrats. Kanske påverkade av Brexit och Trump har skribenter i liberala media börjat uppfatta väljarkåren som undermålig. Man börjar åter betona att demokratin ska vara representativ och inte direkt.

I samband med Brexit-omröstningen skrev Johan Anderberg på Expressens kultursidor att ”hela vårt demokratiska system bygger på vetskapen om att folket inte kan betros med vad som helst” (Expressen 29/6 -16), i SR uttrycker Göran Rosenberg samma skepsis mot direkt väljarinflytande: ”folkomröstningar är ett slag i magen på demokratin” (SR P1 1/7 -16). En osignerad ledare i DN ansåg ”att vända sig direkt till väljarna är särskilt problematiskt i just den typ(en) av konstitutionella frågor… eftersom dessa rör grundläggande rättigheter och suveränitet” (DN 29/6 -16). Och även PM Nilsson anser i Dagens Industri att ”den centrala frågan nu bör vara, inte hur folket ska få mer makt i EU, utan hur EU, i likhet med medlemsländerna ska skyddas från plötslig folkmakt” (DI 29/6 -16).

Och den liberala förtjusningen i EU, sinnebilden för en överstatlig organisation med ett svårt demokratiskt underskott, är väl känd. Väljarna, som visserligen ska betala för det hela, ska hållas i schack.

(Lite off-topic vill jag påminna om EMU-omröstningen, där väljarmajoritetens euro-motstånd räddade Sverige från det politiska etablissemangets euro-entusiasm. Och om Schweiz, där en begränsad centralmakt och en starkare ställning för folkomröstningar förefaller ha gagnat landets intressen betydligt bättre än kanske de flesta länders politiska eliters mer ostörda maktutövning).

2) Men i ett ideologiskt perspektiv är kanske den intressantare förändringen den nya inställningen till åsikts- och yttrandefrihet. Förenklat kan sägas att den politiska korrektheten sätter moralhänsyn framför yttrandefrihet. Att föra fram aldrig så relevanta argument om skillnader i etnicitet, begåvning, kön, religion eller sexuell läggning i en diskussion anses olämpligt och har efter hand börjat kriminaliseras. Här har de svenska liberalerna, utan att själva verka ha reagerat, övergivit en av sina egna bärande tankar. Åtminstone har jag inte lyckats hitta uttryck för något större motstånd.

Respekten för yttrande- och åsiktsfrihet var tidigare så stor, inte bara bland liberaler utan även i riksdagen i stort, att inskränkningar oftast var mycket begränsade, som ”uniformsförbudet”, förbudet för politiska organisationer att bära uniform (som hävdes 2002 då det ansågs strida mot yttrandefriheten). Men om man får se liberala pressröster som representativa för en liberal opinion idag så tycks denna opinion på senare år så starkt ha påverkats av politisk korrekthet med rötter i helt andra värderingar, att den verkar ha tappat fotfästet. För en utomstående förefaller liberalerna sällan kritiska mot normativa värderingsfrågor som identitetspolitik, jämställdhet, genuspolitik, och det mångkulturella samhället, och dess maktmedel och därmed hamnar liberalerna i något annat:

-Åsiktslagar, som Lagen om Hets mot Folkgrupp (LHF), som i flera steg utvidgats. Gränserna för tillåten kritik blir allt otydligare, och även sakligt och vetenskapligt stödd kritik kan leda till åtal och fällande dom.

-Angivarorganisationer, som Näthatsgranskarna, Juridikfronten och för den delen Expo, understöds med skattemedel och samarbetar med myndigheter.

-Värdegrundskrav vid anställning eller forskningsanslag, kvotering och favorisering av vissa grupper.

-Förföljelsekampanjer i liberala tidningar, och ”självsanering” på Google, Facebook och Twitter; med diskussioner (Google,Twitter) med Morgan Johansson, som dessförinnan uppvaktats av TU och chefredaktörerna för liberala Expressen och Eskilstuna-kuriren (Expressen 23/3 -18, SVT 13/4 -18)

Många upplever att den åsiktsfrihet vi tidigare hade i frågor som ansågs höra till den privata sfären, nu har minskat, både genom åsiktslagarna och angiveri som kan vara grund för att man sägs upp, avskiljs från undervisning eller inte får ett jobb.

Hotet mot den ”liberala demokratin” kommer idag snarare från PK-liberalismen själv än från en etablissemangskritisk populism. Liberalismen har förvandlats till PK-liberalism, som är något helt annat och leder utvecklingen mot ett likriktat samhälle präglat av intolerans och åsiktsförtryck.

Johan Ahlienus arbetar inom det vårdindustriella komplexet sedan många decennier. Är gammal nog att minnas, ung nog att bli förbannad. Han arbetar inom ett område där det anses av värde att skilja på den privata och yrkesmässiga rollen och heter alltså egentligen något annat.