Den brasilianske filosofen Olavo de Carvalho – ”Olof Ek” -, en sur gubbe som tycker att alla är idioter och som oftast kedjeröker på sina YouTube-föreläsningar, påpekar en sak som jag inte formulerat för mig själv, nämligen att proletariatet har en nation medan kapitalet saknar nationell tillhörighet.

Vid tiden för första världskriget, när den marxistiska ideologin stod som starkast, trodde marxistiska teoretiker att de proletära soldaterna från olika länder skulle vägra att skjuta på varandra och i stället skjuta sina klassfiender kapitalisterna eftersom proletärerna var internationellt förenade och kände ett brödraskap över gränserna.

Det gjorde de förstås inte. Proletärerna var soldater som solidariserade sig med sina nationer. Deras nationstillhörighet var stark. Lenin fick en chock när han begrep att de tyska socialdemokraterna avsåg att kriga mot andra länders proletärer.

Det där med att kapitalet inte skulle ha någon nation stämmer inte med Lenins uppfattning. I skriften Imperialismen som Kapitalismens Högsta Stadium, 1917, förklarade han att första världskriget var resultatet av att olika nationella kapitalistiska makter kom i konflikt med varandra om herraväldet på jorden.

Men det hindrar inte att verkligheten i våra dagar kan ha utvecklats på det sätt Carvalho påstår. I själva verket är ju detta vad många faktiskt säger. När tänkare idag spekulerar över den sociala huvudmotsättningen i de västerländska samhällena talas det ofta om ”globalism” mot ”nationalism”. Carvalhos enkla observation tydliggör att denna tolkning i själva verket är modern marxism. Kapitalet är globalistiskt och proletariatet är nationalistiskt. Det är samma analys i olika kapprock.

Samma tankefigur tycks ligga bakom David Goodharts uppmärksammade distinktion mellan ”Anywheres” och ”Somewheres” – ”Ingenstansare” och ”Någonstansare” – där de förra är globalistiskt sinnade personer som liksom kapitalet kan bosätta sig var som helst, medan de senare, liksom gamla proletärer, har en stark nationell tillhörighet.

Jag medger att dessa moderna marxismliknande analyser har en del tilltalande lyskraft. En underlig sak, som jag inte tänker försöka förklara, är att de personer som idag är anhängare av den nymarxistiska teorin om att huvudkonflikten går mellan globalister och nationalister inte alls verkar ha någon förståelse för den traditionellt marxistiska uppfattningen att striden står mellan kapitalet och proletärerna – trots att de båda uppfattningarna, som Carvalho ser det, representerar samma sak i olika tappning.

Själv har jag, som du möjligen noterat, en annan uppfattning. Jag medger att den marxistiska tolkningen – kapitalet mot proletärerna, höger mot vänster, ingenstansare mot någonstansare, globalister mot nationalister, socialdemokrater mot moderater; alla dessa samma sak i olika skepnader – har fog för sig. Denna sociala motsättning finns, men den är inte den huvudsakliga.

En bra indikation på att denna marxistiska tolkning inte längre riktigt stämmer är att den på olika sätt faktiskt diskuteras i väluppfostrade och respektabla kretsar i vårt land och till och med kan presenteras i statstelevisionens debattprogram. Uppenbarligen gör den inte ont för makten vilket är ett nog så starkt bevis för att den är oriktig.

Min tolkning är att huvudmotsättningen går mellan å ena sidan PK-isterna med bas i politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet och å den andra den nettoskattebetalande medelklassen. Det är en tolkning som aldrig skulle accepteras på DN Debatt. När jag säger till mina medelklassvänner att PK-isterna är vår fiende så vrider de sig som maskar av obehag. Hallå, kan de säga, min kompis professor Gustaf är ju en höjdare på Socialstyrelsen, skulle han vara en fiende? Tråkigt nog, säger jag, han är säkert en schysst person, men i tjänsten kan han vara en av dem som föröder vårt land. Det är en tolkning som kan göra ont även för många av dem som av eget intresse borde göra den till sin.

Vi medelklassare bör bli vassare och kallare i analysen. Visst känner vi politiker som tänker som vi men inte vågar säga det. Vi ursäktar dem eftersom vi själva, liksom dessa politiker, är väluppfostrade och har lärt oss att inte ställa till scener. Men tiden för sådan finkänslighet är förbi. Nu gäller det att se sanningen i vitögat och att inte rädas att uttala den.

Fast jag erkänner att det faktum att en del inte gillar en teori inte säkert gör att den är sann. Den kan också vara uppåt väggarna.