Det har varit jul. Då hyllas minnet av föreställningar som bleknat, men som fortfarande är en del av vår kultur, av vårt gemensamma minne.

Dessa gamla religiösa föreställningar har ersatts av nya, som är lika omöjliga att ifrågasätta som kristendomens var för några hundra år sedan. Jag skall här beskriva tre sådana.

Den första idén påstår att inhämtandet av kunskaper om nya, okända företeelser bäst sker på plats. Det är en popularisering av adelns ”Grand Tour”, det vill säga årslånga eller längre resor mellan Europas huvudstäder och hov under tidigare århundraden. Numera fraktar en stor transportapparat därför människor från jordens mer välbeställda delar till dess fattigare.

Resenärernas vilja är kanske mer att få bada och sola till lågt pris, men verksamheten säljs ofta som om det vore fråga om ett slags lärande. En viss sådan verksamhet försiggår också inom och mellan välbeställda länder, men den möter allt större motstånd. De människor som bor i fattiga länder kan däremot inte göra motstånd. De behöver de ditfraktade människornas pengar.

Massturismen framställs fortfarande som något gott, som en verksamhet som sprider kunskaper och förståelse mellan människor. Kunskapen som förmedlas är priser på mat, dryck, logi och mänsklig betjäning av olika slag. Upplevelserna som skall locka är vackra scenerier och njutandet av något unikt, oförstört. Detta förstörs snabbt av turismens bieffekter, men maten och drickandet finns ju kvar.

Massturismen är alltså självförstörande. Passa alltså på och var med om förstörelsen innan den har gått för långt! Ni som inte tror att mänsklig aktivitet har någon påverkan på klimatet kan ju dessutom resa med gott samvete!

Den andra heliga föreställningen är den om jämställdheten mellan könen. Det finns en idé om könens lika värde och samtidigt en annan om kvinnans utsatthet och förtrycket av henne. Man kan visserligen säga att det ena finns i idévärlden och den andra i verkligheten, men ofta påstås att kvinnan också i verkligheten är lika stark som mannen. Påståendet om hennes med mannens likvärdiga styrka är inte heller förvånande. Utbildningssystem och lagstiftning har nu i decennier gynnat henne, varför hon också i många fall har en över mannen upphöjd position.

Det märks allra tydligast i metoo-rörelsen och dess följder. Rörelsens verkliga karaktär – och inte dess påstådda avsikter, som är nog så hedervärda – avslöjar sig på många sätt. Det första är dess karaktär av lynchmobb. Män ”avslöjas” och hängs ut i media utan möjlighet att försvara sig.

Detta förfarande har lett till ett känt självmord. Det har antagligen lett och kommer att leda till flera, även om dessa sker mer i skymundan och hålls borta från allmän kännedom av de massmedia som orsakat dem. Därutöver har många män dödats socialt. En sådan social död (arbetslöshet, utstötning, förlust av vänner) föregår ofta den fysiska.

Naturligtvis vill inte metoo-rörelsen vidkännas att den är en lynchmobb, men den har uppträtt just som en sådan. Den har från början varit övertygad om varje angripen mans skuld och därför ansett det vara onödigt att på något sätt pröva denna. De uppträder alltså som Ku Klux Klan gjorde under stora delar av förra seklet. Varje man, liksom varje svart man då, är ohjälpligt skyldig och varje ogärning riktad mot honom är därför en välgärning. Lagstiftningen underlättar förfarandet. En kvinna kan på sitt påstående och med hjälp av vänners stöd få en man fälld för handlingar, som hon för ett decennium godtog – även om de kanske var ovälkomna – men som hon ett årtionde senare vill befria sig från. Genom att få honom fälld får hon ju ett intyg på att hon var oskyldig till det som hon kanske i ett årtionde gått och haft dåligt samvete för.

Rörelsen har också sektens kännetecken. Om någon i dess led börjat visa tecken på svaghet, det vill säga inte helhjärtat följer varje förslag om totalt fördömande utan någon bevisprövning, utsätts denna tvivlare i sin tur för fördömanden.

Som alla sekter håller den sig levande genom att ständigt beljuga verkligheten. I veckan visades sig detta på ett roande sätt. Först publiceras en artikel i SvDs ekonomidel, som redogör hur männen undviker kvinnorna av rädsla för att bli anklagade för något otillbörligt, vilket håller kvinnorna borta från de sammanhang där inflytande utövas och fås.

Den rörelse som vill främja kvinnornas intressen motarbetar dem alltså. Dagen efter refererar tidningens Susanna Popova en annan artikel som visar hur avskedade män ersätts av kvinnor, vilket hon gläder sig åt. Dock gör hon inte någon som helst kommentar till den första artikeln.
Hon ser alltså och bryr sig endast om den del av verkligheten som passar hennes egna, förutbestämda åsikter.

Det tredje exemplet är invandringen. Den har länge framställts som ett osvikligt medel att hjälpa av krig eller annan olycka drabbade människor, samtidigt som den förbättrar ekonomin och den sociala miljön i det land, i detta fall Sverige, som tar emot de människor som är på flykt. Denna mening innehåller tre faktafel: flyktingar skulle hjälpas effektivare och billigare på plats, invandrarna är endast till en liten del flyktingar och ekonomin och den sociala miljön i Sverige försämras drastiskt. Dessa faktafel har länge påpekats av SD. Ingen har brytt sig – inte förrän partierna känt sig tvungna att försöka ta tillbaka väljare som gått till SD. Sakfrågorna har man däremot endast till liten del bemött. Också Hans Rosling möttes med tystnad när även han hävdade att flyktingar bäst hjälps i närområdet.

Fortfarande upprätthåller man invandringens alltför stora omfattning med lögner. Gunnar Sandelin har visat att runt en halv miljon invandrare beräknas komma till Sverige till och med 2021. Till detta kommer alla de som efter avslag går under jorden.

I massmedia talar man däremot om 20 – 30 000 per år, det vill säga mindre än 100 000 under dessa år.

Nästan alla av offentliga medel finansierade verksamheter stressas av invandringen. Skolan, sjukvården, polisen, kriminalvården och bostadspolitiken har svårt att klara av sina uppdrag – eller, som polisen, misslyckas rakt av. De är alla underfinansierade och situationen kommer att förvärras.

Ändå är de allt större kraven på de offentliga budgetarna något som kommer – kanske – att kunna hanteras med tiden, om invandringen verkligen kommer att dras ned mot noll. Värre är nedsmutsningen, förfulningen och brutaliseringen av den fysiska och mentala miljön och den rädsla som tvingar sig på allt fler människor. Varje våldtäkt är en katastrof, inte bara för den direkt drabbade utan också för alla andra som drabbas av rädsla och obehag. Dessa våldtäkter intresserar däremot inte metoo-rörelsen. Dess medlemmar lever i vanföreställningen att de, genom sin sociala ställning, skulle vara skyddade mot detta slags sexuella våld.

Dessa effekter träffar varje svensks vardag. Till detta kommer allt det som drabbar de människor som är tvungna att vistas i de enklaver som huvudsakligen bebos av invandrare. Där tvingas främst kvinnorna till ett förkrympt liv, styrt av sharia-lag och hedersnormer. Dessa enklaver är också magneter, som kommer att locka till sig allt fler invandrare av det slag som redan bebor dessa enklaver. Skulle mot förmodan den utomeuropeiska, legala invandringen dras ned till noll, skulle ändå denna miljö möjliggöra en illegal, stor invandring.

Också invandringen är alltså självförstörande. Liksom turismen i dess linda var något attraktivt och eftersträvansvärt, var också invandringen till Sverige under de första decennierna efter andra världskriget något gott, som både invandrarna och den inhemska befolkningen drog nytta av. Nu vill en stor majoritet av landets befolkning dra ned på invandringen, efter att i många år ha sett hur denna- av olika skäl – blivit allt mer destruktiv.

Vi har alltså tre företeelser – massturismen, metoo-rörelsen och invandringen – som alla är självdestruktiva. De är självspillingar. Hur tar de livet av sig?

De marscherar alla längs förljugenhetens väg mot sin död. Vore de dominerande, traditionella medierna självständiga nog och styrda av faktasökande, istället som nu styrda av det som de uppfattar som det politisk önskvärda, skulle marschen kunna avbrytas. Nu fortsätter den. Bredvid står de traditionella politikerna nöjda och applåderar.

Och ännu längre bort, utanför massmedias och de traditionella partiernas synfält, står allmänheten, väljarna. Bara de så kallade populisterna tar deras oro och rädsla på allvar. Följdriktigt ökar dessa partier på många håll, också i Sverige.

Vi har alltså ytterligare en rörelse – de traditionella partierna och de med dem lierade massmedia – som är självdestruktiva och längtar efter döden.

De förhållanden som diskuteras i avsnittet om metoo-rörelsen illustrerar Lena Andersson på ett vasst men samtidigt humoristiskt sätt i sin Julbetraktelse.