Nu ska jag framföra ett resonemang som jag dragit uppemot hundra gånger vilket kanske verkar fantasilöst. Å andra sidan har kristna kyrkor läst Fader vår över hela världen i över tvåtusen år utan att någon verkar ha tagit illa vid sig av omtagningarna. Dessutom kan mitt tjat kännas vederkvickande för dem som redan tycker likadant och kanske till slut ha något slags påverkan på dem som ännu inte sett ljuset.

Det handlar om vilka aktörer i det svenska politiska landskapet som är dina vänner och vilka som är dina fiender. Frågan är långt ifrån banal. Tänk dig ett slagfält med ett antal arméer, var och en under sitt banér. Nu anländer du med ditt regemente och ska börja fajtas. Vem ska du slåss emot?

I primitiva sammanhang, till exempel killar som slåss på en skolgård, tror jag att man kan slåss mot vem som helst eftersom det handlar om att till slut bli ensam kvar enligt principen ”herre på täppan”. I ett sådant spel är alla de övriga dina fiender så du behöver inte filosofera så mycket.

Men i mer avancerade situationer bör du noggrant i förväg analysera kombattanterna för att avgöra vilka som är dina fiender och vilka som är dina vänner. I vissa spel av mer bysantisk karaktär, som exempelvis i Sveriges riksdag sedan valet, är detta inte alltid möjligt eftersom en del arméer är helt principlösa och kan hitta på vad som helst för varje slags obetydlig och kortsiktig egen fördel. Men även i sådana situationer bör du försöka identifiera din huvudsakliga fiende, din huvudfiende, bakom alla taktiska och tillfälliga skärmytslingar.

Men för att du ens ska komma så långt måste du definiera vem du själv är. Det spelar stor roll om du exempelvis är en trogen och livsvarig klient hos välfärdssystemet eller om du är företagare med fyra anställda inom VVS-branschen eller om du är professor i humaniora på Södertörns högskola. Det här är ganska lurigt eftersom systemet är asymmetriskt. Om du är välfärdsklient är din huvudfiende VVS-företagaren och hans anställda eftersom de inte gillar att betala skatt för din försörjning. Men för VVS-företagaren är huvudfienden inte välfärdsklienten utan dennes mäktige sponsor som bygger sin makt på existensen av välfärdsklienter, nämligen, i sista hand, de förenade politikerna (som i denna avgörande fråga står förenade även om de utan att skämmas det minsta kan käbbla om vad som helst mellan sig medan nationen driver som en redlös skuta).

När man tar del av medias rapportering av den politiska kampen i Sverige får man lätt känslan av att det råder ett allas krig mot alla. Vem som helst, utom SD och V, kan ingå allians med vem som helst, det handlar bara om priset. Visserligen tolkas kampen ibland som en uppgörelse längs den numera överspelade frontlinjen mellan vänster och höger men förklaringsvärdet i denna indelning tycks dagligen urholkas. Vad är C? Vad är L? Kan man inte tänka sig att S är tillräckligt mycket höger för att kunna övertygas om att regera tillsammans med M?

Jag har i snart fyra år på den här sidan försökt övertyga läsarna om att den nya frontlinjen – sedd med mina ögon där jag liksom en majoritet av svenska folket är en nettoskattebetalande medelklassare vilket betyder att jag betalar mer till staten än jag får tillbaka – går mellan oss medelklassare och politikerväldet.

Det finns andra analyser som enligt min uppfattning är irrläror och villospår som antagligen lagts ut av fienden för att förvirra snälla och hyggliga medelklassare som ägnar dagarna åt att kröka rör i stället för att göra politiska analyser. Det farliga med villospåren är att de kan förmå oss att sikta på fel gubbar. Om vi tror, till exempel, att det är globalister som George Soros och Bilderberggruppen som styr Sveriges öden så tappar vi det faktum ur sikte att det är knapptryckarna i Riksdagen och deras regering som faktiskt bestämmer över den svenska skolpolitiken, försvarsanslagen och den svenska invandringspolitiken. Det är knapptryckarna i Riksdagen och deras regering som skulle kunna ändra svensk politik om de ville.

Betyder detta att jag menar att Sverige borde klara sig utan politiker om nu dessa är vår fiende? Såklart inte. Vi behöver politiker som inser att medelklassen och övriga röstande är deras uppdragsgivare, vare sig dessa politiker är konverterade redan existerande riksdagsledamöter eller nyrekryterade förtroendevalda. Att Hitler var politiker betyder inte att hela politikerskrået efter honom var för evigt besudlat.