I den svenska modellen för folkstyret är regeringen den proaktiva parten – lägger förslag – och riksdagen den reaktiva – säger ja eller nej till förslagen. För att modellen ska fungera måste de underlag som regeringen lämnar till riksdagen innehålla all den information som behövs för välgrundade beslut. Men här slarvas det vilket jag noterade många gånger under mina år i riksdagen. Det ärende som stack ut mest var när regeringen ville att Sverige skulle låna ut sju miljarder kronor till Island. Propositionen var tre sidor lång och bestod enbart av formalia – om själva krediten sades inget.

Det må så vara att nödlån till ett grannland inte är så mycket att tjafsa om men det är illa när regeringen håller inne information också i politiskt känsliga frågor. I en rapport från 2017 slår Riksrevisionen fast att de underlag som riksdagen fick inför de migrationspolitiska besluten under åren 2004 – 2015 endast undantagsvis uppfyllde kraven på heltäckande, långsiktig och dynamisk analys av de ekonomiska effekterna. ”I fler än hälften av underlagen saknas beskrivning av möjliga kommunala konsekvenser helt. I de fall ekonomiska effekter på statlig och kommunal verksamhet redovisas, saknas ofta förklaring till hur dessa har räknats fram och vilka antaganden som ligger bakom resultaten.” För att avsluta med konstaterandet att andra konsekvenser än ekonomiska generellt sett är mycket kortfattade eller saknas helt. (RiR 2017:27).

Detta att regeringen inte fullt ut informerar riksdagen i en fråga som skapat politiska konvulsioner i hela västvärlden är anmärkningsvärd. Vill regeringen inte göra det eller kan den de inte? Oavsett vilket är konsekvensen densamma – besvärande kunskapsluckor. Hur stora dessa är blev jag varse i valrörelsens slutskede. Då frågade helt slumpmässigt – så många jag hann med – om de visste hur många som fått uppehållstillstånd i Sverige sedan 2006. Jag fick jag inget rätt svar. Den sämsta bedömningen gjordes av de politiskt aktiva.

Rätt svar är 1,4 miljoner – bara i år 122 410 personer – enligt Migrationsverket. Befolkningsökningen blev dock bara 800 000 som följd av att ca 600 000 personer utvandrat. Detta mer än något annat förklarar varför trängseln är stor i klassrummen, varför vårdköerna vuxit sig långa och varför bostadsbristen är skriande. Våra välfärdssystem har helt enkelt inte hunnit anpassa sig till denna, närmast extrema, befolkningsökning.

Men sällan eller aldrig diskuteras hur den offentliga sektorn påverkas av den befolkningsökning som följt i invandringens spår. Självklara frågor som behovet av mer resurser och hur dessa ska finansieras har noga undvikits. Men det minsta man kan begära av våra folkvalda är att de åtminstone på ett övergripande plan vet vilka konsekvenser den beslutade politiken medför och att de meddelar detta till väljarna – oavsett om de förordar en generös eller en restriktiv politik på detta område.

Men hur ska de kunna göra detta när de inte vet vad de beslutar om som Riksrevisionen påpekat.

Anne-Marie Pålsson är fd riksdagsledamot (M), docent i nationalekonomi och ”upphovsmamma” till pigdebatten och Knapptryckarkompaniet.