Män står för det grövsta våldet i samhället, inklusive våldet mot kvinnor. Där måste man ge feministerna rätt. Om det beror på biologisk status eller patriarkal uppfostran kan ju diskuteras, men att män gärna använder fysisk styrka för att dominera – och att kvinnor i många fall blir offren – torde vara odiskutabelt. Den som tvivlar kan ju läsa Magda Gads rapportering från Afghanistan.

Vad feminister ibland missar är att det också är män som beskyddar kvinnor. Inte bara mot andra män utan mot faror överhuvud taget. Det finns en beskyddarinstinkt djupt inbäddad i y-kromosomen som kan ta sig olika uttryck. I extremt patriarkala kulturer (som den afghanska) låser man helt enkelt in kvinnorna och förbjuder dem att gå ut. Det kanske inte låter som ”beskydd” i vanlig mening, men faktum är att vissa samhällen är extremt farliga för kvinnor, något som de här flickorna fick erfara.

I Sverige har vi valt en annan väg. Istället för att låsa in kvinnorna har vi sedan Birger Jarls dagar försökt göra samhället tryggare. Så tryggt att även kvinnor kan röra sig fritt och utan manlig ”livvakt” ta ansvar för släktets fortbestånd. Vi bär på samma y-kromosom som de afghanska männen, men har valt en annan strategi.

Tusen år av civilisation får en del personlighetsdrag att förstärkas och andra att tillbakabildas. När samhället blev tryggare för kvinnor blev det också tryggare för män. Männen fick mindre anledning att försvara sig. Det är svårt att veta vad som är hönan eller ägget, men av någon anledning blev de svenska männen mindre aggressiva till sin läggning än sina könsfränder i Afghanistan. Snällare män låter förstås som en bra utveckling, men frågan är om aggressivitet alltid av ondo?

Alla som någon gång varit i 9-årsåldern och befunnit sig på en skolgård vet att aggressivitet ofta lönar sig. Oavsett vad de vuxna i lärarrummet har för värdegrund, hamnar den reella makten ofta i händerna på den som slår hårdast, och det är av avgörande betydelse ifall den som slår hårdast är din vän eller din fiende.

Ungefär så har världen fungerat i tusentals år. Att beskyddas av någon som är god, men saknar kompetens att försvara sig, känns tryggt så länge världen är trygg. När världen blir mindre trygg eller rentav farlig, kanske vi känner oss säkrare i händerna på någon som vid behov kan vara aggressiv, våldsam eller till och med hänsynslös.

Sverige har kallats världens mest utpräglade ”fredskultur”. Godhet i alla former hyllas redan i småskolan, medan egenskaper som ”manlighet” och ”manlig styrka” ironiseras över i populärkulturen. Få saker anses så löjliga som ”arga vita män”. För några år sen firade Sverige 200-årsjubileum av fred, fast egentligen är det ett understatement eftersom vi bara undantagsvis har fört krig på vårt eget territorium. I vissa landsändar kanske civilbefolkningen inte upplevt krigshandlingar sedan medeltiden. Det kollektiva minnet av krig torde ha bleknat.

Om vi ponerar att ett samhälle som det svenska, plötsligt skulle tvingas ställa om till ”krigskultur”, vilka krav skulle det ställa på mansrollen?

Något som ser ut som en motsägelse är att svenska män visserligen är bäst i klassen när det gäller jämlikhet och kvinnors rättigheter, men å andra sidan reagerar ganska ljumt på den dramatiska ökningen av sexualbrott som skett de senaste åren. Vår krigarnatur och djupt rotade beskyddarinstinkt verkar inte riktigt ha hängt med in i jämställdheten. Kanske förlusten av ”äganderätten” till kvinnor gör att vi inte upplever samma personliga kränkning när någon skändas. Eller är vi helt enkelt bara fega och oroliga att hamna i konflikt. Bortsett från några relativt milda kränkningar som uppdagats inom delar av kultureliten, verkar vi nöja oss med att räkna antalet våldtäkter ungefär som vi räknar antalet trafikolyckor.

Kvinnor har å sin sida ett särdrag, som jag hoppas någon kvalificerad psykolog en dag kommer att utreda. Det är inte helt ovanligt att välanpassade kvinnor (ofta i maktställning) uttrycker sympati för återvändande jihadkrigare, eller skäggiga afghaner som låtsas vara barn. Kanske fungerar det så att våldsamma, aggressiva män (från utpräglade ”krigskulturer”) i en orolig tid, förmedlar en sorts ”trygghetskänsla”. De är trots allt förtrogna med att hantera våld, och skulle förmodligen inte tveka att försvara något de tycker är värdefullt.

Kvinnor på den politiska vänsterkanten brukar skratta åt ”arga vita män”. Dels av rasistiska skäl naturligtvis, men framför allt (tror jag) för att dess arga män framstår som så patetiska undantag från huvudregeln: att ”Svenska män håller tyst” (bortsett från lite skrål i samband med högt ölintag eller gnäll i slutna Facebook-grupper). Skulle ett par miljoner svenska män (nej, de behöver inte vara vita) istället bete sig som Joakim Lamotte skulle vår status öka betydligt, även hos kvinnorna. Det är jag övertygad om.

Kanske skulle det vara en viktigare reform än den där extra pappamånaden.