Det händer rätt ofta att läsare hör av sig till mig och tackar för texterna. Det smickrar mig, man är väl inte mer än människa, men mer än detta ger kommentarerna mig en känsla av ansvar. Läsarna väntar sig att jag ska leverera intressanta krönikor och då måste jag, för att inte svika läsarnas förtroende, försöka göra det.

Intressanta krönikor kommer inte av sig själva. Det kanske finns gudabenådade genier som kan åstadkomma bra text på ren inspiration, men så är det inte för mig. Jag måste jobba vilket betyder att söka, leta efter tecken i skyn, lyssna efter nya stämningar, läsa en massa trista undersökningar som kanske innehåller något som verkar värt att uppmärksamma. Jobb är definitionsmässigt jobbigt och helst något man vill slippa och så är det även i detta fall. Om jag inte hade känt det ansvar som läsekretsen, eller rättare sagt du, lägger på mina axlar så hade jag aldrig ägnat mig åt dessa ansträngningar. Och för detta är jag tacksam mot dig.

Poängen för mig är att jag tvingas göra ett kul jobb som jag aldrig skulle ha gjort utan belöningen eftersom jobb, trots allt, är jobb. Då hade jag inte brytt mig om att försöka hänga med i vad folk säger och tycker om samtiden. Jag hade inte orkat besvära mig med att delta i dess självförståelse. Jag hade förnämt dragit mig tillbaka och suckat över alla dumskallar som fyller samhällspratet med sitt ogenomtänkta pladder. Men det hade inte gjort mig glad utan tvärtom mer benägen att supa mig full. Därför är jag tacksam för din uppskattning.

Plusvärdet av din uppskattning är större än minusvärdet av ansträngningen. Men här kommer en lurig grej. Jag fnaskar inte hur mycket som helst. Jag vägrar vara en avlönad härold som trumpetar maktens budskap som exempelvis chefredaktören på Aftonbladet Anders Lindberg. (Föralldel, han kanske tror på vad han skriver och då är det ännu värre. Då är han inte bara prostituerad utan också förvirrad eller kanske, hemska tanke, bara det senare. Tro för den sakens skull inte att jag anser att det ingår i mitt arbete att läsa Aftonbladet.) Jag tror att jag är som bäst om jag får ge mig ut i samtidsförståelsens utmarker för att undersöka vad som är på gång även om jag understundom kliver fel.

Jäkla lång inledning! Ursäkta. Ta det illustrerande exemplet med projektet Ekerö/Hållbart Sverige som jag skrev om här. Det handlar om att några möjligen handlingskraftiga medelklassare planerar att flytta till någon lämplig kommun, Laxå ingår tydligen i diskussionerna, och skapa hyggliga förhållanden för andra medelklassare som är rädda för kriminalitet och oro. Initiativet, som rimligtvis bara är på lösast tänkbara planeringsstadium, har redan väckt förskräckelse, till exempel här. Man hänger upp sig exempelvis på att några av de initiativtagande medelklassarna har använt det hemsnickrade begreppet Visegrad-kommun för att illustrera sina ambitioner att, ungefär som Ungern och Polen, göra motstånd mot en centralmakt, Stockholm respektive EU, som de anser står i vägen för deras möjligheter att skapa ett gott liv.

Ibland blir jag alltför animerad och fantasifull. Jag inbillar mig att just detta rätt trevande men ärligt menade initiativ kan vara formativt. Det visar hur tänkande medelklassare i hela Sverige funderar på sin och familjens framtid. Allihop är på olika sätt oroade över den utveckling som politikerväldet erbjuder. Vi har svårt att bestämma oss för om vi ska acceptera politikerväldets tolkning av verkligheten, som är att politikerväldet har instrument att hantera eventuella problem – ”så bekymra dig inte” – eller om vi ska ge upp tilliten till staten och halvt motvilligt försöka lösa våra problem tillsammans med andra medelklassare exempelvis genom att skapa en visegradkommun i Laxå.

Nu handlar det om ifall makten ska lyckas döda det här initiativet exempelvis genom att tillskriva det nazistiska böjelser. Försök pågår. Allt är möjligt. Initiativtagarna kanske böjer sig. Kanske ger de upp när de inser komplexiteten i sitt uppkast. Kanske är de kryptonazister fast min manliga intuition betvivlar det. Men jag har haft fel förr. Jag tycker bara att det är kul när folk hittar på nya saker för att försöka lösa problem.

Om det inte varit för att du lagt ett ansvar på mina axlar så hade jag aldrig besvärat mig med att formulera dessa iakttagelser, vad de nu kan ha för betydelse.