Jag har många gånger framhållit att Sveriges grundproblem inte är invandringen. Grundproblemet är det PK-istiska politikerväldet som inte bryr sig om medelklassen annat än som plånböcker att hämta skatt från. Pengarna använder politikerväldet för underhåll av det välfärdsindustriella komplexet inklusive dettas miljonhövdade klientkår.

Sjukdomar manifesterar sig som symtom och det är likadant med farliga statsbärande ideologier. PK-ismen visar sig i det lilla och det stora, från en överbefälhavare som dansar och sjunger Elvislåtar i Prideparaden via den svenska skolan till invandringen som rimligen måste betraktas som det för närvarande mest hotfulla symtomet.

Politikerväldet låtsas att den så kallade flyktingkrisen är över för att det 2015 kom 163 000 asylsökande medan det år 2018 troligen inte blir mer än strax över 20 000. Men att bara räkna asylsökande leder tankarna fel, för invandringen består inte bara av asylsökande utan också anhöriga, som är något fler än de asylsökande, och av arbetskraft (varav naturligtvis åtskilliga är till nytta för Sverige) plus en del mindre poster. För att få en bild av verkligheten bör man studera antalet årligen beviljade uppehållstillstånd. Så här ser det ut:

I det perspektivet framstår krisåret 2015 bara som ett litet hack i en obruten kurva, nämligen den lilla stegringen från 2015 till 2016.

Min hjärna kan inte förstå annat än att detta betyder fortsatta och ökande ekonomiska problem för stat och kommun. Ja, det är sant att många invandrare lyckas försörja sig, men genomsnittligt är varje invandrare tråkigt nog en nettoförlust för Sveriges offentliga sektor. Den nettoförlusten måste hanteras på något vis av politikerna och hanteras betyder inte främst att försöka snacka bort, i varje fall inte länge till.

Vad händer då? Det är inte svårare att vara finansminister än att vara ekonomisk chef för en familj. När pengarna tryter skaffar man sig mer intäkter eller också skär man ned på sina utgifter. Båda dessa är plågsamma för medborgarna, i varje fall för grupper av medborgare.

I flera år har det talats om att kommunerna behöver höja skatten med tre kronor per hundralapp men av detta har det hittills inte blivit något vilket antagligen berott på att det skulle bli val i september 2018. Sannolikt kommer skattehöjningarna när Sverige fått en regering på plats.

Alternativet är att minska den offentliga sektorns kostnader. Den alltid ledande politiska principen i sådana situationer är att man tar mest där det skriks minst. Därför har, som Hans Jensevik påpekat, de kommunala äldreboendena drabbats särskilt hårt. När äldrevårdsbehövande människor jämrar sig räcker det med att stänga dörren för att slippa höra. De ger sig aldrig ut på demonstrationer för att slå in skyltfönster och bränna bilar och därmed sätta kraft bakom sina uppfattningar.

Vad politikerna ska spara på när alla statliga verksamheter skriker efter mer pengar och när det knappt finns något försvar kvar att ta från vet jag inte, men det finns en relativt sannolik utvecklingsmöjlighet som fyller mig med viss fasa. Det är att politikerna med vånda känner sig nödtvungna att skära ned på bidragen, till exempel försörjningsstödet, till folk i så kallade utsatta områden.

I dessa områden finns många, särskilt unga, arga män, som känner sig lurade av det svenska samhället i alla fall. Om staten drar in på försörjningen aktar de nog inte för rov att i ökande takt ge sig ut på rövarstråt inte bara i närområdet, som förstås blir hårdast drabbat, utan vidare till medelklassens villaområden som hittills kommit relativt lindrigt undan (annat än när det kommer östeuropeiska inbrottsligor på stöldturné).

Min oroliga själ får vatten på sin kvarn när jag läser om rånet i Vellinge häromdagen. Vellinge är en välmående och burgen kommun bredvid Malmö (som har två och en halv gång så stor andel bidragsförsörjda som Vellinge). Lokaltidningen skriver så här: ”På fredagskvällen rånades tre tonårspojkar på sina kläder i centrala Vellinge. Uppåt sex personer deltog i rånet och minst en av dem ska ha hotat offren med kniv. Polisen misstänker dock att gärningsmännen kan vara hemmahörande i en grannkommun.”

Det mest isande är dock lokalbladets rubrik:

Enligt uppgift ska rånarna ha lämnat platsen med hälsningen ”nu är det vi som äger Vellinge”.

Troligen har rånarna rätt. I annat fall, fruktar jag, är det bara en tidsfråga innan de får det. Polisen är nog inget att räkna med.