För att finna en motsvarighet till dagens klimathysteri får man söka sig långt tillbaka i tiden. I ett tidigare inlägg har Patrik Engellau jämfört med de medeltida flagellanterna. I äldre och ännu mer primitiva samhällen brukade man traditionsenligt offra människor för att blidka gudarna för lämpligt väder. I torra klimat som i de andiska kulturerna hörde människooffer till vanligheterna. I Skandinavien offrade man snarare för att undslippa kyla och frost eller för gott fiske och jaktbyte.

När kristendomen fick makt över sinnena använde sig prästerskapet av helvetets fasor för att skrämma menigheten till lydnad. Inte sällan hamnade man på bålet om man tvivlade på bibelns skapelseberättelse. I Sverige höll kyrka och stat landet i fasta tyglar ända till mot slutet av 1800-talet. Därefter kunde man inte bekämpa upplysningstiden längre. En bidragande faktor var att folk fick allt lättare att utvandra till USA och det var fallet åtminstone för de svenskar som vågade ha en egen uppfattning och stå för den.

Sedan följde en tid av exceptionella framsteg med demokrati och allmän samhällsutveckling som nådde sin höjdpunkt under senare hälften av 1900-talet. Under tiden har dock en ny överhet vuxit fram och blivit allt mäktigare. Samtidigt har den fått en övernationell karaktär. Den nya överheten har globaliserats. Gradvis har den lagt samma tunga hand över folket som gamla tiders makthavare. Olika former av skrämselpropaganda är ett viktigt instrument. En anteciperad klimatändring passar perfekt för att reglera beteende och befordra extra skatteintäkter. Svenskarna är väluppfostrade och tar inte på sig några gula västar och ställer till oreda som i Frankrike. Huruvida landets nykomlingar kommer att visa sig lika fogliga återstår att se. Risken är att överheten får räkna med överraskningar.

Det som särskiljer Sverige från de flesta länder är den massiva uppbackning som skrämselpolitiken får från såväl landet media som från universitetsvärlden. På rekordtid har man lyckats göra dagens måttliga klimatuppvärmning till ett mänsklighetens ödesproblem. Man är till och med beredd att offra det öppna demokratiska samhället inför föreställningen av ett alltmer hotfullt klimat. I Sverige har detta bland annat förslagits av etikprofessorn Torbjörn Tännsjö. Han är inte ensam om att föreslå ett sådant drastiskt steg.

Man hade hoppats att IPCC:s genomarbetade huvudrapporter skulle kunna bidra till en balanserad uppfattning. Så är emellertid inte fallet utan professor Tännsjö har istället gripit tag i en katastrofartikel som publicerades under året och som fick stor uppmärksamhet i svenska media, påverkad som den var av den varma sommaren. Hade det varit under den kyliga fjolårssommaren istället hade såväl etikprofessorn som DN knappast uppmärksammat den märkliga artikeln. Den föreslog att jorden kunde vara på väg mot ett klimat som rådde under Eocen för 55 miljoner år sedan eller kanske ännu värre. Vill man verkligen hugga till går det bra med Venus där temperaturen är +473°C och koldioxidhalten 96,5 procent i stället för jordatmosfärens måttfulla 0,04 procent. Dessutom är Venusatmosfären 90 gånger mäktigare.

Med den intellektuella lättsinnighet som vissa företrädare för media, politik och universitetsvärlden visar idag när det gäller klimatfrågan kan man fråga sig om landet längre kan betecknas som ett kunskapssamhälle. Dit hör inte minst den bisarra uppvisningen av den 15-åriga Greta Tunberg vid klimatmötet i Katowice som ett slags svensk motsvarighet till Mr Chance Gardener i filmen Being There.