Visst kände jag till Lapporörelsen och dess våld gentemot dem som de uppfattade som kommunister eller kommunistiska medlöpare. De skjutsade bland annat misshagliga personer till gränsen mot Sovjet, förnedrade och misshandlade dem och tvang dem över gränsen. Ett av offren var en tidigare president. Rörelsen behandlas i Svart Gryning, Fascismen i Finland, 1918–44. (Aapo Roselius, Oula Silvennoinen & Marko Tikka, Lind & Co, 2018). Men det mesta i boken är nytt för mig.

Det visar sig att fascismen i Finland inte bara var ett marginellt fenomen, som i Sverige. (Bortsett nu från de försiktiga, tysta medlöparna som fanns också här). Den hade i Finland, liksom i Italien och Tyskland, en bättre jordmån: de veteraners bitterhet som ansåg att frontmännens insatser – i Finland efter inbördeskriget – hade förminskats och förskingrats. (Samtidigt var det en skillnad.

De vita, från vilka den finska fascismen fick sina anhängare, hade segrat). Ändå hade rörelsen inte kunnat få sin styrka – vid två tillfällen var man ytterst nära att utlösa en statskupp – om inte de tyska och italienska förebilderna funnits. På trettiotalet var Mussolini den främsta inspirationskällan, i slutet på andra världskriget var det Hitlertyskland, som ekonomiskt och praktiskt understödde den då aktiva fascismen.

Förklaringen till min och andras okunskap är helt enkelt den politik av aktiv undanträngning och medveten glömska som rått fram till nu. Ingen har varit intresserad av att dra fram händelser och personer ur glömskan.

Boken, Svart Gryning, tar fram denna historia i ljuset. Den är mödosam att läsa, just därför att den grundar framställningen på olika personers roll och insatser i den fascistiska rörelsen. Det blir många, många namn. Boken är ändå väl värd att ta till sig. Den väcker viktiga frågor. Dess främsta förtjänst är faktaredovisningen. I sina resonemang om den nutida fascismens särdrag blir dock författarna väl ansträngt politiskt konformistiska: Fruktan för mångkulturalism och invandring likställs med andra markörer för fascism.

Vilka faktorer främjar fascism?

Fascismen behöver yttre stödjepunkter. Också Finland behövdes det för att fascismen skulle utvecklas. De motsättningar och det hat som erfarenheterna från inbördeskriget skapat räckte inte. Den svenska fascismen under trettio- och fyrtiotalet föddes och närdes av inspiration från främst Tyskland.

Rättsväsendets självständighet är avgörande för den enskildes skydd och därmed dennes tilltro till demokratin: ”de fascistiska staternas medborgare ställdes nakna inför statsapparaten”. I Finland stod rättsstaten pall – trots en del vacklan under trettiotalet. När den enskilde börjar tvivla på den statliga rättsapparaten blir han benägen, ja tvungen att söka skydd på annat håll.

Propagandan, den statliga lögnproduktionen, är nödvändig. Det nödvändiga hatet göds av fabricerade, lögnaktiga berättelser och konspirationsteorier. Judarna fick en huvudroll i dessa berättelser.

Hur är läget här i Sverige, i dag?

Det finns inte någon yttre inspirationskälla, trots utvecklingen i Östeuropa och i Italien. Inte heller kan Trump tjäna som sådan, även om vissa lite krampaktigt försöker framställa honom som ett sådant hot. Han gör sig bättre som clown i ett nöjesfält, eller som pappgubbe att kasta bollar på.

Rättsväsendets självständighet kan ifrågasättas. Ann Heberlein har visat hur oförklarligt olika rätten har dömt i våldtäktsmål. Massmedia verkar ha haft en tydlig inverkan.

För att rättsväsendet skall klara sin uppgift måste det också kunna stå emot varje påtryckning. Det gör det inte idag. Vittnen vågar inte tala. Polisen klarar inte sin uppgift. Den är vanmäktig. ”För varje man som skjuts… står det 10–15 stycken bakom som är beredda att kliva in.”

Våldsmonopolet fungerar alltså inte längre. Den enskilde är utan skydd. När börjar han då beväpna sig, för att skydda sig mot de redan väl beväpnade brottslingarna?

Propagandan, i form av en statlig lögnproduktion är allvarligast. Gång på gång upprepar statliga företrädare uppenbara lögner, som underlättas av att massmedia svikit sin roll som oberoende granskare. Senast idag (tisdagen den 18/12) gav SvD ett uppenbart exempel. Jämför det med denna redogörelse.

Löjlig är den nygamla antisemitismen i sin uppenbara orimlighet – men den förekommer i allt större utsträckning, som en följd av den muslimska invandringen från länder där befolkningen är marinerad av offentligt sanktionerad antisemitism. Som vi sett är det störta partiet anfrätt av denna vanföreställning, men också i andra partier har den dykt upp. I Malmö, länge styrt av socialdemokrater, har judar svårt att vistas och bo.

Invandringen är ett mycket tydligt exempel på hur statens företrädare, också regering och riksdag, har fastnat i sina egna lögner. Skolan är ett annat. Misslyckandet där är så stort att ingen offentlig företrädare vågar vara ärlig och beskriva situationen som den är, och utifrån denna beskrivning föreslå verksamma förändringar. Man fortsätter med samma gamla duttande. Kriminalpolitiken är ett tredje område. En förklaring till det offentliga tigandet och bortförklarandet är förstås att invandringen är en väsentlig orsak till det eländiga tillståndet också på dessa områden.

Alla dessa tillkortakommanden tvingar det offentligas företrädare till ett fortsatt ljugande. Det är deras enda försvar. I detta ingår att svartmåla motståndare. Länge, och i vissa fall fortfarande, betecknades invandringens motståndare som lögnare när de förde fram uppgifter, fakta, som inte passade i den offentliga bilden. Massmedia understödjer i allmänhet det offentligas påståenden om allmänhetens ljugande och benägenhet att tro på lögner. Men också detta försvar för makten är dömt att misslyckas. Det finns för många alternativa sätt att föra fram information på. Statstelevisionen och de stora tidningarna har inte längre något monopol.

Naturligtvis finns det mycket av lögner och konspirationsteorier som produceras och torgförs på nätet. Dessa måste avslöjas och bemötas. Men av vem? De traditionella medierna har ju redan förlorat sin trovärdighet.

På framförallt denna punkt är alltså Sverige och dess demokrati illa ute. Propagandan förgiftar det offentliga samtalet. Och statens företrädare är de mest skyldiga. I vilken mån det därmed finns jordmån för en antidemokratisk utveckling får var och en bedöma.