Jag har läst latin i drygt tio år. Min dotter talade om för mig att man kunde läsa språket via nätet på Stockholms Universitet. På natten därefter började jag läsa Prima Latina. Jag tog så småningom nästan 120 poäng (4 betyg). Jag kunde aldrig få rätsida på mitt uppsatsämne: Renässansens mottagande av Catullus dikter.

Så såg jag en lapp på universitetets anslagstavla: Vill du kunna snacka som man gjorde på Roms gator för 2 000 år sedan? Det ville jag ju och det håller jag på med. Det kan låta så här. Det är min lärare Daniel Pettersson som talar språket så ledigt och väl.

Varför läser man latin? Ett dött språk som få känner till – annat i form av några inlärda ordspråk, kanske – och som nästan ingen kan tala. Vi har ju tillräckligt med moderna, levande språk. Det mest spridda och därmed mest praktiska språket är förstås engelska. Det är dessutom lätt att lära. Det finns överallt. Pojkarna som spelar dataspel blir mycket duktiga. De lär sig använda språket för att kunna klara av spelets uppgifter.

I Sverige är också många andra duktiga engelskanvändare. Och många tror sig vara så duktiga, att de till sin egen belåtenhet tryfferar sitt språk med amerikanska floskler och inte märker att de därmed tappar fotfästet, och använder sig av ett platt och oböjligt svenskt språk – eller vad deras rotvälska nu skall kallas.

Engelskan ger dem inte bara ett användbart verktyg. De får också, med språket och de miljöer där det används, en hemtam miljö och en lika välkänd världsbild. De känner sig alltså som hemma. Men detta innebär att språket begränsar deras upplevelse av världen. Detta är lika uppenbart som okänt – och är det känt är det förnekat av dem som känner sig träffade, främst de som bara behärskar engelska vid sidan av svenska.

Vetskapen om detta förhållande – engelskan som förmedlare av en förhärskande kultur och världsbild – har länge irriterat mig. Jag har försökt avhjälpa det med att lära mig ett antal andra språk. Men också dessa språk är fast i nutiden, dess synsätt, förhållanden och diskussioner.

Jag läser latin helt och hållet för nöjes skull. Det är inget redskap för mig. Men läsandet är mycket mer än bara ett nöje. Genom att läsa latin frigör man sig från nutiden. Man placerar sig på sätt och vis utanför tiden, blir inte beroende av den.

Denna upplevelse av frigjordhet kan komma via reflektioner över för oss helt främmande företeelser:

Efter en olycka av något slag kanske man i Rom skulle bli tvungen att sälja sig som slav, för att överleva. Välfärdsstaten fanns inte. I vetskapen om detta alternativ måste man söka skydda sig genom att underkasta sig en mäktig man. Man måste ha en patronus. Och honom måste man uppvakta och tjäna när han så begär. Men det räckte inte. Hela familjen måste underordna sig – inte bara hustru och barn utan också hushållets slavar – om man var så lyckligt lottad att man hade slavar, och det kunde också hantverkare ha. Mannen måste övervaka och garantera detta. Han måste bli enväldig diktator i familjen. Så var det hos alla goda människor och fullödiga medborgare.

Den som upplevt detta – genom att läsa latin – blir vaccinerad mot ängslan inför att läsa om Pippis negerkungspappa eller Tintins och Ture Sventons kolonialistiska eskapader. Inte heller de alltmer diktatoriska propåer som kommer från feministiskt håll imponerar.

Istället för att se andra tiders händelser och uttryck i dagens ljus, kan man frigöra sig och uppleva en annans tids händelser och värld, frigjord från dagens föreställningar. De som bara kan moderna språk upplever inte denna frigörelse: att stå utanför tiden.

På detta sätt ger latinstudier (och förstås studier av klassisk grekiska eller till exempel hettitiska, men det har jag inte ägnat mig åt) ett nytt djup åt livet: Ja, vi är inte ensamma. Människans många fotspår finns inte bara i jorden utan också i orden. Historien – eller hellre: människornas ord, berättar om människornas erfarenheter och ger på så sätt relief och mening åt hennes tillvaro också idag.

Moderna språk förklarar kanske nutiden. Latinet ställer oss utanför vår tid och så kan man se sammanhangen bättre, också i nutiden.

Det finns ytterligare ett skäl, kanske inte så tungt vägande, men behagligt. Bevarade ord, uttryckta på ursprungligt språk, gör upplevelsen livligare och tankarna starkare än i översättningar. Några rader av Catullus får ge ett exempel:

Solarna förmår att gå ned och åter komma tillbaka. 
Men när ett enda kort ljus går ned för oss 
måste vi sova en ständig natt

Soles occidere et redire possunt
Nobis cum semel occidit brevis lux
nox est perpetua una dormienda

Orden på latin är några av de vackraste som jag känner till.
Att läsa latin är att frigöra sig från nutidens förtryck. Gör det du med.