Lars Anders Johansson, bland annat chefredaktör på Smedjan, skriver ofta artiklar som förtjänar en större läsekrets – jag vet inte hur många som läser dem, men de förtjänar i alla fall en större läsekrets – till exempel den här som ställer en relevant fråga:

På vems sida står egentligen staten: de laglydiga medborgarnas eller de kriminellas? Frågeställningen aktualiseras gång på gång när man följer de rättsvårdande myndigheternas göranden och prioriteringar. Som vi har skrivit tidigare här i Smedjan tenderar myndigheterna vid oroväckande många tillfällen i första hand prioritera brottslingars väl och ve medan brottsoffren faller mellan stolarna.

Johansson kommer fram till 1) att staten står på de kriminella sida eller i varje fall anser dem likaberättigade med de laglydiga medborgarna – ”Den som försvarar sig själv och sin familj i sitt eget hem behandlas av myndigheterna likadant som inkräktaren” – samt 2) att den svenska lagstiftning som tillåter detta är ”principiellt och moraliskt felaktig”.

Hear, hear. Så tycker jag också. Men för en person som jag, som gillade att i barndomen plocka isär klockor för att upptäcka deras hemlighet, räcker det inte med detta uppriktiga och rättmätiga fördömande av de rådande förhållandena. I stället vaknar min inre rumpnisse och frågar sig som vanligt ”Voffor gör di på dette viset?”. Ty den förefintliga ordningen – att staten står på de kriminellas sida mot medborgarna eller i varje fall verkar oförmögen att prioritera de senares intressen framför de förras – är ju en skrattretande, om den inte skulle vara så skrämmande, anomali i det västerländska rättssamhället som vi känt det. Sedan Thomas Hobbes skrev boken om det statliga våldsmonstret Leviatan, som för medborgarnas frid snabbt och obevekligt skulle ingripa mot kriminella störningar, så har medborgarna villigt betalat skatt för att kunna förse Leviatan med vapen, kraftfoder och andra livsförnödenheter.

I vårt samhälle är detta uråldriga system alltså upphävt. Det handlar inte längre om att medborgarna till varje pris ska skyddas från buset. Det första man lär sig av detta är att det inte längre är medborgarna som bestämmer i samhället ty om medborgarna faktiskt hade bestämt så skulle de ha beordrat Leviatan, som trots allt lever av medborgarnas pengar och är deras tjänare, att göra processen kort med buset.

Så det måste finnas någon annan som bestämmer i samhället , någon som tycker att medborgarna och buset ska likabehandlas. I varje fall ska den enas intressen inte sättas högre än den andras.

Det finns en sådan ”någon annan” vilket jag tjatat om till leda utan att det verkar göra intryck på samtiden, troligen eftersom tankegången går på tvärs emot den under så lång tid inövade föreställningen om att konflikten i svensk politik går mellan höger och vänster, mellan borgare  och socialister.

Denne ”någon annan” är ingen mindre än Sveriges nuvarande härskande skikt, nämligen politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex, alltså den miljonhövdade apparat som ägnar sina liv åt att göra goda saker för dem som makten utser till stackare och därför värdiga mottagare av maktens omsorger.

Så ser vi då hur vårt folk indelar sig i tre stora sociala grupper. Den första gruppen består av de anställda inom det härskande politikerväldet med vidhängande välfärdskomplex. (Att dessa är härskare betyder inte att alla nödvändigtvis lever i sus och dus; även på den absoluta kungamaktens tid fanns fattiga tjänare vid hoven.)

Den andra gruppen består av makthavarnas klienter, till exempel just brottslingar. Makten är till avsevärd del beroende av dessa klienter. Dels är de kunder hos välfärdskomplexet. Alla leverantörer gillar att ha goda relationer med sina kunder. Dels är det viktigt att klienterna allmänt i samhället åtnjuter respekt så att de enorma summor som avsätts för att ordna och tillrättalägga deras liv – varav ju en övervägande del går till välfärdskomplexets egen relativt bekväma försörjning (vilket förstår är själva syftet med upplägget) – inte anses illa förbrukade ty därigenom skulle stämningar i samhället spridas som kunde hota att rycka undan mattan för makthavarna.

En typisk sådan revolutionär och statsfientlig stämning är föreställningen att migrationen inte alls är lönsam för Sverige och att den aktuella klientgruppen kanske därför inte alls borde välkomnas. En sådan tanke är hädisk eftersom den ifrågasätter maktens hela affärsidé och därmed existensberättigande. En annan subversiv tankegång är att det daltas med kriminella. Den tanken är farlig för makten eftersom den skulle motivera helt andra attityder gentemot välfärdssystemets klienter än de som ligger bakom maktapparatens sagolika expansion. Att ge uttryck för sådana omstörtande idéer är att utmana makten. I andra tider hade sådant kunnat leda till anklagelser för högmålsbrott. Hos oss leder de till anklagelser för rasism, fascism och nazism och till försök till social utstötning.

Den tredje betydelsefulla samhällsgruppen är de nettoskattebetalande medborgarna som genom sitt arbete finansierar både maktapparaten och dess klienter. Makten, således politikerväldet och förvaltaren av politikerväldets affärsidé, alltså det välfärdsindustriella komplexet, måste här genomföra en besvärlig balansakt. Makten är beroende både av sina finansiärer och sina klienter. De är ekonomiskt beroende av finansiärerna, alltså nettoskattebetalarna, och ideologiskt beroende av klienterna eftersom klienterna hela tiden måste framställas för finansiärerna såsom värdiga de kännbara ekonomiska uppoffringar som krävs av finansiärerna för att hålla systemet på rull. Den som fattar detta begriper också varför Leif Östlings berömda diktum ”Vad fan får jag för pengarna?” väckte sådan avsky hos makten.

Den skenbara anomali som ligger i Johanssons observation att staten ofta respekterar sina klienters intressen framför den skattebetalande allmänhetens upplöses därmed inför våra ögon. Statens beteende beror inte på något tillfälligt misstag eller någon feltolkning av vedertagna moraliska principer utan är helt och hållet ett resultat av reguljär maktutövning. Det går inte att prata förnuft med makthavare om detta för det handlar inte om förnuft utan om deras maktställning. De kan inte talas till rätta, de måste flyttas undan.