Dysmorfofobi (BDD, Body Dysmorphic Disorder) eller på vanlig vardagssvenska inbillad fulhet lär tillsammans med andra tvångssyndrom, enligt vad som meddelats på SVT, ha drabbat 400 000 svenskar, kvinnor såväl som män. BDD är en kroppslig dysmorfofobisk störning eller inbillade utseendedefekter. Sjukdomen yttrar sig genom en besatthet för en viss defekt, påhittad eller existerande, på kroppen. Näsan är kanske lite oregelbunden eller för stor och ser inte precis ut så behagfullt som näsan på Ingrid Bergman. Ibland kan läpparna vara för tjocka så man ser ut som man kom från en annan kontinent, eller så är de för smala så att man ser som en elak tysk från tidigt 1940-tal. Ibland är det fel på ögonen och några kanske finner att öronen inte ser som på Birgitte Bardot. De flesta yngre vill helst se ut som en spännande skådespelare för att på det viset öka sina chanser hos det andra könet.

När jag träffade en tjusig flicka i slutet på 1950-talet som så småningom blev min hustru gick tankarna till Ulla Jacobsson i filmen Hon dansade en sommar. Och visst satte det fart på hormonerna. Och jag fick höra att jag påminde om en populär och spännande engelsk skådespelare. Visst är det viktigt inte minst för unga människor om de råkar ha ett attraktivt utseende.

Det som nu har satt fart på administrationen för det svenska vårdsamhället, och alla dess mediala förtrupper från den inre PK-cirkeln, är hur man bäst skall ta sig an alla de stackare som drabbats av den fruktade dysmorfofobin som enligt uppgift är ett ständigt elände. Den tävlar med ADHD i att speciellt plåga det uppväxande släktet.

Säkert förvärras BDD-besvären av internet och särskilt Facebook där kanske illvilliga personer eller retsamma kamrater häller salt i såren för de drabbade. En annan orsak till lidandet kan ju också vara den tilltagande fetman som inte minst bland den yngre generationen är påtaglig. Kanske får de inte i sig rätt kost eller är kanske motionen otillräcklig. För en generation eller två sedan existerade det knappast feta barn eller ungdomar i Sverige men numera är det allt vanligare.

En variant av dysmorfofobin är det stigande antal människor som önskar byta kön. Eftersom kön har blivit en postmodernistisk föreställning kanske en kvinna vaknar upp en morgon och känner sig som en karl och vill förstärka upplevelsen med lite hormonpreparat. Eller omvänt en utstressad karl som har kommit fram till att skulle trivas mycket bättre genom att förvandla sig till en kvinna och leva ett lite lugnare liv. Det finns som sagt inga gränser för vad som är möjligt och samhället måste ställa upp för att hjälpa alla de olyckliga. Det vore ju ännu värre om ingen skulle behöva vård för då skulle ju de gå ut över sysselsättningen hos vårdpersonalen.

Eftersom dysmorfofobin till dels är möjlig att bota skapar den jättelika sysselsättningsmöjligheter inte bara för psykologer och sociologer utan även för kirurger som hjälper till att forma bröst, näsor och andra framträdande organ till perfektion och befria de stackars människorna från sitt lidande. Nära besläktat är diverse tvångstankar som innebär att människor måste tvätta händerna minst en gång i kvarten eller ständigt putsa naglar, hårlockar eller ögonbryn. Tvångstankar fanns förstås även förr i världen men förefaller nu ha blivit allt vanligare.

Men hur är det? Beror kanske en del av dagens vårdproblem och bristen på sjukvårdspersonal på att dessa har upptäckt mer inkomstbringande eller mindre stressfulla sysselsättningar än på ett allmänt sjukhus och all dess byråkrati? Att underlätta livet för de dysmorfofobiska kan vara något sådant.