Frankrike verkar befinna sig, om inte på gränsen till inbördeskrig, så i en form av mini-revolution med hundratusentals våldsamma demonstranter klädda i gula västar. Oavsett vad man tycker om anledningen till våldet, slås jag av hur kraftigt franska staten reagerat med att upprätthålla statens våldsmonopol. Tusentals poliser i kravallutrustning, soldater med skjutklara vapen, vattenkanoner och till och med pansarvagnar (med EU-arméns beteckningar) har mobiliserats.

Även om Sverige, än så länge, är långt ifrån dessa samhällskonvulsioner, så skulle vi sakna möjligheter till en motsvarande kraftsamling. Vi skulle förmå mobilisera högst några hundra poliser, troligtvis inga soldater, inga vattenkanoner och inga pansarklädda bilar.

Det inhemska hotet i Sverige är troligen inte svenskar som demonstrerar mot höjda bensinpriser, däremot kanske mot invandringens negativa följder med våldtäkter, misshandel och allmän osäkerhet. Ett framtida hot kan dock bli att befolkningen i utanförskapsområden, under islamisters ledning, drar in i city i tusental och vandaliserar. Under sådana omständigheter har samhället inte på långa vägar tillräckliga resurser att upprätthålla ordningen.

Även om vi ännu inte vet så mycket om de franska gula västarnas politiska attityder så kan den ilska som de riktar mot president Macron förstås i ljuset av en utbredd misstro till de politiska partierna. Många fransmän upplever en djup klyfta mellan folket och en politiskt korrekt elit som varken kan eller vill lyssna på vanliga människors problem. Befolkningen känner sig inte längre delaktig, eller ens beaktad, i den politiska processen. Vad folk vill säga är: se på oss och lyssna på oss. Ett parti i Sverige som utsätts för liknande behandling, det vill säga att ingen vill tala med dem, är SD. Även personer som inte delar SD:s politiska agenda inser att det är fel väg att gå. Det har fått motsatt verkan.

I Sveriges deltog nyligen några tusen personer runt om i landet iklädda gula västar i flera demonstrationer mot FN:s Global Compact, gällande ”ordnad” migration i världen. Det var inte bara innehållet i deklarationen de vände sig emot, utan att den inte föregåtts av någon diskussion i riksdagen eller media, samt att en expeditionsministär inte borde skriva under internationella avtal överhuvudtaget.

Den utveckling vi ser i Frankrike är inte unikt. Gula västars uppror uttrycker vad vi delvis också ser på annat håll: i USA, Italien, Storbritannien, Österrike och före detta Östeuropa. Så kan resultatet bli när de politiska partierna upplevs som irrelevanta för stora väljargrupper.