Skriftställaren Anders Johnson är entreprenörskapets, särskilt det svenska entreprenörskapets, lovsångare och dessutom nationens överlägset mest framstående företagshistoriker. Nu har han kommit ut med den 600-sidiga tegelstenen Besvärliga människor – svenska entreprenörer under 400 år (Timbro förlag).

Johnson verkar veta allt om varenda individuell företagare från 1600-talets västgötaknallar till Barbara Bergström, ”Sveriges främsta skolentreprenör”, kvinnan bakom Internationella Engelska Skolans framgångar. Han bjuder envar på lite historia. Bohuslänningar kan med tillfredsställelse läsa om Gustaf B. Thordén, som ”växte upp under enkla förhållanden i Munkedal” och sedan byggde upp Uddevallavarvet. Själv fick jag veta att min frus mormors morfar, ”Kungsholmskungen” Johan Wilhelm Smitt, var den som fick fart på Alfred Nobels affärer genom att finansiera nitroglycerinet. Det känns som om det nästan var jag själv som stod för den storartade succé som Nobelpriset blivit.

Jag vet inte hur många individuella företagaröden Johnson redovisar, men personregistret upptar ungefär 1 300 namn vilket ger mer än två entreprenörer per textsida. Att läsa känns som att sitta vid sidan av en bred flod och se en mäktig ström av initiativrikedom, handlingskraft och ofta även envis tjurskallighet glida förbi.

Det som kanske mest imponerar på mig – och nu talar jag om Johnsons forskarbragd och inte de svenska entreprenörerna – är hur han lyckas fläta ihop de olika personberättelserna och tidshändelserna. ”Tändkulemotorn är en lågteknisk produkt som fick stor betydelse för bland annat jordbruk, fiske, sjöfart… Tändkulemotorn blev något av en svensk specialitet som exporterades över hela världen.” Ingen som var i Bohuslän för några årtionden sedan kunde undgå att lägga märke till fiskebåtarnas dova, långsamma dunk. Johnson påminner om Lasse Dahlquists låt De ä dans å Brännö brygga med textraderna ”Från Vinga sand hörs in till land, blandat med dragspelslåt, dunket från en fiskebåt”.

En sak som framgår med särskild tydlighet i texten är Sveriges beroende av utländsk kompetens, utländska idéer och utländsk företagsamhet. Inspirationen kom i allmänhet från England och Tyskland och sedermera USA. Det var därifrån det svenska näringslivet hämtade sina främsta impulser. Liberalen G. H. von Koch ”hade efter en studieresa till England fått inspiration att introducera den moderna kooperationens idéer i Sverige”. Lars Magnus Ericsson, telefonbolagets grundare, reste i ungdomen till Tyskland och fick jobb på Siemens som då hette Siemens och Halske. Ericsson rapporterar:

[Företaget var] på den tiden världens förnämsta verkstad inom telegrafi och elektronik, med hänförelse iakttog jag genast ej blott den överlägsna tekniken, utan även de utmärkta anordningarna för personalens trevnad, vilket allt sedan stått som bästa föredöme kvar i mitt minne.

Sedan åkte Ericsson hem och startade sin telefonfabrik genom att kopiera Bells amerikanska telefon vilket, påpekar historikern, ”var helt lagligt eftersom Bell inte hade tagit ut något svenskt patent”.

De utländska influenserna har varit starka hela tiden. Det ligger mycket i vad många invandringsentusiaster säger idag om vad invandringen betytt för Sverige. Men när man läser Johnsons bok blir man tydligt uppmärksammad, även om författaren inte kommer i närheten av att nämna det, på att det är skillnad mellan å ena sidan de högt bildade och förmögna familjerna de Besche och de Geer, som i början av 1600-talet kom till Sverige för att utveckla metallhanteringen – Johnson kallar Louis de Geer för ”Sveriges största entreprenör genom tiderna” – och vår tids lågutbildade och dokumentlösa migranter från Nordafrika.

(Här slår mig en fråga som jag inte tillräckligt tänkt igenom. Jag antar att engelsmännens och holländarnas inställning till Sverige var ungefär som deras inställning till länder i andra delar av världen, i Afrika och Asien till exempel. De ville tjäna pengar. Varför blev det sådan skillnad på resultatet? Varför blev inte Sverige en utsugen koloni som idag ägnar sig att i FN kräva kompensation för lidna oförrätter?)

Detta betyder inte att det svenska entreprenörskapet inte hade en väldig egen inneboende utvecklingskraft (och det är väl svaret på frågan). En mängd ”snilleindustrier” växte fram och erövrade världen, till exempel Sven Wingquist med Svenska Kullagerfabriken (SKF) och Berndt August Hjort so startade B. A. Hjort & Co (Bahco) och sålde de skiftnycklar och rörtänger han uppfunnit över hela världen.

Ett annat betydelsefullt faktum, som framgår tydligt i Johnsons välskrivna och lättillgängliga text, är att entreprenörskapet framstår som det främsta transportmedlet för klassresor. Hakon Swenson, ICA:s grundare, började som femtonåring att arbeta som springpojke (och startade fyra år senare en cigarrfabrik med försäljning över hela landet). Alvar Lindmark var ”ett av tio syskon som växte upp i ett enkelt hemman utanför Burträsk” och grundade bygghissföretaget Alimak.

Klassresor kan gå både uppåt och nedåt:

Det enklaste sättet att skapa en liten förmögenhet är att starta med en stor. Hans Henrik von Essen gjorde det ännu enklare för sig själv. Han startade med två ärvda förmögenheter – sin egen och hustruns – och slutade tämligen utblottad.

Man kan med fördel börja läsa var som i boken om man har några minuter över och sedan, vid något annat tillfälle, med lika stor behållning ägna en kort stund åt läsning någon annan stans. Boken kan därför lämpligen placeras med andra skrifter, exempelvis La Rouchefoucaults aforismer och diverse tankeböcker av hög intellektuell halt, någonstans där tillfällig läsning är anbefallen.

Ibland känns det nästan lite tradigt att följa entreprenörskapets flod genom århundradena. Trots allt är entreprenörer i många stycken ganska lika varandra. Det är ofta samma historier om uthållighet och kämpatag trots den oförstående omgivnings kalla brist på medkänsla. Tar det aldrig slut, kanske den utmattade läsaren utbrister. Men det är i så fall feltänkt. Måtte det aldrig ta slut!