Spelet kring försöken att bilda regering når ständigt nya lågvattenmärken. Efter att först ha fällt statsminister Stefan Löfven i en misstroendeomröstning, valde Riksdagen att rösta nej till Ulf Kristersson som regeringsbildare, bara för att kort tid därefter rösta ja till Kristerssons budgetreservation, och att endast dagar senare rösta nej till Löfven som regeringsbildare. Att hänföra till detta som rent och skärt apspel torde inte vara någon överdrift. Många skulle nog föredra grövre epitet.

Politiska kommentatorer brukar hänvisa till att bollen ligger hos Centerpartiet och Liberalerna gemensamt. Inget kunde vara mera missvisande. En enkel blick på den ”matematik” som haft så stort inflytande över processen ger vid handa att det finns två huvudsakliga alternativ. Till vänster finns den ”rödgröna röran”, som samlar 144 mandat. Till höger finns spillrorna av det som en gång kallades ”Alliansen”, alltså Moderaterna och Kristdemokraterna, som tillsammans med Sverigedemokraterna samlar 154 mandat.

Med sina 31 mandat har Centerpartiet blivit vågmästare mellan dessa block. Utan Annie Lööfs godkännande kan ingen regering bildas. Liberalernas 20 mandat är däremot i sak irrelevanta. Om Jan Björklund väljer att rösta med sina gamla vänner blir det, tillsammans med SD, bara 174 mandat. Om han väljer att stödja de rödgröna blir det ännu färre – blott 164 mandat. Den uppenbara sanning som stått klar ända sedan valet i september är att Liberalernas enda roll är erbjuda informellt politiskt stöd åt Centerpartiet. Något aktivt inflytande över hur de andra partierna uppträder kan man inte räkna med, utöver att skapa frustation och vrede.

Oavsett hur mycket Björklund väljer att piruettera och estradera förblir han föga mer än en knähund åt Annie Lööf. Hans reaktion när det stod klart att Lööf tänkte bränna även Stefan Löfven, liksom hon tidigare hade bränt Ulf Kristersson, var närmast patetisk – han var besviken! Det ligger ett element av poetisk rättvisa i att en person som visat sig så totalt skrupelfri i att driva eget maktspel inte har förmått genomskåda vad matte haft för agenda.

Samtidigt som han offentligen bekände sig till en alliansregering med Ulf Kristersson som statsminister, valde Björklund att under täcket förbereda ett avhopp till en ministär ledd av Stefan Löfven. Det som lockade var självfallet en belöning i form av en ministerpost, som i ett senare skede kanske till och med skulle kunna växlas in i en välbetald sinekur i Bryssel.
Alternativet var att först bli avsatt som partiledare, och sedan kanske även bli utan riksdagsplats, om Liberalerna skulle tvingas lämna Riksdagen.

Om Björklund hade förmått inse det som sedan länge varit så uppenbart, nämligen att den enda statsminister Annie Lööf inte tänker blockera heter just Annie Lööf, då hade han både kunnat bespara sitt parti uppslitande interna stridigheter, i frågan om stöd åt Stefan Löfven som statsminister, och sig själv en hel del förnedring. Särskilt patetiskt är att han tycks ha varit så säker på samspelet med Annie Lööf att han redan innan partistyrelsen fick ta ställning till sidbytet hade börjat räkna in de trettio silverpenningarna, i form av statsrådsposter till lojala medarbetare som partisekreterare Maria Arnholm.

Det samlade och bestående intrycket av hur radarparet Lööf och Björklund har agerat måste bli att understryka självbedrägeriets makt som drivfaktor.

Den enda rimliga tolkningen av Lööfs uppträdande ligger i att hon är så övertygad om sin egen förträfflighet att hon fortfarande tror att hon via sin obstruktion av den demokratiska processen till slut faktiskt skall lyckas uppnå att hon blir statsminister. Den enda rimliga förklaringen till att hon fortsätter att upprepa sitt nattståndna mantra om att vilja ha en alliansregering med stöd över blockgränsen ligger i att Miljöpartiet endast kan tänka sig att ingå i eller stödja en sådan regering om statsministern heter just Annie Lööf.

Problemet för knähunden Major Björklund ligger i att det i denna process inte finns någon annan plats för honom än att lydigt traska med sin matte, att kasta beundrande blickar, och vid behov kanske även bidra med ett litet gläfs om att hon skulle vara utmärkt som statsminister. Då Lööf inte hade några som helst planer på att agera knähund åt Stefan Löfven, fanns det aldrig på kartan att han skulle kunna förverkliga sina statsrådsdrömmar. Samtidigt med att han på detta vis låtit sig förnedras, mals hans parti ned i opinionsmätningarna.

Om det skulle gå till extra val, är sannolikheten hög för att Centerpartiet kommer att klara sig någorlunda väl. Partiet har goda ekonomiska resurser, och man har en solid väljarbas av hipsters som överdoserat sina veganlatte och som anser att höjden av lycka är om Södermalm kan omvandlas till en mångkulturell svensk version av New York – med trendiga restauranger, gallerier och grafitti, hand i hand med slum, brottslighet och rasmotsättningar.

I dessa kretsar framstår Annie Lööf som höjden av postmodernt normkritiskt raffinemang – uppkäftigt högklackad, alltid redo att näpsa gubbväldet (personifierat av Stefan Löfven), och med en politiskt mycket korrekt hållning både till ett ytterligare massivt inflöde av migranter och till gränsöverskridande former av familjebildning, inkluderande polygami.

För Liberalerna finns inga säkerhetsnät. Partiet har tomt i kassan och dess väljarbas är i hög grad allmänborgerliga låneväljare, som kommer att fly till M och KD. Priset man riskerar att få betala för att ha stuckit kniven i ryggen på Ulf Kristersson är att det en gång ärevördiga Folkpartiet inte längre finns i Sveriges Riksdag. Var det värt det?