Vid varje tid är det något särskilt människor förväntas bli upprörda över. Oftast, tror jag, är det på temat att onda krafter, normalt rika, vita män, håller på att konspirera mot just dig, lilla, hederliga och orättmätigt undanskuffade människa. Statens roll i den här kampen är inte säkert given. Ibland, som i James Bond-filmerna, står staten alltid pålitligt på den rätta sidan och tar en fajt mot de onda männen. Men det händer i många av de fall som förfärar tidsskedet att staten inte riktigt anses ha bestämt sig för vilken sida den ska stödja. Den globala uppvärmningen är en av vår tids stora förskräckelser och i den frågan finns det många, till exempel Greta Thunberg, 15 år, som tar världens politiska ledare i upptuktelse för att ”det är mycket snack men det händer ingenting”.

Jag vet inte hur många upprörande skandaler som drabbat ett land som Sverige under de senaste decennierna. Kvinnoförtryck, Paradisläckan, skogsdöd, Leif Östlings fråga om vad fan han fick för pengarna, ryska miniubåtar, Panamapappren, surt regn, peak oil, hoten mot ozonskiktet, Putins trollfabriker, bottendöden i Östersjön och säkert hundratals till.

Jag ska inte påstå att allt sådant som upptar tidningarnas förstasidor kan avfärdas som lappri. Brottslighetens utveckling i Sverige idag är enligt min uppfattning inget att leka med. Ej heller förfallet i den svenska skolan. Och Jamal Khashoggi blev faktiskt mördad. Ali Khamenei och Kim Jong-Un finns.

Men min hjärna har spärrar. Den vill inte låta sig förföras av och hänge sig åt ens de mest lockande av dagsskandalerna. Jag är enligt vissas uppfattning generande skeptisk och alltför svårflörtad för förargelsens kolportörer. Det är inte så att jag förnekar att anmärkningsvärda företeelser, Panamapappren till exemplen, förekommer. Men jag har ofta svårt att fatta varför jag ska bli upprörd.

Jag har vittnat flera gånger, till exempel här, om varför just Paradisläckan och Panamaskandalen i verkligheten inte är så mycket att oja sig över. När krutröken skingrats och svenska myndigheter, i det här fallet Skatteverket, fått tillfälle att undersöka så har de för det mesta kommit fram till samma ståndpunkt som jag.

Det går emellertid att hävda att jag inte oroar mig tillräckligt eller att jag inte har fantasi nog att föreställa mig hur potentiellt skadliga vissa företeelser i samhället kan bli. Låt mig ge ett exempel som jag inte vet något om annat än vad jag läst i en artikel av Gunnar Sandelin och i andra artiklar på den utmärkta sajten ledarsidorna.se.

Det handlar om ett socialt initiativ som kallas Ekerö/Hållbart Sverige. Detta projekt består, verkar det, av ett dussintal framstående medelålders medborgare som träffas då och då för att resonera om hur de ska kunna skydda sig själva och sina familjer från ett samhälleligt sönderfall i Sverige. Mera konkret tycks de resonera över möjligheten att ”ta över” en kommun – vad ”ta över” betyder vet jag inte men jag antar att det betyder att bilda ett parti och gå till val – och göra om hela kommunen till ”ett dissidentsamhälle” varmed troligen menas ett slags gated community för att skydda sig från brottslighet och annat obehag.

Historien har blivit en snackis i vissa kretsar. Många beskärmar sig över gruppens tilltag och fruktar att det kan få förödande effekter.

Låt mig understryka att jag här verkligen är ute på hal is ty jag vet ingenting säkert och har bara andrahandsuppgifter. Men jag kan inte förstå varför medborgare i demokratisk ordning inte skulle ha rätt att värna sig mot en utveckling som de oroar sig över. Är det inte närmast självklart att folk resonerar om vad de tillsammans kan göra åt sina bekymmer? Om de förordade kollektivanslutning till Nordiska motståndsrörelsen skulle man ha anledning att höja på ögonbrynen, men här kan jag inte se någon sådan skandal.

Fast det förhållningssättet är som sagt ett karaktärsdrag hos mig. Jag spar min upprördhet till saker som verkligen spelar någon roll, exempelvis cyklister på trottoarerna. (Jag menar mer allvar än du kanske tror. Trottoarcyklismen är ett slags brottslighet som polisen borde prioritera enligt den kriminologiska principen ”Broken Windows”. Den teorin går ut på att polisen ska beivra skitsaker och vardagsbrott för att visa sin beslutsamhet. Det skulle räcka med att polisen bötfällde ett par stycken cykelvandaler och att trafikborgarrådet Daniel Helldén, MP, fick skrika av sig för att fotgängarnas trygghet skulle vara återställd.)