Det heliga barnet

Jan-Olof Sandgren

Vad är det som är så märkvärdigt med barn? Så märkvärdigt att tre kungar från världens hörn kunde färdas på kamel genom öknen, enbart ledda av en stjärna, bara för att få knäböja framför en pilt i en krubba. Om historien i julevangeliet är sann spelar ingen roll. Har den fascinerat oss i snart 2000 år måste det ligga något i den.

Barn har (förutom sin oskuld) två egenskaper som vuxna i allmänhet saknar, men ofta söker i religionen. Villkorslös tillit och en okuvlig tro på framtiden.

Eftersom jag en gång studerat biologi gräver jag reflexmässigt i evolutionsläran så fort jag vill förklara mänskligt beteende. Från födseln är vi genetiskt kodade att visa tillit. Eftersom vi inte kan överleva på egen hand, gynnar det vår överlevnad att utgå från att mamma är snäll. Vidare är vi genetiskt kodade att tro på framtiden, annars skulle vi inte orka med den svåra (och ibland mycket obehagliga) uppgiften att växa upp. Helst ska vi behålla en viss framtidstro även som vuxna, tills vi hunnit fortplanta oss och se vår avkomma växa ur koltåldern. Det krävs liksom en pakt mellan vuxna och barn, av tillit/framtidstro (den må vara hur illusorisk som helst) för att stafettpinnen lyckosamt ska föras över till nästa generation.

När processen avslutats och barnen står på egna stapplande ben, kan vi kosta på oss att se världen som den är – vilket antingen gör oss till pessimister och cyniker, eller får oss att ägna resten av våra liv åt att ge välmenande råd. Vid det laget är vår avkomma redan fullt upptagen med att föra generna vidare, så mänskligheten kan överleva ett tag till. Sådär har det hållit på, förmodligen sedan neanderthalarna vandrade på jorden. Naiva, okunniga barn – optimistiska, övermodiga vuxna – kloka och desillusionerade gubbar och kärringar; tre nödvändiga ingredienser för en hållbar utveckling.

Vad kan då gå fel? Jo, exempelvis att kloka, desillusionerade gubbar (och kärringar) marginaliseras från all makt… eller att unga vuxna helt enkelt slutar tro på framtiden… eller att barnen förväntas sitta inne med verklig kunskap och blir våra ”gurus”. Vår tid verkar uppfylla en rad kriterier på dysfunktion. Samtidigt som problem hopas utanför vår dörr nedvärderar vi kompetens, ålder och erfarenhet, kulturen infantiliseras, unga vuxna vänder sig inåt (mot sina identiteter), folkvalda politiker drabbas av handlingsförlamning och hoppas att ”någon annan” (EU eller FN) ska fatta besluten. Kanske hoppas vi också på en ny Messias?

Vår sekulära tidsålder till trots händer det då och då att barn får ”Messiasstatus”. Mest känd är kanske Malala, som redan som 11-åring framträdde som aktivist för flickors rätt till utbildning i Pakistan. När hon var 15 år blev hon skjuten i huvudet av talibaner – men överlevde mirakulöst sin egen avrättning och mottog Nobels fredspris 2014.

Ett liknande exempel (också från Pakistan) är Iqbal Masih, som mördades vid 12 års ålder, efter att ha räddat uppskattningsvis 3000 barn från slavarbete inom mattindustrin. Många såg likheter med Jesus och han förärades ett eget torg i Santiago da Compostela liksom en inskription i Strängnäs domkyrka.

Historien ger oss även avskräckande exempel. Heliogabalus var bara 14 år när han utsågs till romersk kejsare, på goda meriter som varande överstepräst i tjänst hos solguden. Ändå blev han inte så lyckad som kejsare. Hans eftermäle förtäljer att han sammanfattade alla österlandets och västerlandets laster och hans sexuella utsvävningar torde fått kulturprofilen att rodna.

Ibland behövs inga dramatiska händelser för att göra barn till Messias. 1909 upptäckte den ockulte författaren och teosofen Charles Webster Leadbeater en osedvanligt intagande pojke på en strand i Madras. Med hjälp av sin clairvoyanta förmåga identifierade han honom som kanal för Lord Maitreya (en Buddhistisk motsvarighet till Messias). Pojken adopterades av teosofiska sällskapet och förutspåddes vid 14 års ålder bli ”World teacher” – en motsvarighet till Buddha, Zarathustra och Jesus från Nasaret. Han gavs namnet Krishnamurti och runt honom utvecklades en kult kallad ”Order of the Star in the East”, med tydlig anspelning på Betlehemsstjärnan. I mogen ålder tog Krishnamurti avstånd från sina ”upptäckare” och hela den teosofiska rörelsen. Han förblev dock en person med stor andlig resning och författade ett flertal böcker.

I slutet av augusti bestämde sig 15-åriga Greta Thunberg för att skolka från skolan och sätta sig utanför riksdagshuset i protest mot att Sverige inte levde upp till klimatmålen. På kort tid hade media (kanske efter tips från hennes mamma Malena Ernman) gjort hennes tre veckor långa skolstrejk till en världsnyhet. Hon har hyllats av Arnold Schwartzenegger, träffat FN:s generalsekreterare António Guterres, tagit plats i styrelsen för WeDontHaveTime Foundation, deltagit i FN:s klimatmöte i Katowitce, och utan att ha läst en enda universitetspoäng i klimatologi lyfts fram som auktoritet på klimatfrågor av tankesmedjan Fores. Vidare har hon hållit tal på TED – ett tvärvetenskapligt forum för samtidens skarpaste hjärnor och mest meriterade forskare. Som toppen på karriären (som än så länge bara pågått i knappt fyra månader) har hon utsetts till Jesus efterträdare av Svenska kyrkan i Limhamn. Från ingenstans har hon blivit det ”heliga barn” världens ledare väntat på. Och likt kungarna i evangeliet är man är beredda att korsa öknen för att ge henne sin hyllning.

Precis som Krishnamurti verkar dock Greta Thunberg något mer sansad än många av de vuxna som flockas kring henne. Kanske vågar man hoppas att hon en dag, trots den enorma uppmärksamhet hon utsatts för, skärskådar sina ”upptäckares” motiv.

28 reaktioner på ”Det heliga barnet

  1. Werner Von Winkelbaum skriver:

    Sverige har drabbats av en hysteri inte sedd sedan barnkorstagets tid pa 1200-talent.
    Finns det ingen som har intellektuell kapacitet och dessutom mod att sta upp mot klimathysterin?

    Werner

    Liked by 4 people

  2. Tritonen skriver:

    För att komma in i himlen skall man vara som ett barn, dvs tro utan att ifrågasätta. ”Barnens korståg” är ett medeltida exempel, som slutade i tragiskt fiasko. Det gäller speciellt inom religionen, men också i politiken. Gustaf Fridolin är ett politikerexempel på ett underbarn, som passerat sitt bäst före datum, något som händer de flesta barnstjärnor, när anhängarna upptäcker att de inte ”levererar”.

    Gilla

  3. brrr skriver:

    Douglas Murrays hypotes är att dagens unga känner på sig att de inte har någon framtid, att de inte kan få någonstans att bo, får svårt att bilda familj och bygga ett liv, och att det därför varit så lätt för dem att ta till sig denna nya religion postmodernismen. De behöver något att tro på och hänge sig åt.

    Liked by 2 people

  4. Aurora skriver:

    Barnet är en av mänsklighetens äldsta symboler. Det rena och oförstörda som ska inge hopp. Inte bara i bibelberättelsen. En gammal gubbe ringer ut det gamla året medan barnet välkomnar det nya. Idag har, verkar det som, barnet blivit kidnappat av identitetspolitiken. Den där egenskaper och meriter tillskrivs utifrån vilken hudfärg,sexuell läggning, genus eller ursprung man har. Därför ges unga, speciellt ur dessa grupper, exklusivt tolkningsföreträde i samhällsdebatten oavsett formella kunskaper eller utbildning.

    Liked by 3 people

  5. Östrahult skriver:

    Min association går till Hitler-Tyskland som för sin tid var mycket framstående i att använda moderna tekniker för manipulation av människor. Det vi ser nu är något liknande där för vår tid avancerade metoder för manipulation av en okunnig och naiv allmänhet används. Enda botemedlet mot detta är granskande journalistik, vilken i stort sett inte finns.

    Liked by 4 people

  6. Evolutionär signalpolitik skriver:

    Eftersom en evolutionär klangbotten vibrerar inom dagens text görs denna kommentar i exakt samma anda. I det offentliga rummet, och inom det anonyma stadsvimmlet, har jag åtskilliga gånger sett hur främmande kvinnor stannat upp, särskilt äldre och ensamma kvinnor, och börjat gulla med små okända barn, fortfarande kvar i koltåldern, eller sittande i en barnvagn. Jag har också noterat att detta fenomen är extremt sällsynt hos vuxna främmande män. Kan inte påminna mig ett enda tillfälle, såvida inte mannen haft sin egen fru vid sin sida. Däremot har jag, i otaliga journalfilmer, sett hur olika manliga politiska företrädare, och andra maskulina högdjur, klappat små söta barn på huvudet, och även tagit emot blommor ifrån dem. Särskilt från små flickor i utstående nätta klänningar. Vissa av dessa blommottagare har varit despoter och fullblodspsykopater. Som Stalin, Hitler och Mao. Misstänker att detta klappande på huvudet skall fungera som en särskild väg in till kvinnors hjärtan. Som tar sig förbi psykologiska spärrar och logiska barriärer. Som får eventuella tveksamheter gentemot dessa psykopater, att vekna eller försvinna. Rentav förbytas till en viss grad av sympati. Barn utnyttjade som politiska medel. Detta har jag i tankarna när jag ser att man, mer och mer, börjat använda sig av barn i offentliga sammanhang. Och även som berättartekniskt grepp. Har exempelvis noterat att Rapport i allt fler reportage börjat intervjua barn, och ställa rena vuxenfrågor till dem. En politiskt progressiv vuxenvärld som inte generar sig att bruka små barn för egna syften. En dekadensens fenomen om någon frågar mig. En väg bortom hårda fakta. Barn utnyttjade som rundningsmärke. Som tidigt upptäcktes av äldre tiders despoter. Initialt stående på en tribun, inför en större folkmassa, när vuxenvärdens egna tillkortakommanden behövde rundas, särskilt kvinnors. Detta för att de lättare skulle svälja ett budskap, eller ta till sig en agenda, utan att själva behöva tänka. Barn brukade som vektorer av och för de vuxna. Moderskapet utnyttjat som ett politiskt smörjmedel. Försåtligt, med starka evolutionära undertoner.

    Liked by 7 people

  7. Lennart Bengtsson skriver:

    Mina tankar går till kopparslagare Edmun Grönstedts visdomsord:

    Så fram och Du som fått till börda
    En andligt sett mer blygsam del
    Och vet att även Du skall skörda
    Vad rätt Du tänkt fast det var fel

    Andra associationer är Mr Chance i filmen ”Being there”

    Liked by 2 people

  8. En dansk gungade så på kamel i sand, leende fattigt på en tand, längtade efter mjödets skummiga rand, nej! passgång mot öst, trots både betsel och läderband och av spöet tröttade hand skriver:

    Att pk-isterna offrar sina egna barn det vet vi, detta är en annan variant av gängvåldtäkterna och övergreppen på skoltoaletterna. De spelar flöjt för att stjäla våra barn, de skapar monster.

    Liked by 3 people

  9. Gösta Johnsson skriver:

    Klimathysterin har inte nått peaken än…mer luft kommer att blåsas in under ”elden”. Att framhäva denna Greta T och hennes hejdukar är ju att bevisa sin dumhet och infantilitet. Det måste väl snart bli någon sans och reson i klimatdebatten. Efterlyser debatt med både kritiker och fanatiker så att alla aspekter kommer fram och att skeendet över längre tid belyses på ett vetenskapligt allsidigt och ärligt sätt.
    Som det nu är blir allt bara en enda röra utan trovärdighet från någon av sidornas förespråkare.

    Gilla

  10. Fredrik Östman skriver:

    Var var polisen? Brukar de inte sätta tillbaka skolkande barn i skolan där de hör hemma? Var var de sociala myndigheterna? Brukar de inte taga ifrån föräldrarna vårdnaden om barn som uppträder asocialt? Var var Expo? Brukar de inte reagera när företrädare för vit makt-rörelsen försöker styra världen?

    Något annat finns inte att säga om denna Margareta Thunström.

    Gilla

  11. Christer Hanefalk skriver:

    Jan-Olof!

    Vill bara tacka för denna formulering: ‘Naiva, okunniga barn – optimistiska, övermodiga vuxna – kloka och desillusionerade gubbar och kärringar; tre nödvändiga ingredienser för en hållbar utveckling.’

    En klassisk retorisk treklang med stegring – på latin tricolon klimax. Formuleringen innehåller också en elegant paradox eftersom de beskrivna egenskaperna utifrån sett ser ut att vara motsatta varandra, men du beskriver dem som komplementära. Riktigt elegant. Tack!

    Den kommer jag att ‘låna’ i framtiden.

    Gilla

  12. lookslikeanangel skriver:

    ANDEN UR FLASKAN?

    En nära släkting hade alkoholproblem. Det varade rätt länge;
    en mix av förnekelse och försök till uppryckning.
    Så blev hen ”religiös” – började engagera sig i kyrkan
    (aldrig någonsin tidigare!)
    Det behövdes tydligen ett starkt engagemang för att bekämpa ”demonerna”!

    Har man problem; drogberoende, självskadebeteende, ätstörningar etc.,
    så verkar det som om man behöver något starkt, nästan ”religiöst” istället.

    Man vill inte ta till sig information kring ”missbruket”, i stället ersätts det
    av något annat uppslukande.
    Det går nästan inte att diskutera ”nyktert” i sammanhanget.

    Gilla

  13. olle reimers skriver:

    Ett skickligt ihopsatt PR-jippo blev det onekligen! Likheten med Jesus kastande ut månglarna från templet är påtagliga och knappast uttänkta av denna nya feministiska kristusfigur alldeles på egen hand. Därtill räcker knappast dagens religionsundervisning.

    Liked by 1 person

  14. phnordin skriver:

    Olustigt att ett barn utnyttjas for att föra fram sina föräldrars politiska ambitioner. Hela upplägget liknar skapandet av fake news genom subversiva aktioner. Hur viktiga medier nedlåter sig att spela med i denna charad säger mycket om deras brist på objektivitet.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.